Varia
31/3 -2010
Kinderlein im Gras,
bewegt sich was.
Ist das nicht der Osterhas’
mit seiner Frau,
schau, schau, schau…
Så eller i alla fall ungefär så sjöng barnen i Kindergarten, när vi bodde på Pfingstanger (Fingstanga) i Göttingen. Det var vid den här tiden på året förstås och efteråt fick vi alla leta efter påskägg i trädgården.
en annan plats ett annat år, men också vid påsktid
°°
Och här i en långt senare tid läser jag i Agneta Enckells märkliga och liksom glidande diktsamling anteckninger [intill ett nordligt innanhav]:
när jag blundar, lyssnar
strax under ytan
till en ny och större tystnad, . . . längre ner.
och längre
.
.
.
in, i stunden. sundet/lunden/stranden. handens rörelse när den skriver. detta. handens mått, dess botten. under det gröna bladverket, bladens fladdrande skuggor på handen. medan den skriver. ogenomskinligt. där den rör sig mot strandvattnets leriga botten. för att gripa stenen som lyser. svagt därnere allt svagare. den vita kalkstenen, den nästan genomskinliga, i vattnets grumliga tanklöshet.
Så, nu erbjuder jag er en paus från pausträdet, men om mindre än en vecka börjar det nog röra sig här igen.
”Coyote” – minnet av ett minne
30/3 -2010
Något – eller inget? – fick mig plötsligt att minnas Joni Mitchells Coyote. Jag kände att jag genast måste leta fram sången. Där. Jag lyssnade – stående i ett fönster som kanske inte längre finns. Fönstret är öppet och i den ena rutan ser jag spegelbilden av en tavla som hänger på det ljusa rummets kortvägg. Bilden är mycket grön och det är några små lite smutsiga får i nedre hörnet, fast det ser jag inte, men jag vet. Ifrån gatan hörs spridda röster och ett dämpat bilbrus. Och jag minns vad jag minns när jag står där i fönstret och lyssnar till sången den där morgonen för länge sedan. Jag minns något som jag i den stunden där kommer ihåg som avlägset, fastän det nog bara gått något år från då till då: En landsväg någonstans i Belgien – eller är det norra Frankrike? – sången från radion i bilen som plötsligt bromsat in, ryggsäckarna vid dikesrenen…
No regrets Coyote
We just come from such different sets of circumstance
I’m up all night in the studios
And you’re up early on your ranch
You’ll be brushing out a brood mare’s tail
While the sun is ascending
And I’ll just be getting home with my reel to reel…
There’s no comprehending
Just how close to the bone and the skin and the eyes
And the lips you can get
And still feel so alone
And still feel related
Like stations in some relay
You’re not a hit and run driver, no, no
Racing away
You just picked up a hitcher
A prisoner of the white lines on the freeway
en väg någon helt annanstans
Dags för intensivare skolutbyte mellan Sverige och Svenskfinland
29/3 -2010
Härom dagen publicerade jag med utgångspunkt från en artikel i SvD ett kort inlägg om svenskans inte helt lyckliga belägenhet i Finland. Så småningom kom det att utspinna sig ett engagerat samtal under texten och bland annat talades det om skolans möjliga roll i arbetet för att stärka svenskan i Finland. Ett tätare utbyte mellan svenska och finlandssvenska skolor – både för lärare och elever – skulle vara en väg som kunde ge både finlandssvenskar och rikssvenskar fördelar. Svenskarna skulle få inblickar i en förebildligt fungerande skola och finlandssvenskarna skulle få del av en större svenskspråkig värld än deras egen. Samtidigt skulle det här också kunna vara till glädje för hela Finland, som genom detta skulle nå ut bättre med sin framgångsrika skola.
Jag föreställer mig att det i denna stund pågår sådana här utbyten, men jag tror inte att omfattningen är särskilt stor och jag tvivlar på att vi här på den västra sidan av Östersjön till fullo har insett värdet av en sådan här verksamhet. Inte så sällan berättas det i svenska media om den finska skolans framgångar, men ofta glömmer man bort att den enklaste och rakaste vägen till att få inblickar i den finska skolans framgångsrecept för oss här leder till den finlandssvenska skolan. Där förstår vi ju allt som sägs och skrivs och behöver inte gå via tolkar eller engelskan.
På försök placerar jag under texten några länkar till kulturinstitutioner i Svenskfinland och dessutom en till Föreningen Norden och en till Skolverket här i Sverige. Kanske lockar det hit några från dessa institutioner (länkar har ofta sådana effekter) och kanske börjar en eller annan fundera lite i den här riktningen. Under hand kan jag sedan fylla på med fler länkar. Och kommentarer till texten är naturligtvis välkomna.
