Kanske kommer det här att bli ett Karlfeldt-år för mig. När jag härom dagen satt och bläddrade i Samlade dikter, som jag köpt på någon bokrea för år sedan, märkte jag att ”här talar en röst direkt till mig”. Jag lämnade de dikter jag kände igen sedan gammalt och började läsa nytt och för första gången. Mycket om naturen, om skogen och stigarna och människans tankar där i ensligheten tedde sig så helt bekant. När man som jag ofta går i mosskanten eller längs åsarna blir många av Karlfeldts dikter till beskrivningar av det jag också ser och känner och tror mig veta. I Vildmarks- och kärleksvisor finns dikten Villgräset och jag tror jag vet var det växer.
Villgräset
Det gror i de gamla skogar en ört
med blågröna, späda strån.
Hon växer dold av grenarna skört,
djupt under vindarnas dån.
Det sägs att ej mången den gömda sett,
men den som i skogen gått
har kanske, fast akt ej därpå han gett,
en dag hennes stänglar trått.
Då har han känt, som bak grönskande mur
all världen där ute försvann,
som han och den sköna drottning Natur
vore brudgum och brud med varann.
Vid hennes, den endas, ledsagande hand
han gått som i mystiskt rus;
allt djupare in i sagornas land
han lockats av toner och sus.
nej, villgräset ser man nog inte här