Wernher der Gärtner: Helmbrecht

Genom Tannhäuser som jag lät dyka upp under pausträdet härom dagen har jag lockat mig själv in i den medelhögtyska diktningens värld. Jag har nu börjat läsa versberättelsen Helmbrecht av Wernher der Gärtner, en diktare man inte vet nästan någonting alls om, mer än att han bör ha levt någonstans i det bayersk-österrikiska området under 1200-talets andra hälft.

Huvudpersonen i novellen är den unge Helmbrecht. Han är av bondesläkt men vill lämna sin krets för att bli riddare. Han blir rovriddare och begår en rad grova brott. Till slut blir han straffad å det grymmaste: han blir bländad och misshandlad och till sist blir han hängd och hans mössa slits i trasor. Detta sista är inte det minst viktiga för det var med mössan eller huvan som allt började. Helmbrechts första steg ut ur bondeståndet var nämligen detta att skaffa sig en huvudbonad som bara en riddare kunde tillåtas bära.

Denna mössa, som träder in på scenen redan i verkets allra första början, bär en hel värld broderad på sitt tyg och på sätt och vis är mössan en värld. Så här ser den första strofen ut i original:

Einer seit waz er gesiht,
der ander seit waz im geschiht,
der dritte von minne,
der vierde von gewinne,
der fünfte von grôzem guote,
der sehste von hôhem muote:
hie wil ich sagen waz mir geschach,
daz ich mit mînen ougen sach.
Ich sach, deist sicherlîchen wâr,
eins gebûren sun, der truoc ein hâr,
daz was reide unde val;
ob der ahsel hin ze tal
mit lenge ez volleclîchen gie.
in eine hûben er ez vie,
diu was von bilden wæhe.
ich wæne ieman gesæhe
sô manegen vogel ûf hûben:
siteche unde tûben
die wâren al dar ûf genât.

Och så här ser den ut på nyhögtyska. (Det är Fritz Tschirch som gjort översättningen och det är också han som skrivit kommentaren till min utgåva Wernher der Gärtner. Helmbrecht. Mittelhochdeutsch. Neuhochdeutsch. Förlaget är Reclam.)

Einer erzählt von dem, was er gesehen hat,
ein zweiter von dem, was ihm widerfahren ist,
der dritte von Liebe,
der vierte von Handel und Wandel,
der füfte von Reichtum,
der sechste von hohen Idealen.
Hier will ich erzählen, was ich selbst erlebt
und mit eigenen Augen gesehen habe.
Ich habe – das ist absolut zuverlässig! –
einen Bauernsohn gekannt, dessen
lockiges blondes Haar
über die Schulter
lang herabviel.
Diese Haarpracht bändigte er in eine
mit Bildern kunstreich verzierte Kappe.
Ich glaube: Niemand hat bisher
so viele Vögel auf einer Kappe abgebildet gesehen:
Papageien und Tauben
waren darauf gestickt.

Jag gör en svensk variant för de läsare som inte förstår tyska:

En berättar om det han har sett,
en annan om det som har hänt honom,
den tredje om kärlek,
den fjärde om vinning,
den femte om rikedom,
den sjätte om höga ideal.
Här vill jag berätta vad jag själv upplevt
och med egna ögon har sett.
Jag såg – detta är verkligen sant! –
en bondson, vars
lockiga ljusa hår
räckte ända ner
över axlarna.
Denna hårprakt höll han samman
under en konstfullt broderad mössa.
Jag tror: Ingen har hittills
sett så många fåglar på en mössa:
Papegojor och duvor
var broderade på den.

Längre fram stegras mössans bildvärld till att skildra Trojas belägring, Aeneas färder över Medelhavet och scener ur Rolandssången. Och mycket mer…

11 tankar om “Wernher der Gärtner: Helmbrecht

  1. Skomakare, bliv vid din läst! Eller Jantelagen i parktiken, redan på medeltiden – tro inte att du är nå’t!

    Intressant! Kan inte minnas att jag läst berättelsen förut.

