Angelo Branduardi: Notturno
24/3 -2010
Angelo Branduardi är en intensivt naturförbunden ”cantautore”. Han är också en mystiker och en djupt egensinnig man. Många av hans sånger är sagor eller drömmar.
Notturno
Dormono le cime dei monti, dormono le valli,
le famiglie dei rettili nella nera terra,
dorme la belva e la stirpe delle api,
gli uccelli dalle lunghe ali.
Dormono le cime dei monti, dormono le valli
i mostri negli abissi del rosso mare,
dorme la belva e la stirpe delle api,
gli uccelli dalle lunghe ali.
Con il resto dei tuoi sogni
costruisci una nave,
con il resto dei tuoi sogni
hai tessuto le vele,
per vederla scivolare sul fiume
mentre siedi ad aspettare
di vederla risalire.
Con il resto dei tuoi sogni
costruisci una nave,
con il resto dei tuoi sogni
hai tessuto le vele
per vederla scivolare sul fiume
mentre siedi ad aspettare
di vederla risalire.
…
Nocturne
Sover gör bergens toppar, dalarna sover,
kräldjurens släkte i den svarta jorden,
vilddjuret sover och binas stam,
fåglarna med långa vingar.
Sover gör bergens toppar, dalarna sover,
odjuren i det röda havets avgrund,
vilddjuret och binas stam,
fåglarna med långa vingar.
Med spillror av dina drömmar
bygger du ett skepp,
med spillror av dina drömmar
har du vävt seglen
för att se det glida nerför floden
medan du sitter i väntan
på att se det segla uppåt igen.
Med spillror av dina drömmar
bygger du ett skepp,
med spillror av dina drömmar
har du vävt seglen
för att se det glida nerför floden
medan du sitter i väntan
på att se det segla uppåt igen.
Här kan ni lyssna till Branduardis nattsång.
Vad är det här?
23/3 -2010
När jag – med Kraka som förebild – varken är mätt eller hungrig, tuggar jag ibland på utskurna eller framhackade småflisor av detta:
Kan ni se vad det är? När vi på svenska talar om den här syrliga baljväxten brukar vi använda det arabiska namnet, som betyder ”indisk dadel”, fast egentligen lär växten ha sitt urhem i Östafrika.
Våra sinnen
22/3 -2010
Jag tänker ibland på hur det skulle vara att vara blind eller döv. Blindhet verkar för mig tyngre och mera isolerande än dövhet. Kanske för att jag tycker så mycket om att se på det som är omkring mig. Och att läsa. Att lyssna kommer lite efter synens upplevelser för mig.
Både blindhet och dövhet var för sig kan jag tänka mig in i och jag tror att jag skulle klara att leva med någon av dem utan att förtvivla. Dövblindhet däremot är för mig bortom gränsen eller det har i alla fall alltid verkat vara något oöverstigligt. Fast jag minns en glimt av ljus in i dövblindheten från en dag i skolan för många år sedan, kanske gick jag i fjärde klass. Min fröken, som var mycket klok, jag vågar faktiskt säga ”vis” – Elin Almqvist hette hon förresten – berättade om Helen Keller för oss den dagen. Vi var säkert över trettio i klassen men vi var så tysta att vi då för en stund förstod sinnenas oerhörda gåva. Jag minns att fröken sa att vägen in i Helen Kellers mörker eller vägen ut ur det var tecknet för vatten. Hennes lärare lät hennes sticka ena handen i vatten. Jag minns det som en bäck, men kanske var det en skål med vatten. Sedan ritade läraren ett tecken i Helens hand, tecknet för vatten och Helen förstod. Så minns jag det, fast kanske var vägen lite längre, men så var ändå vägen.
För några dagar sedan kom det här minnet tillbaka, när jag såg ett program om en dövblind flicka på en tysk TV-kanal, en kanal med många program för döva. Tittarna fick möta Hamid, som kommit från Indien till Tyskland som elvaåring. Hon höll tillsammans med sin lärare på att lära sig att hitta i huset där hon bor och att lära sig symboler för husets delar, möbler, riktningar, solens gång över himlen. Jag fick veta att Hamid ovanligt snabbt hade lärt sig att gå från ting, till åtbörd, till skrivtecken. Hon kunde efter kort tid redan använda blindskriften braille och jag såg något av den glädje detta gav henne. Jag greps av både Hamid och hennes lärare. Det var så tydligt att de kommunicerade både djupt och detaljrikt och att de gladde sig över det och över att spränga gräns efter gräns.
