Bautzen i morgondis från Grubschütz/Hrubjelčicy
Bautzen är Oberlausitz’ gamla huvudstad och även om sorberna i staden numera bara utgör en liten minoritet, så har staden ännu stor symbolbetydelse för sorberna i Oberlausitz. Enligt vad jag har kunnat läsa mig till fick Bautzen stadsrättigheter i början av 1200-talet.
Blick över en del av Altstadt från Spreebrücke
Den äldsta bevarade byggnaden är fästningen Ortenburg. Den nämns för första gången i en urkund i början av 1000-talet, men sitt nuvarande utseende fick den under 1400-talet. Under trettioåriga kriget blev delar av fästningen förstörda av svenskarna.
Ett av Ortenburgs torn sett från Schloßstraße (tror jag)
På sorbiska heter staden Budyšin och även om den sorbiska befolkningen i staden väl bara är omkring 10%, så är kykogården desto större. Om man går ner längs gatan bakom domen St. Petri, så kommer man till den vackra kyrkogården(som jag inte fotograferade den här gången) med underbar blick över Spreetal.
Ett av Bautzens mest berömda torn är det lutande vita tornet Reichenturm.
Reichenturm
En självklar samlingspunkt är det stora lutande torget nedanför Rathaus. Vid vackert väder fylls uteserveringarna här snabbt och på torgdagar är det livlig kommers här.
Även om Osterreiten egentligen firas intensivare i byarna, så har Bautzen också sin påskryttarskara.
Osterreiten kring Kirche Unserer lieben Frau
Från ena sidan av Altstadt ser man ner i Spreetal i en annan stadsdel och över till den andra sidan.
Bautzen har också en mörk sidan. Under DDR-tiden var det en av de främsta deportattionsorterna för oliktänkande. I fängelserna ”Gelbes Elend” och ”Bautzen ll” omkom ett okänt antal fångar. Under ett av mina Bautzen-besök gjorde jag en rundgång i ”Bautzen ll” tillsammans med en före detta fånge, för övrigt en god vän till Erika Riemann, som också suttit där. Så här skriver hon bland annat om den tiden:
Om jag överlever det här, om jag någonsin blir fri, då vill jag tillbaka dit. Pappa, mamma, morfar, för mitt inre öga ser jag dem samlade i morfars trädgård. Där sitter de och väntar på mig. Ingenting får ha ändrat sig där. Allt ska vara som det var förr, som om jag aldrig hade varit borta.
Men det är inte genom min hemstad vi går utan genom Bautzen. Som alltid när man föser oss till en station är gatorna vi går längs folktomma. Ingen är ute och promenerar, inga skolbarn syns till, inte ens en hund visar sig. Här finns mer att läsa.