Jag tittar ut i morgonljuset över gatan här och ingenting ser ut som i dikten jag just läste, men syner är ju å andra sidan bortom här och nu.
Syn
En morgon öppen som Pantheon
klassiskt vit ren
Långsamt reser sig
ljusets höga vinge
I den värdiga tystnaden
gnisslar bara
den antika teaterhimlen
Det eviga är lätt
som luft
Det är den polska poeten Julia Hartwig som skrivit dessa rader och översättningen är, om jag förstår det rätt, gjord av Irena Grönberg och Stefan Ingvarsson. Dikten finns i antologin Jag i första och sista person, som jag då och då kommer tillbaka till här.