När jag någon gång tänker mig in i sådana här riktigt svåra livsvillkor och inser att det finns människor som kan klara detta och dessutom utstrålar glädje, så ter sig mina vardagliga måttstockar sällsamt futtiga och skeva.
Wernher der Gärtner: Helmbrecht
21/3 -2010
Genom Tannhäuser som jag lät dyka upp under pausträdet härom dagen har jag lockat mig själv in i den medelhögtyska diktningens värld. Jag har nu börjat läsa versberättelsen Helmbrecht av Wernher der Gärtner, en diktare man inte vet nästan någonting alls om, mer än att han bör ha levt någonstans i det bayersk-österrikiska området under 1200-talets andra hälft.
Huvudpersonen i novellen är den unge Helmbrecht. Han är av bondesläkt men vill lämna sin krets för att bli riddare. Han blir rovriddare och begår en rad grova brott. Till slut blir han straffad å det grymmaste: han blir bländad och misshandlad och till sist blir han hängd och hans mössa slits i trasor. Detta sista är inte det minst viktiga för det var med mössan eller huvan som allt började. Helmbrechts första steg ut ur bondeståndet var nämligen detta att skaffa sig en huvudbonad som bara en riddare kunde tillåtas bära.
Denna mössa, som träder in på scenen redan i verkets allra första början, bär en hel värld broderad på sitt tyg och på sätt och vis är mössan en värld. Så här ser den första strofen ut i original:
Einer seit waz er gesiht,
der ander seit waz im geschiht,
der dritte von minne,
der vierde von gewinne,
der fünfte von grôzem guote,
der sehste von hôhem muote:
hie wil ich sagen waz mir geschach,
daz ich mit mînen ougen sach.
Ich sach, deist sicherlîchen wâr,
eins gebûren sun, der truoc ein hâr,
daz was reide unde val;
ob der ahsel hin ze tal
mit lenge ez volleclîchen gie.
in eine hûben er ez vie,
diu was von bilden wæhe.
ich wæne ieman gesæhe
sô manegen vogel ûf hûben:
siteche unde tûben
die wâren al dar ûf genât.
Och så här ser den ut på nyhögtyska. (Det är Fritz Tschirch som gjort översättningen och det är också han som skrivit kommentaren till min utgåva Wernher der Gärtner. Helmbrecht. Mittelhochdeutsch. Neuhochdeutsch. Förlaget är Reclam.)
Einer erzählt von dem, was er gesehen hat,
ein zweiter von dem, was ihm widerfahren ist,
der dritte von Liebe,
der vierte von Handel und Wandel,
der füfte von Reichtum,
der sechste von hohen Idealen.
Hier will ich erzählen, was ich selbst erlebt
und mit eigenen Augen gesehen habe.
Ich habe – das ist absolut zuverlässig! –
einen Bauernsohn gekannt, dessen
lockiges blondes Haar
über die Schulter
lang herabviel.
Diese Haarpracht bändigte er in eine
mit Bildern kunstreich verzierte Kappe.
Ich glaube: Niemand hat bisher
so viele Vögel auf einer Kappe abgebildet gesehen:
Papageien und Tauben
waren darauf gestickt.
Jag gör en svensk variant för de läsare som inte förstår tyska:
En berättar om det han har sett,
en annan om det som har hänt honom,
den tredje om kärlek,
den fjärde om vinning,
den femte om rikedom,
den sjätte om höga ideal.
Här vill jag berätta vad jag själv upplevt
och med egna ögon har sett.
Jag såg – detta är verkligen sant! –
en bondson, vars
lockiga ljusa hår
räckte ända ner
över axlarna.
Denna hårprakt höll han samman
under en konstfullt broderad mössa.
Jag tror: Ingen har hittills
sett så många fåglar på en mössa:
Papegojor och duvor
var broderade på den.
