Under sådana här gällt vita nordiska vårdagar längtar jag ibland till Carl Spitzwegs mjuka ljus. ”Ein Hypochonder” heter den här målningen, som säkert en del av er betraktat ibland, fast kanske inte så ofta som ”Der Bücherwurm” eller ”Der arme Poet”.
Försiktigt och väl inlindad vänder vår hypokondriker ansiktet mot solljuset ovanför den trånga gatan, medan vi inte kan låta bli att ta några steg in i grändens dunkel. Den syende kvinnan i fönstret där nere nås inte av solljuset, men lampskenet hjälper henne att se var hon ska sätta de små stygnen. Småstaden har förhållandevis höga och stadsmässiga hus och tornspiran pekar rank genom luften. Kanske låter mannen i fönstret blicken fara bort mot den, kanske följer han fåglars flykt. Visst ser han lite löjlig ut, ja, just som en Spitzwegfigur faktiskt, men ironin är så mild, så mild, så vår medkänsla väcks och vi kan nog också tänka oss att vi stundtals är just som han och att det alls inget gör.
°°°