Jag läser Giuseppe Ungaretti igen. För den här dagen har jag valt den korta dikten Peso.
Peso
Quel contadino
si affida alla medaglia
di Sant’Antonio
e va leggero
Ma ben sola e ben nuda
senza miraggio
porto la mia anima
Jag gör ett litet försök till en svensk version, kanske vill någon förbättra den…
Tyngd
Bonden där
förlitar sig på Sant’Antonios
amulett
och går med lätta steg
Men så ensam, så naken
utan illusion
är den själ jag bär
Om man från torget i Güstrow tar av in på Enge Straße och sedan går längs gatans stengolv från ände till ände
är man efter en kort knyck – höger-vänster – inne på den lilla gatan med det oerhörda namnet ”Armesünderstraße”:
Londi och jag traskar ner längs dess kullerstensklädda backe
till det lilla vackra kråkvinkliga korsvirkeshuset – här har vi gått förr.
Vi går förbi huset och fortsätter ner till den lilla floden Nebel – Dimma – vilket namn det också! Där tittar vi en stund ner i vattnet och sedan vänder vi och så bär det uppför Armesünderstraße igen.
Güstrow är en liten stillsam stad vid floden Nebel strax söder om Rostock. De många monumentala byggnaderna till trots verkar den vara försjunken i ett slags törnrosaslummer. Det vackra vita slottet, som är uppfört på 1500-talet, fick mig en gång att fantisera ihop början av Sagan om de två slotten. Det kändes också helt riktigt att välja den här drömska timmen för en bild:
Lite gemytligt livligt kan det ibland vara på torget, men jag riktar i stället kameran mot de färgglada husgavlarna som omger det. Den gröna gaveln är Ratskeller:
Den röda systergaveln vet jag inte vad den rymmer:
Rådhuset ligger mitt på torget och ser så här vänligt tårtbitsaktigt ut i det tidiga morgonljuset. I bakgrunden ser man kyrkan Sankt Marien.
Den mäktiga tegeldomen började byggas på 1300-talet. Så här ser den ut från ”baksidan” eller en av de kvarvarande sankmarkerna.
Güstrow kallas också för Barlachstadt Güstrow, men eftersom hundar inte får gå varken i kyrkor eller på muséer, så blev det blev ingen Barlachskulptur bland bilderna här.
…
Imorgon tänker jag tar er till Armesünderstraße igen, min alldeles speciella favoritgata i Güstrow.
Under sådana här gällt vita nordiska vårdagar längtar jag ibland till Carl Spitzwegs mjuka ljus. ”Ein Hypochonder” heter den här målningen, som säkert en del av er betraktat ibland, fast kanske inte så ofta som ”Der Bücherwurm” eller ”Der arme Poet”.
Försiktigt och väl inlindad vänder vår hypokondriker ansiktet mot solljuset ovanför den trånga gatan, medan vi inte kan låta bli att ta några steg in i grändens dunkel. Den syende kvinnan i fönstret där nere nås inte av solljuset, men lampskenet hjälper henne att se var hon ska sätta de små stygnen. Småstaden har förhållandevis höga och stadsmässiga hus och tornspiran pekar rank genom luften. Kanske låter mannen i fönstret blicken fara bort mot den, kanske följer han fåglars flykt. Visst ser han lite löjlig ut, ja, just som en Spitzwegfigur faktiskt, men ironin är så mild, så mild, så vår medkänsla väcks och vi kan nog också tänka oss att vi stundtals är just som han och att det alls inget gör.
°°°
I Oberlausitz liksom i Niederschlesien och norra Tjeckien finns det ännu kvar rätt många av de egenartade Umgebindehäuser. Jag har läst och hört att de ska vara ett slags ”fusion” av de slaviska blockhusen (Blockbau) och de tyska korsvirkeshusen (Fachwerkhäuser). Här är ett vackert renoverat sådant hus i den lilla staden Schirgiswalde som ligger mellan Bautzen och tjeckiska gränsen:
Der Begriff Umgebinde kommt von umbinden, das heißt einen Baukörper durch ein wenigstens zweiseitiges Stützgerüst zu umgeben. Beim Umgebindehaus wird eine Stützkonstruktion (bestehend aus Ständern, Rähm und Kopfstreben) um einen Baukörper, die Blockstube, errichtet. Diese Stützkonstruktion hat die Aufgabe, die Blockstube von der Last des Daches und gegebenenfalls des Obergeschosses zu entlasten.
(Begreppet ”Umgebinde” kommer från ”umbinden”, det vill säga att omge en byggnadskropp med en åtminstone tvåsidig stödställning. ”Umgebindehuset” byggs så att en stödkonstruktion (som består av xxx) reses kring byggnadskroppen, ”blockstugan”. Stödkonstruktionen har till uppgift att avlasta ”blockstugan” från takets och i förekommande fall från övervåningens tyngd.)
Många av de här husen beboddes enligt vad jag har fått veta en gång i tiden av vävare och den här stödkonstruktionen runt den hushalva där människorna bodde och där vävstolarna stod utgjorde dels ett skydd mot skakningarna från vävstolarna, dels hade de en ljudisolerande funktion och man hade dessutom ofta veden staplad i trävvalven kring fönstren.
I Schirgiswalde står Umgebindehusen tätt, de flesta är fint skick, men några är stadda i förfall, fast alla är de vackra:
I byn Weifa strax intill finns det också många hus som är byggda i den här stilen:
Här finns lite mer fakta om husen.
Lite grann får de här vackert funktionella husen mig att tänka på de randiga husen i Krkonoše/Riesengebirge.