Vill, vill inte? Kanske följer ni med en stund ändå. Londi och jag, vi går här längs vindlande stigar. Jag sörjer tallen som vinterns tunga snö bröt ner och fällde ut i kärret. Den är inte död, men inte lever den. Den är bara kvar.
En nyfiken råbock slår en halvcirkelslov omkring oss, stannar och tittar, går några steg igen. Jag ser hans vita gump som en flackande lykta mellan stammarna och Londi känner hans närhet med nosen.
Vi går bland lämningar av gamla boställen och jag funderar över namnen jag hört. Är det här kanske det som en gång var Ånetorp? Eller Rosenlund? Furuliden? Vårlöken lägger ett täcke över marken, grönt med små gula punkter.
Trots torkan har den lilla tjärnen bakom Hovmanstorpet fått behålla nästan allt sitt vatten och Londi kliver i, lunkar runt, dricker lite och stiger ur igen.
