Härom dagen läste jag igenom en facebook-diskussion som kretsade kring ämnet kollektivskuld. Nej, jag tänker inte berätta något ur det meningsutbytet. I stället vill jag utan omsvep vända mig mot själva idén om sådana här ”kollektivitetsidéer”. För mig är skuld något som är bundet till individen. Om människor av mitt folk (vilka är ”mitt folk”?) begått svåra brott, kan jag aldrig känna verklig skuld för det, så länge jag själv inte deltagit i det onda och jag ser heller inget värde i att försöka konstruera en sådan känsla. Men låt mig ändå göra experimentet: Jag sitter bredvid en man eller kvinna av detta mitt folk, en person som hör till dem som begått förfärliga brott. Kommer jag med något uns av ärlighet att kunna se denna skuld som något vi har gemensamt (något som jag inte delar med människor av andra folk)? Nej, jag kommer att tycka att den som begått brotten är den skyldiga. Utan krav på ärlighet går det naturligvis fint att säga att jag känner skuld, men då rör det sig om en hycklande ”dekorationsskuld”: ”Jag är så ädel att jag tar på mig skuld för sådant jag inte själv har gjort.”
Jag har möjlighet att kämpa emot det onda inom mig och i min omgivning, men inte emot det onda inom mitt folk, om jag inte med ”folk” menar hela mänskligheten. Föreställningen om kollektivskuld bottnar i ett rastänkande och en fixering vid etnicitet som lätt kan slå över i rasism. Tillhörighet till ett folkslag har inget med frågor om moral att göra och bör inte kopplas ihop med sådana.