…
PS I Salongen finns sedan igår kväll en ny översättarintervju.
Die Nacht, vom wachsenden Sturme bewegt
28/3 -2010
Det här är en sida ur ett litet handskrivet häfte med Rilke-dikter som jag kom att bläddra i för inte så länge sedan:
Nu vet jag att det här häftet var (och är) en gåva från en flicka till en annan inför den ena flickans flykt från landet där de båda dittills levt. Det är många år sedan nu.
Så här ser dikten ut i sin helhet:
Die Nacht, vom wachsenden Sturme bewegt,
wie wird sie auf einmal weit -,
als bliebe sie sonst zusammengelegt
in die kleinlichen Falten der Zeit.
Wo die Sterne ihr wehren, dort endet sie nicht
und beginnt nicht mitten im Wald
und nicht an meinem Angesicht
und nicht mit deiner Gestalt.
Die Lampen stammeln und wissen nicht:
lügen wir Licht?
Ist die Nacht die einzige Wirklichkeit
seit Jahrtausenden . . .
Dikten utgör ”titelbladet” i Aus einer Sturmnacht – acht Blätter mit einem Titelblatt.
Nina Cassian: Glasmålning
27/3 -2010
Jag hittade just en dikt i Nina Cassians Mirakelkvinnan, en dikt som på något underligt sätt hjälper mig att uttrycka min orimliga saknad efter vintern. Jag brukar inte sakna vintern och verkligen aldrig så här i slutet av mars. Då längtar ju alla här uppe efter vår och samlar ivrigt på varje litet tecken på dess ankomst. Men det var något som hände under de sista skidfärderna, något som gjorde att jag blev fast i den vita världen, i drömmen om den vita klara världen, där allt glider vackert och man färdas ovanför marken. Nina Cassian talar nog egentligen inte främst om detta, men ändå finns ett korn eller flera av den känslan förvarade i hennes dikt Glasmålning:
Jag kom hit för att vara med dig i kristallklar vinter –
som forna kungapar
i en glasmålning.
Jag räknade de jämna träden på vägen till ditt hem.
Snön var praktfull, magisk, som i en ballad.
Jag knackade på grinden. Dess trä var kallt.
Frånvaro överallt – som en ny,
fullständig vinter. Den vackre prinsen
– ingenstans… med mina båda händer
tog jag snö och drack
den vita plats du aldrig gick över.
Översättningen är gjord av Dan Shafran.
Svenskan i Finland
26/3 -2010
På senare tid har jag flera gånger stött på artiklar i svensk press som behandlar svenskans belägenhet i Finland. Kan detta vara ett tecken på att vi här i Sverige (äntligen) börjar intressera oss för våra ”språkliga bröder och systrar” i vårt östra grannland? Artiklarna handlar främst om svenskans pågående marginalisering och kanske är det därför vi börjat vända våra blickar åt det hållet. Kanske behövs det en ”elfte-timme-känsla” för att något som åtminstone på ett plan uppfattas som vanligt och vardagligt ska bli intressant.
Senast i förrgår läste jag en tidningstext med detta ämne: Svenskans status på nedgång i Finland Jag rekommenderar hela texten för läsning och hackar därför inte ut några citat utom lite statistik ur en av faktarutorna:
290 tusen personer i Finland har svenska som modersmål (varav 28 000 på Åland). Det motsvarar cirka 5 procent av befolkningen på drygt fem miljoner människor.
Och så här ser den språkliga fördelningen ut över landet:
Finns det möjligen något vi rikssvenskar kan göra för att stödja den finlandssvenska minoritetens kamp för sitt språks överlevnad? Vad kan vi tänka oss att göra? Och hur ställer sig finlandssvenskarna till ”stöd” härifrån? Riskerar de kanske att förlora sin ”exklusivitet” om det rikssvenska börjar ta plats? (Jag förstår att det inte finns några generella svar på de här frågorna, men svar finns det säkert.)
Vintern lossar sitt grepp
25/3 -2010
I februari hade vi den djupaste snötid jag någonsin varit med om här. Huset var under snön och gatan var en vit tunnel, där man inte var så helt säker på att den övre delen verkligen var av luft. Grannarna hälsade på varandra från taken med snöskyfflar i näven och trädgårdarna var vita hav som man tog sig över med skidbåtar.
den 23 februari
Sedan drygt en vecka åker jag inte längre skidor och våren har med stor glupskhet ätit sig igenom lager efter lager av snö. Gatan är nästan snöfri och ingen är längre på taket. I trädgården kan man pulsa sig fram rätt bra och huset börjar se ut nästan som vanligt. Grillen som jag i februari såg blänka till som ett silvermynt långt nere i snön under mina fötter, går att känna igen som grill.
den 23 mars