Längre fram stegras mössans bildvärld till att skildra Trojas belägring, Aeneas färder över Medelhavet och scener ur Rolandssången. Och mycket mer…

Mascha Kaléko: Kurzes Gebet
20/3 -2010
Mascha Kalékos dikter har jag snuddat vid här en gång tidigare. Nyss blev jag påmind om henne, så jag tog fram min lilla urvalsvolym som bär titeln Mein Lied geht weiter – Hundert Gedicht.
Mascha Kaléko föddes 1907 i Galizien av judiska föräldrar. 1938 emigrerade hon till USA. Senare – 1959 – flyttade hon till Israel. Hon dog 1975 i Zürich. Här kan man läsa mer om henne på tyska och här finns lite på engelska också.
Jag läser dikten Kurzes Gebet (Kort bön):
Herr, laß mich werden, der ich bin
In jedem Augenblick.
Und gib, daß ich von Anbeginn
Mich schick in mein Geschick.
Ich spür, daß eine Hand mich hält
Und führt, – bin ich auch nur
Auf schwarzem oder weißem Feld
Die stumme Schachfigur.
Först en råöversättning:
Herre, låt mig bli den jag är
I varje ögonblick.
Och giv att jag från första stund
Finner mig i mitt öde.
Jag känner en hand som håller mig
Och för mig, – jag är ju blott
På svart eller vitt fält
En stum schackpjäs.
Och nu ett försök till rim:
Herre, låt mig bli till den jag är
I varje ögonblick.
Och giv att jag från början bär
Det öde som jag fick.
Jag känner kring mig handens tag
Som för mig, – jag är blott
En schackspelspjäs så stum så svag
På svart fält eller vitt.
Och nu är det bara att bygga nästa variant…
Leipziger Buchmesse 2010
19/3 -2010
Leipziger Buchmesse, läsarnas stora bokmässa, är just nu i full gång och jag kastar i tanken långa blickar i ditåt. Förra året var det olyckan som hindrade mig, det här året är det arbetet. Nästa år kanske?
Vid det här laget vet vi att det är den ungerske författaren och historikern György Dalos som tilldelats det prestigefyllda priset för ”Europäische Verständigung”:
Dalos till höger på bilden
György Dalos’ tacktal kommer i svensk översättning i Salongen om några dagar.
En av tyngdpunkterna i årets mässa ligger på nyutkommen litteratur från Central- och Östeuropa.
Det kommer i vanlig ordning att delas ut priser i kategorierna skönlitteratur, fakta/essäistik och översättning.
Här kan ni se vilka böcker som nominerats i de olika kategorierna:
Sent igår avgjordes vilka som skulle bli vinnarna:
Am 18. März wurde zum sechsten Mal der renommierte Preis der Leipziger Buchmesse vergeben. Georg Klein erhielt die Auszeichnung für seinen ”Roman unserer Kindheit” (Kategorie ”Belletristik”). Ulrich Raulff wurde für sein Buch ”Kreis ohne Meister. Stefan Georges Nachleben” (Kategorie ”Sachbuch/Essayistik”) geehrt und Ulrich Blumenbach für seine kongeniale Übertragung des Romans ”Unendlicher Spaß” von David Foster Wallace (Kategorie ”Übersetzung”).
Och till sist en länk till startsidan: Leipziger Buchmesse 18-21 März 2010
Ett rådjurs död
18/3 -2010
Ofta när jag far fram i mitt skidspår låter jag hjärnan inta ett slags viloläge. Jag bara följer spåret som en förutbestämd tankeslinga eller en upprepningsdröm. Så när jag härom dagen plötsligt såg ett stråk av mörka fläckar framför mig, förstod jag först ingenting. Jag genomfors bara av en känsla av att något inte stod rätt till:
Jag stannade upp och kastade en blick åt sidan in bland kala buskar:
Här har ett rådjur nyss slutat sitt liv. Dukade det under av köld och svält? Eller tog räven det medan det ännu levde? Skaren hade ju mjuknat och bar inte längre för rådjursklövar. Pälsbitarna är ännu vackra och liksom levande…