Jag hittade just en dikt i Nina Cassians Mirakelkvinnan, en dikt som på något underligt sätt hjälper mig att uttrycka min orimliga saknad efter vintern. Jag brukar inte sakna vintern och verkligen aldrig så här i slutet av mars. Då längtar ju alla här uppe efter vår och samlar ivrigt på varje litet tecken på dess ankomst. Men det var något som hände under de sista skidfärderna, något som gjorde att jag blev fast i den vita världen, i drömmen om den vita klara världen, där allt glider vackert och man färdas ovanför marken. Nina Cassian talar nog egentligen inte främst om detta, men ändå finns ett korn eller flera av den känslan förvarade i hennes dikt Glasmålning:
Jag kom hit för att vara med dig i kristallklar vinter –
som forna kungapar
i en glasmålning.
Jag räknade de jämna träden på vägen till ditt hem.
Snön var praktfull, magisk, som i en ballad.
Jag knackade på grinden. Dess trä var kallt.
Frånvaro överallt – som en ny,
fullständig vinter. Den vackre prinsen
– ingenstans… med mina båda händer
tog jag snö och drack
den vita plats du aldrig gick över.
Översättningen är gjord av Dan Shafran.