Kinderlein im Gras,
bewegt sich was.
Ist das nicht der Osterhas’
mit seiner Frau,
schau, schau, schau…
Så eller i alla fall ungefär så sjöng barnen i Kindergarten, när vi bodde på Pfingstanger (Fingstanga) i Göttingen. Det var vid den här tiden på året förstås och efteråt fick vi alla leta efter påskägg i trädgården.
en annan plats ett annat år, men också vid påsktid
°°
Och här i en långt senare tid läser jag i Agneta Enckells märkliga och liksom glidande diktsamling anteckninger [intill ett nordligt innanhav]:
när jag blundar, lyssnar
strax under ytan
till en ny och större tystnad, . . . längre ner.
och längre
.
.
.
in, i stunden. sundet/lunden/stranden. handens rörelse när den skriver. detta. handens mått, dess botten. under det gröna bladverket, bladens fladdrande skuggor på handen. medan den skriver. ogenomskinligt. där den rör sig mot strandvattnets leriga botten. för att gripa stenen som lyser. svagt därnere allt svagare. den vita kalkstenen, den nästan genomskinliga, i vattnets grumliga tanklöshet.
Så, nu erbjuder jag er en paus från pausträdet, men om mindre än en vecka börjar det nog röra sig här igen.