Svenskan i Finland

På senare tid har jag flera gånger stött på artiklar i svensk press som behandlar svenskans belägenhet i Finland. Kan detta vara ett tecken på att vi här i Sverige (äntligen) börjar intressera oss för våra ”språkliga bröder och systrar” i vårt östra grannland? Artiklarna handlar främst om svenskans pågående marginalisering och kanske är det därför vi börjat vända våra blickar åt det hållet. Kanske behövs det en ”elfte-timme-känsla” för att något som åtminstone på ett plan uppfattas som vanligt och vardagligt ska bli intressant.

Senast i förrgår läste jag en tidningstext med detta ämne: Svenskans status på nedgång i Finland Jag rekommenderar hela texten för läsning och hackar därför inte ut några citat utom lite statistik ur en av faktarutorna:

290 tusen personer i Finland har svenska som modersmål (varav 28 000 på Åland). Det motsvarar cirka 5 procent av befolkningen på drygt fem miljoner människor.

Och så här ser den språkliga fördelningen ut över landet:

Finns det möjligen något vi rikssvenskar kan göra för att stödja den finlandssvenska minoritetens kamp för sitt språks överlevnad? Vad kan vi tänka oss att göra? Och hur ställer sig finlandssvenskarna till ”stöd” härifrån? Riskerar de kanske att förlora sin ”exklusivitet” om det rikssvenska börjar ta plats? (Jag förstår att det inte finns några generella svar på de här frågorna, men svar finns det säkert.)

Vintern lossar sitt grepp

I februari hade vi den djupaste snötid jag någonsin varit med om här. Huset var under snön och gatan var en vit tunnel, där man inte var så helt säker på att den övre delen verkligen var av luft. Grannarna hälsade på varandra från taken med snöskyfflar i näven och trädgårdarna var vita hav som man tog sig över med skidbåtar.


den 23 februari

Sedan drygt en vecka åker jag inte längre skidor och våren har med stor glupskhet ätit sig igenom lager efter lager av snö. Gatan är nästan snöfri och ingen är längre på taket. I trädgården kan man pulsa sig fram rätt bra och huset börjar se ut nästan som vanligt. Grillen som jag i februari såg blänka till som ett silvermynt långt nere i snön under mina fötter, går att känna igen som grill.


den 23 mars

Angelo Branduardi: Notturno

Angelo Branduardi är en intensivt naturförbunden ”cantautore”. Han är också en mystiker och en djupt egensinnig man. Många av hans sånger är sagor eller drömmar.

Notturno

Dormono le cime dei monti, dormono le valli,

le famiglie dei rettili nella nera terra,

dorme la belva e la stirpe delle api,

gli uccelli dalle lunghe ali.

Dormono le cime dei monti, dormono le valli

i mostri negli abissi del rosso mare,

dorme la belva e la stirpe delle api,

gli uccelli dalle lunghe ali.

Con il resto dei tuoi sogni

costruisci una nave,

con il resto dei tuoi sogni

hai tessuto le vele,

per vederla scivolare sul fiume

mentre siedi ad aspettare

di vederla risalire.

Con il resto dei tuoi sogni

costruisci una nave,

con il resto dei tuoi sogni

hai tessuto le vele

per vederla scivolare sul fiume

mentre siedi ad aspettare

di vederla risalire.

Nocturne

Sover gör bergens toppar, dalarna sover,
kräldjurens släkte i den svarta jorden,
vilddjuret sover och binas stam,
fåglarna med långa vingar.
Sover gör bergens toppar, dalarna sover,
odjuren i det röda havets avgrund,
vilddjuret och binas stam,
fåglarna med långa vingar.
Med spillror av dina drömmar
bygger du ett skepp,
med spillror av dina drömmar
har du vävt seglen
för att se det glida nerför floden
medan du sitter i väntan
på att se det segla uppåt igen.
Med spillror av dina drömmar
bygger du ett skepp,
med spillror av dina drömmar
har du vävt seglen
för att se det glida nerför floden
medan du sitter i väntan
på att se det segla uppåt igen.

Här kan ni lyssna till Branduardis nattsång.

Vad är det här?

När jag – med Kraka som förebild – varken är mätt eller hungrig, tuggar jag ibland på utskurna eller framhackade småflisor av detta:

Kan ni se vad det är? När vi på svenska talar om den här syrliga baljväxten brukar vi använda det arabiska namnet, som betyder ”indisk dadel”, fast egentligen lär växten ha sitt urhem i Östafrika.

Våra sinnen

Jag tänker ibland på hur det skulle vara att vara blind eller döv. Blindhet verkar för mig tyngre och mera isolerande än dövhet. Kanske för att jag tycker så mycket om att se på det som är omkring mig. Och att läsa. Att lyssna kommer lite efter synens upplevelser för mig.

Både blindhet och dövhet var för sig kan jag tänka mig in i och jag tror att jag skulle klara att leva med någon av dem utan att förtvivla. Dövblindhet däremot är för mig bortom gränsen eller det har i alla fall alltid verkat vara något oöverstigligt. Fast jag minns en glimt av ljus in i dövblindheten från en dag i skolan för många år sedan, kanske gick jag i fjärde klass. Min fröken, som var mycket klok, jag vågar faktiskt säga ”vis” – Elin Almqvist hette hon förresten – berättade om Helen Keller för oss den dagen. Vi var säkert över trettio i klassen men vi var så tysta att vi då för en stund förstod sinnenas oerhörda gåva. Jag minns att fröken sa att vägen in i Helen Kellers mörker eller vägen ut ur det var tecknet för vatten. Hennes lärare lät hennes sticka ena handen i vatten. Jag minns det som en bäck, men kanske var det en skål med vatten. Sedan ritade läraren ett tecken i Helens hand, tecknet för vatten och Helen förstod. Så minns jag det, fast kanske var vägen lite längre, men så var ändå vägen.

För några dagar sedan kom det här minnet tillbaka, när jag såg ett program om en dövblind flicka på en tysk TV-kanal, en kanal med många program för döva. Tittarna fick möta Hamid, som kommit från Indien till Tyskland som elvaåring. Hon höll tillsammans med sin lärare på att lära sig att hitta i huset där hon bor och att lära sig symboler för husets delar, möbler, riktningar, solens gång över himlen. Jag fick veta att Hamid ovanligt snabbt hade lärt sig att gå från ting, till åtbörd, till skrivtecken. Hon kunde efter kort tid redan använda blindskriften braille och jag såg något av den glädje detta gav henne. Jag greps av både Hamid och hennes lärare. Det var så tydligt att de kommunicerade både djupt och detaljrikt och att de gladde sig över det och över att spränga gräns efter gräns.

När jag någon gång tänker mig in i sådana här riktigt svåra livsvillkor och inser att det finns människor som kan klara detta och dessutom utstrålar glädje, så ter sig mina vardagliga måttstockar sällsamt futtiga och skeva.