  2. Jo, det är väl berättelsens budskap. Själv är jag mest fascinerad av den märkliga huvudbonaden. Det var förresten en ”levnadsglad nunna” som flytt ur klostercellen som skapat detta mösskonstverk. I den nyhögtyska översättningen står det så här:

    Eine lebenslustige Nonne nämlich hatte sie genäht.
    Weil ihr ganzes Sinnen und Trachten dem Hofleben galt,
    war sie aus ihrer Klosterzelle entwichen.

  3. Jag fick genast associationer till Wolfram von Eschenbachs episka diktverk ”Parzival”, som kom några decennier före ”Helmbrecht”. Jag läste Parzival i höstas. En klassisk saga om ynglingen som ger sig ut i världen, också i detta fall för att bli riddare. Det gick betydligt bättre för honom än för Helmbrecht. Boken är riktigt rolig på sina ställen.

    Den ömma modern, som inte lyckas övertala ynglingen att avstå från riddarlivets faror, får ändå förmånen att ge den unge Parzival några goda råd på vägen. Exempelvis detta:

    ”Min son, jag ger dig än ett råd:
    kan du hos älskvärd kvinna vinna
    tillgivenhet och ring därtill,
    så gör det! Det befriar dig
    från smärta. Tveka ej! Kyss till,
    tryck henne fast i dina armar –
    och är hon kysk och sedesam,
    du vinner självkänsla och lycka.”

    Boken är också tryfferad med små filosofiska funderingar i stil med

    ”Du borde bara ångra dig
    med måtta – sedan låta bli
    att gräma dig och hopplös bli.”

    En rolig stilart som Eschenbach använder, är att han då och då kommenterar sin egen bok, i boken. Som här, när Parzival så småningom dyker upp i Bok II, rad 116:

    ”Och fjorrton dagar längre fram
    ett litet barn av kvinnan föddes,
    en son som var så stor och stark,
    att hon så när förlorat livet.

    Här kastades nu ödets tärning,
    och spelrummet har gränsats av:
    nu först det barnet blivit fött,
    man tillägnat den här romanen.”

    (Samtliga citat i översättning av Gottfried Grunewald.)

    Bodil, jag förstår Ditt stora intresse för tysk medeltida litteratur. Jag har för övrigt läst den med Parzifal samtida (början av 1200-talet) ”Nibelungenlied” också. På engelska! Tyvärr lyckades jag inte få tag i den på svenska.

  4. Hej,

    ursäkta att jag skriver här men din epost verkar inte funka just nu.

    Hinner inte med talet till idag, tidigast tisdag kväll.

  5. Lars,
    i Parzival minns jag särskilt det där stället när pojken Parzival berättar för sin mor (som ju dragit sig tillbaka i en skog med sonen för att han inte skulle få veta något om riddare, för att han inte skulle dö i strid som sin far) att han sett fyra män rida förbi i skogen och dessa berättat för honom om ridderskapets skönhet och lockelser och att han nu valt den vägen. Moder häver upp ett skrik av förtvivlan:

    ’muoter, ich sach vier man
    noch liehter danne got getân:
    die sageten mir von ritterschaft.
    Artûs küneclîchiu kraft
    sol mich nâch ritters êren
    an schildes ambet kêren.’
    sich huop ein niuwer jâmer hie.

    Jelena,
    nu har vi fått kontakt.

  6. Tack för detta smakprov på ”gammaltyska”???

    Ditt citat hittar jag i min bok (på svenska) ungefär en sida före det stället där Parzival får goda råd av sin mor.
    Så här har Grunewald översatt:

    ”Jag såg ju, moder, fyra män,
    de glänste mer än själve Gud!
    De talade om riddarskap.
    Atrus, med makten hos en kung,
    skall leda mig till riddarära
    och till en tjänst som riddare!

    På nytt hon bröt i klagan ut.”

  7. I mitt första citat (se kommentar nr 3) fastnade jag för översättarens oväntade användning av uttrycket ”Kyss till”. Bodil, Du kanske kan se eftr hur det är formulerat i den tyska originaltexten? Bör finnas c:a en sida efter Ditt eget citat i kommentar nr 5.

  8. Här:

    du solt zir kusse gâhen
    und ir lîp vast umbevâhen
    daz gît gelücke und hôhen muot,
    op si kiusche ist unde guot.

Kommentera