För en liten tid sedan fick jag mig förordet och inledningen av Birgitta Kurtén-Lindbergs bok Detta folk av barbarer och skorpioner tillsända.
Boken behandlar Finlands svenska och dess ryska tid och vägen till den finska självständigheten. Vi får i förordet löften om en vandring med den (upplyst) svensksinnade historikern Bernhard Estlander till den upplyste fennomanen Matti Klinge och vidare till ”syntesen” av dessa båda, Henrik Meinander.
Meinanders stillsamt vänliga ironi drabbar finnar, finlandssvenskar och rikssvenskar med samma varma hand.
Också rent finskspråkiga historiker som Heikki Ylikanga lyfts fram i detta förord. Flera av Ylikangas verk finns i svensk översättning, men Kurtén-Lindberg pekar på att mycket annat av intresse inom området ännu ligger oöversatt.
Det finns åtskilliga andra kompetenta verk om bland annat svensk stormaktstid, verk som beskriver det finska folkets och enskilda individers öden. De ger en viktig och ofta helt ny information om det som i högsta grad är även Sveriges historia, men de är skrivna på finska och förblir okända för en svensk publik.
Kurtén-Lindberg fortsätter lägesbeskrivningen och avslutar den med en manande fanfar:
Skickliga översättare står i kö och bara väntar på att få sätta tänderna i dessa verk, men det är dåligt med fungerande kanaler mellan det finska forskarsamhället och det svenska. Men hur skall svenskarna veta vad som är värt att översätta om ingen talar om det för dem? Hur skall finnarna veta vad svenskarna åstadkommit?
Det är i det tvåspråkiga Finland vi borde hitta svaret.
Jag kliver sedan in i inledningen, där Birgitta Kurtén-Lindberg berättar en dråplig och för en rikssvensk ganska pinsam historia om hennes språkliga möte med Sverige. Jag plockar ut några godbitar ur det:
– Vad det är lätt att förstå finska, utbrast de två grannarna som i gott samförstånd med våra finlandssvenska tungor hjälpt oss att bära upp pianot när flyttlasset kom. De stod och förundrade sig över saken vid snapsen vi bjöd på i vårt kök allmedan de torkade svetten ur pannan, och de hade en förklaring till hands.
– Det är så lätt att förstå er, för ni talar så långsamt. Annat är det när det talas finska på TV – då talar de så snabbt att man inte förstår ett ord!
Och lite längre ner på sidan följer en annan variant av det språkliga missförståndet:
Hur har du kunnat lära dig svenska så snabbt? fick jag till en början ofta höra. Och jag förklarade ambitiöst:
– Jodå, det är mitt modersmål. Jodå, jag har faktiskt gått i svensk skola i Finland. Jodå, mina föräldrar hade svenska till modersmål.
Och okunskapen var inte begränsad till enskilda svenska individer utan svenska staten visade sig vara lika blank på vetande:
Nu när du kommit till ditt nya land vill vi gärna upplysa dej om de kurser i svenska som vi ordnar för våra invandrare, stod det så hjälpsamt. På finska. Inte heller dataregistret kunde uppenbarligen skilja finska från svenska. Våra svenska helyllenamn var tydligen de också finska – om än förvånande lika de svenska!
Och sedan tar Kurtén-Lindberg upp ett motsatt missförstånd:
Men också det faktum att flertalet finländare (95%) talar finska tycks för en och annan svensk vara höljt i dunkel. Svenskar som besöker Helsnigfors väntar sig ibland helt självklart att bli bemötta på svenska. De blir besvikna, ibland rent av förnärmande när de istället för sitt modersmål möts av ett för dem främmande tungomål: Finland har dock en gång varit svenskt och stormaktstiden spökar någonstans i medvetandets vrår. Andra tror, som min dotters lärare i den svenska grundskolan, att de finlandssvenskar de möter låter konstigt för att deras modersmål är finska.
Inledningen avslutas med en charmfullt anspråkslös kommentar till bokens innehåll. Jag väljer ut några rader ur denna:
Det här är en bok som inte innehåller några större märkvärdigheter. Den gör inte anspråk på att vara vetenskaplig utan bygger uteslutande på läsefrukter, lite allmänbildning och den sorts inifrån komna kunskap som varje människa har om det land där han växt upp.
…
Thomas Nydahl har läst boken på riktigt och han skrev så här om den i höstas.
Jag har en finsk-ukrainsk översättare Jurij Zub idag: http://levhrytsyuk.blogspot.com/2010/03/18.html.
Hej Lev,
jag såg det precis. Intressant!
Tror svenskläraren att finlandssvenskar låter som de gör för att de har finska som modersmål??? Alla vet ju att de låter så annorlunda för att de vuxit upp i Mumindalen med Tove Jansson som mamma! Skämt åsido… Okunskapens mörker är tydligen kompakt, även när det gäller vårt eget modersmål och dess varianter. Men svenskläraren… Verkligen? Inte klokt!
Antagligen blir det här sorglösa ovetandet övertydligt för den som dagligen får det öst över sig direkt.
Man måste naturligtvis böja sig för dessa förstahandsinformationer men själv har jag aldrig träffat på någon (rikssvensk) som trott att finlandssvenska är något annat än vad det är. Däremot finns det ju en hel del finnar som talar svenska som främmande språk (M.A.Numminen…) men det brukar ju inte vara svårt att placera. Jag har själv det språket i min ”extended” familj.
Nyligen har det ju cirkulerat på www en hel del finlandssvenska uttryck som knappst används längre i rikssvenska. Det är ju både fascinerande och vackert. Men när Fredrik Lindström var i Närpes och uppträdde som expert i TV då blev jag riktigt sur.
Jag vill gärna läsa K-L:s bok. Men det blir dyrt det här bloggandet. Flera av mina bloggkontakter har nyligen skrivit om böcker som jag vill ha.
Jag har i alla fall då och då hört uttalanden i den här stilen: ”De talar bra svenska, fast lite hör man ju att de inte är svenskar.” (Om finlandssvenskar alltså.)
Ja, jag såg att du fastnade för en bok hos Karin nyss.Visst är det dyrt att blogga.