Ju äldre man blir – och: ju högre gräset växer över gravar och krigsskådeplatser – desto mer tynger skuldbördan. Ett färskt personligt exempel: i förra veckan besökte jag Minsk och de sydöstra delarna av Vitryssland. Staden rustade sig för firandet av krigsslutet. Röda stjärnor och banderoller med orden ”Hjältarnas stad”. Landskapet utstrålade samma stilla vemod som i Brandenburg och stora delar av det övriga Preussen: sandskogar, tunna björkar, här och där en gammal adlig kastanjeallé. När jag var yngre och färdades öster om järnridån såg jag bara den lite skrovliga skönheten i detta landskap; i dag tycker jag nästan att det är obehagligt att färdas igenom det därför att jag bokstavligen överallt känner den deutschen Drang nach Osten. Liksom Bodil är jag allergisk mot allt svenskt nonsenstjafs om ”stöveltramp” och likväl får jag allt svårare att värja mig mot illusionen att gigantiska tyska arméer fortfarande tågar fram längs dessa sorgsna raksträckor. Med facit i hand: hur ofta i historien kom tyskar den här vägen i fredliga ärenden?

Svaret på den frågan kan absolut vara: ziemlich oft. Åtminstone om man inte är för petig. Vid mitt första besök i Minsk guidades jag genom staden av två studenter. De var ohyggligt unga och talade med stolthet om das Magdeburger Stadtrecht. För några sekunder kände jag då också ett slags primitiv lättnad. Tyskarna som kulturbärare! Som handelsresande i civilisation… låt vara med vissa kolonisatoriska baktankar. Sedan passerade vi en katedral, unik eftersom den tillhör de två procent av bebyggelsen som överlevde kriget. Wehrmacht hade, in i det sista, använt den som magasin; det var därför den inte jämnats med marken.

Som sagt, jag tror inte heller på en kollektiv skuld. Men detta att resa i länder dit ens landsmän kommit för att mörda, våldta, plundra… man ska ha ett väldigt tjock pansar för att inte själv känna smärtan.

Bodil, du som tidigare skrivit om Wolfgang Büscher? Tycker du inte att den erfarenheten – den ensamme tyske botgöraren till fots på dammiga landsvägar – är något som genomsyrar hela hans bok Berlin-Moskau? Och som kanske är en del av förklaringen till varför ett (på ytan ganska vanligt) resereportage berör oss så djupt?

För övrigt heter ”landskap” på både ryska och vitryska ”Landschaft”…

År 2008 tog man istället upp mänskliga rättigheter med ett minnesmynt à 2 euro, http://www.muenzblog.de/2-euro-gedenkmuenze-menschenrechte-aus-belgien/

Jag vet inte om det övertygar dig om nödvändigheten att känna skuld, men det borde i alla fall visa hur dagens officiella Belgien hanterar honom. Han finns i deras museum över Afrika, och det finns också en Leopold II-orden som man kan hedras med.

Om det kan läka och hela att jag erkänner vad mitt land gjort och vad som gjorts i namnet av mitt folk, till exempel genom att lämna tillbaka samiska skallar eller genom att som Putin falla på knä i Katyn, är inte det mycket större än att säga att jag som individ minsann inte varit det minsta inblandad?

”Att ta på sig skuld för andras handlingar är en förmätenhet eller ett hyckleri”, skriver Bodil, men jag tror det är en djupt upplevd känsla av ansvar för en gemensam historia och dess slagskugga över nutiden. Du vet väl hur Eichmann försvarade sig i Jerusalem och vad Hannah Arendt skrev om det? Eichmann hade då aldrig tagit livet av någon, han hade bara skött lite järnvägslogistik, och det under order.

Jag berättar ödmjukt för våra unga medmänniskor om meänkieli, plågsamt medveten om att vi tills nyligen bestraffade barn och deras föräldrar om barnen under skoltid vågade yttra sig på sitt modersmål. Det var före min tid, men det gjordes i mitt lands namn och skapade elände för massor av människor.

Att två sina händer med att man inte själv höll i yxan är billigt — precis lika billigt som det är av oss att peka på tyskarna och säga fy skam, vad hemska ni var!

I Belgien reser man stolt nya statyer av Leopold II. Ingen idag levande belgier har ju betett sig hemskt i Kongo.

Som jag skrev är denne man fullkomligt integrerad och talar följaktligen en alldeles utmärkt estniska.
Jag misstänker att du missuppfattat något, för mitt inlägg hade ingenting att göra med språkkunskaper, vilket i sig är en intreesant fråga – vem har lärt sig och vem har låtit bli? Under sovjettiden förekom bland ryssar ett nedsättande uttryck om estniska – ”sobatjnyj jazik”, dvs hundspråket. Uttrycket tycks f.ö. ha förekommit också i andra icke-ryska områden. Den här typen av nedlåtande attityd stimulerade minsann inte språkinlärningen. Det märkvärdiga är att det trots detta fanns ryssar som lärde sig estniska.
Idag ser ju situationen helt annorlunda ut och alla ryskspråkiga skolungdomar läser estniska (men inte vice versa). Kunskaperna varierar dock – de som bor i kompakt ryska områden brukar inte kunna lika mycket som de som bor i blandade områden, dvs. situationen har vissa likheter med invandrartäta områden i Sverige.
Men språkfrågan ändrar inte så mycket i sak vad gäller skuldfrågan. Vilken kollektiv skuld kan tillskrivas folk som inte brydde sig om att ta reda på förhållandena i sin nya hemtrakt? De som direkt var skyldiga till förtryckshandlingar är ett annat kapitel, men hur skilde sig vanliga ryssar som flyttade till Estland från t.ex. svenskar som bott i Sameland i åratal och inte lärt sig ett enda ord samiska?

Sedan undrar jag vad det sista betyder I DET HÄR SAMMANHANGET:

”Men om hans farfar inte hade deltagit i ockupationen av Estland så skulle han själv idag sitta i en avlägsen rysk landsortshåla. Istället är han idag tjänsteman vid EU kommissionen.”

Vill den här ”unge ambitiöse ryssen”, som estniskt medborgare inte lära sig estniska?