I måndagens SvD läste jag en artikel av Per Gudmundson (en skribent jag i allmänhet uppskattar), som gjorde mig fundersam. Eftersom texten är mycket kort kopierar jag in hela här:
Över hundra miljoner försvunna små flickor
När det föds fem pojkar i Kina, så föds det bara fyra flickor. Länge har man trott att den skillnaden berott på den kinesiska statens enbarnspolitik.
Men riktigt så enkelt är det inte. I senaste numret av The Economist beskrivs att stora delar av Asien har samma problem, om än i något lägre grad. I delar av Indien och i de forna Sovjetstaterna Armenien och Azerbajdjan föds det mycket fler pojkar än flickor. Man kan säga att långt över hundra miljoner flickebarn offrats.
Moderna familjer föder få barn. Urgamla preferenser för gossar lever dock kvar. Ny teknik möjliggör selektiv abort. Ett groteskt mönster skapas ur vad som i enskilda fall kan vara begripliga beslut i en patriarkal miljö.
Men det sker i fattiga länder. Sydkorea är åter på väg i riktning mot balans. Med välstånd ökar barns och kvinnors rätt.
Vid ena sidan av texten fanns en bild av ett litet rosa plagg:
Nu vet jag inte var Per Gudmundson står i abortfrågan i vanliga fall, men jag vet att många andra gör en stor skillnad mellan könsselektiv abort och annan. Man tycker då plötsligt att ”flickebarn offras” i stället för att som i andra fall se aborten som en operation av en del en kvinnas kropp. Det lilla rosa plagget pekar på det sorgliga i övergreppet på flickebarnet – men blir det mindre sorgligt om man fogar in ett ljusblått pojksymbolplagg i bilden? Eller för att tala klartext: Är könsselektiv abort verkligen något väsensskilt från abort på andra grunder?