Månad: mars 2010

I februari hade vi den djupaste snötid jag någonsin varit med om här. Huset var under snön och gatan var en vit tunnel, där man inte var så helt säker på att den övre delen verkligen var av luft. Grannarna hälsade på varandra från taken med snöskyfflar i näven och trädgårdarna var vita hav som man tog sig över med skidbåtar.

den 23 februari

Sedan drygt en vecka åker jag inte längre skidor och våren har med stor glupskhet ätit sig igenom lager efter lager av snö. Gatan är nästan snöfri och ingen är längre på taket. I trädgården kan man pulsa sig fram rätt bra och huset börjar se ut nästan som vanligt. Grillen som jag i februari såg blänka till som ett silvermynt långt nere i snön under mina fötter, går att känna igen som grill.

den 23 mars

Jag tänker ibland på hur det skulle vara att vara blind eller döv. Blindhet verkar för mig tyngre och mera isolerande än dövhet. Kanske för att jag tycker så mycket om att se på det som är omkring mig. Och att läsa. Att lyssna kommer lite efter synens upplevelser för mig.

Både blindhet och dövhet var för sig kan jag tänka mig in i och jag tror att jag skulle klara att leva med någon av dem utan att förtvivla. Dövblindhet däremot är för mig bortom gränsen eller det har i alla fall alltid verkat vara något oöverstigligt. Fast jag minns en glimt av ljus in i dövblindheten från en dag i skolan för många år sedan, kanske gick jag i fjärde klass. Min fröken, som var mycket klok, jag vågar faktiskt säga ”vis” – Elin Almqvist hette hon förresten – berättade om Helen Keller för oss den dagen. Vi var säkert över trettio i klassen men vi var så tysta att vi då för en stund förstod sinnenas oerhörda gåva. Jag minns att fröken sa att vägen in i Helen Kellers mörker eller vägen ut ur det var tecknet för vatten. Hennes lärare lät hennes sticka ena handen i vatten. Jag minns det som en bäck, men kanske var det en skål med vatten. Sedan ritade läraren ett tecken i Helens hand, tecknet för vatten och Helen förstod. Så minns jag det, fast kanske var vägen lite längre, men så var ändå vägen.

För några dagar sedan kom det här minnet tillbaka, när jag såg ett program om en dövblind flicka på en tysk TV-kanal, en kanal med många program för döva. Tittarna fick möta Hamid, som kommit från Indien till Tyskland som elvaåring. Hon höll tillsammans med sin lärare på att lära sig att hitta i huset där hon bor och att lära sig symboler för husets delar, möbler, riktningar, solens gång över himlen. Jag fick veta att Hamid ovanligt snabbt hade lärt sig att gå från ting, till åtbörd, till skrivtecken. Hon kunde efter kort tid redan använda blindskriften braille och jag såg något av den glädje detta gav henne. Jag greps av både Hamid och hennes lärare. Det var så tydligt att de kommunicerade både djupt och detaljrikt och att de gladde sig över det och över att spränga gräns efter gräns.

När jag någon gång tänker mig in i sådana här riktigt svåra livsvillkor och inser att det finns människor som kan klara detta och dessutom utstrålar glädje, så ter sig mina vardagliga måttstockar sällsamt futtiga och skeva.