Rent principiellt har jag inget att invända emot att reklam finns, men det kan bli för mycket och ofta är reklamen onödigt klumpig och påträngande. Inte minst är det betydelsefullt var reklam placeras ut. Ta en titt på tidningsuppslaget här intill:
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Bautzen i morgondis från Grubschütz/Hrubjelčicy
Bautzen är Oberlausitz’ gamla huvudstad och även om sorberna i staden numera bara utgör en liten minoritet, så har staden ännu stor symbolbetydelse för sorberna i Oberlausitz. Enligt vad jag har kunnat läsa mig till fick Bautzen stadsrättigheter i början av 1200-talet.
Blick över en del av Altstadt från Spreebrücke
Den äldsta bevarade byggnaden är fästningen Ortenburg. Den nämns för första gången i en urkund i början av 1000-talet, men sitt nuvarande utseende fick den under 1400-talet. Under trettioåriga kriget blev delar av fästningen förstörda av svenskarna.
Ett av Ortenburgs torn sett från Schloßstraße (tror jag)
På sorbiska heter staden Budyšin och även om den sorbiska befolkningen i staden väl bara är omkring 10%, så är kykogården desto större. Om man går ner längs gatan bakom domen St. Petri, så kommer man till den vackra kyrkogården(som jag inte fotograferade den här gången) med underbar blick över Spreetal.
Ett av Bautzens mest berömda torn är det lutande vita tornet Reichenturm.
Reichenturm
En självklar samlingspunkt är det stora lutande torget nedanför Rathaus. Vid vackert väder fylls uteserveringarna här snabbt och på torgdagar är det livlig kommers här.
Även om Osterreiten egentligen firas intensivare i byarna, så har Bautzen också sin påskryttarskara.
Osterreiten kring Kirche Unserer lieben Frau
Från ena sidan av Altstadt ser man ner i Spreetal i en annan stadsdel och över till den andra sidan.
Bautzen har också en mörk sidan. Under DDR-tiden var det en av de främsta deportattionsorterna för oliktänkande. I fängelserna ”Gelbes Elend” och ”Bautzen ll” omkom ett okänt antal fångar. Under ett av mina Bautzen-besök gjorde jag en rundgång i ”Bautzen ll” tillsammans med en före detta fånge, för övrigt en god vän till Erika Riemann, som också suttit där. Så här skriver hon bland annat om den tiden:
Om jag överlever det här, om jag någonsin blir fri, då vill jag tillbaka dit. Pappa, mamma, morfar, för mitt inre öga ser jag dem samlade i morfars trädgård. Där sitter de och väntar på mig. Ingenting får ha ändrat sig där. Allt ska vara som det var förr, som om jag aldrig hade varit borta.
Men det är inte genom min hemstad vi går utan genom Bautzen. Som alltid när man föser oss till en station är gatorna vi går längs folktomma. Ingen är ute och promenerar, inga skolbarn syns till, inte ens en hund visar sig. Här finns mer att läsa.
Nu är de fläckar av snö som ännu ligger kvar nästan som små underverk. Hur håller de sig kvar? De är som kvardröjande hägringar av något som redan är borta.
I förrgår höll snöhanden ännu stramt kring älgens fotavtryck från i mars. Man kunde se klövarna avteckna sig så tydligt att man med spåret hade kunnat göra en avgjutning av klöven, så exakt att man med hjälp av den hade kunnat avgöra vem av älgarna det var som stegat förbi just där och då. Nu är snöns hand upplöst i vekhet och vatten och spåret är inget annat än ett hål med flytande kanter, ett hål som snart inte har något att vara hål i.
Kanske börjar vi närma oss den punkt, när det blir dags att ge upp distinktionen mellan ”de” och ”dem”. Detta att alla eller i alla fall nästan alla alltid i tal använder ”dom” för båda formerna gör att det blir allt svårare att hålla bilden klar, och inte blir det lättare, när en stor del av de skriftliga exempel på ”de” och ”dem”, som vi möter, är felaktiga.
För den som inte vill släppa distinktionen, men ändå börjar bli lite osäker på när man ska använda vilket av de här två pronomina, kunde det kanske vara bra med en liten ”lathund”. Jag försöker göra en början till en sådan:
De är subjektsform, dem är objektsform. Först två klara fall:
De väntar på oss. Vi väntar på dem.
Osäkerheten kommer egentligen först vid mer komplicerade meningar. Jag har på skoj gjort mig en liten exempelsamling under våren ur dagstidningar, kurskataloger, bokreakataloger, tidskrifter, bloggar och liknande. Jag ska nu inventera några av dem efter ha ”avidentifierat” dem lite:
De som har större exekutiv förmåga kommer att slå ut de med sämre. Här förbises att det rör sig om objektsform – ”de slår ut dem”.
Sedan finns det ju dem som menar att dessa fenomen inte är verkliga. Ovanligare miss, men förmodligen stör konstruktionen med ”det finns” här. ”Dom-ordet” är inte objekt här.
Han hade hållit det hemligt för de som stod honom nära. En enkel regel här är att objektsfomen ”dem” ska användas efter preposition.
Predikanten ifrågasätter sin tro och reser tillbaka till sina trakter för att omvända de han själv omvänt i den mäktiga väckelse han startade under femtiotalet. Här är ”dom” objekt – ”han omvänder dem”.
Det är ju inte meningsfullt att låta de som var infiltratörer shavottera inför allmänheten. Här är ”dom” objekt – ”vi vill inte låta dem shavottera”.
Det är värre för de som kämpar som lägre tjänstemän – de får betala vänsterns svek med sina skattemedel och sin säkerhet. Objektsform efter preposition.
Många är rädda när det finns mordkommandon ute och bestraffar de som vågar säga något misshagligt. Objektsform – ”mordkommandon bestraffar dem”.
Ge de som visat prov på ett stort konstnärskap ett erkännande! Objektsform efter imperativ, precis som i ”ge mig”.
Det är rätt bra nyheter för de som är mordhotade. Objektsform efter preposition.
Innan dagens elever kommer berättar hon om de som måste stanna hemma. Objeksform efter preposition – jämför ”hon berättar om dig”.
Vi jobbar med att ge bra och relevant information till de som sökt är det alltså dags igen att förbereda program- och kursutskick. Objektsform efter preposition – ”till dig”.
Vid en sådan här snabb och ytlig genomgång verkar det som om det finns en överanvändning av ”de” och att de flesta misstagen uppstår i längre meningar efter preposition. En väg kunde vara att testa med ”jag” och ”mig” i fall där man känner sig osäker. Om man nu alls vill behålla den här numera i det närmaste helt skriftspråkliga distinktionen.
En höjdpunkt under vårt sorbiska påskfirande var timmarna i Dreikretscham/Haslow. Här fick vi vara med om en stor traditionell påskmåltid med sorbische Hochzeitssuppe (sorbisk bröllopssoppa) och sedan sorbisches Hochzeitsessen (kokt oxkött med pepparrotssås, grönsaker och bröd/knödel – bröd är det klassiska). 400 skulle äta i den lilla byns Gaststätte, som faktiskt var stor nog för att sluka 200, så det blev två matlag.
Över oss i luften seglade en märklig varelse, en blandning mellan galjonsfigur, jaktgudinna och bondkvinna:
Då och då under måltiden sprang man ut på den breda bygatan för att se påskryttarna rida förbi på vägen upp mot Storcha/ Baćoń:
