Här föds kanske
24/2 -2010
All denna snö är som en tät dimma, fast ogenomtränglig inte bara för ögat. Var är marken nu? Hur långt borta är den? Hur djupt nere är sjön? Stigarna och skidspåren löper ovanför varandra i ingen vet hur många lager. Efter varje stort snöfall söker vi oss nya vägar, nästan där det föregående spåret sträckte sig, men inte riktigt. Vi bygger i det blinda vita på en labyrint, som vi inte anar formen eller omfånget på.
Kanske föds
Dimman som suddar ut oss
Kanske föds en flod häruppe
Jag lyssnar till sirenernas sång
från sjön där staden låg
…
Nej, Ungaretti går inte att härma. Det är så här han säger:
Nasce forse
C’è la nebbia che ci cancella
Nasce forse un fiume quassù
Ascolto il canto delle sirene
del lago dov’era la città
…
Det blir lite tystare under pausträdet de närmaste dagarna, fast kanske inte helt stumt.
Ett fönster utan utsikt
23/2 -2010
Och nu är även denna sista ljusspringa borta. Snön trycker hårt mot rutan. Vi ser inte längre ut, det är snön som stirrar in och den har mörka ögon. Rummet är höljt i snödunkel.
Ur ”Jakobs stege”: Leonardo – målaren
22/2 -2010
Igår nämnde jag att jag kände mig lockad av Anna Maria Brizios essä ”Leonardo – målaren” I Jakobs stege 1981:1. Nu har jag läst den och jag vill återge några flikar ur den.
Brizio börjar sin text med att tala om den florentinska expansionen på kulturens och handelns områden under 1300- och 1400-talen. Hon talar vidare om Lorenzo de’ Medicis ”export” av konstnärer till snart sagt alla delar av den italienska halvön. Denna utflyttning av stora konstnärer fick stor betydelse för Italien och Europa, men medförde också en tillbakagång för Florens som konstens huvudstad.
Där politikerna hade misslyckats att skapa en italiensk nation, lyckades konstnärerna, och detta på ett så övertygende sätt att den italienska renässansens idéer kom att prägla all europeisk konst under mer än två århundraden framåt.
Brizio har i en uppsats från 1938, skriven av W. M. Ivins, funnit en, som jag tycker, mycket intressant beskrivning av vad som skulle kunna betraktas som själva språnget i renässansen. Så här säger Ivins: ”det viktigaste som hände under renässansen var utveckligen av idéer, som ledde fram till en rationalisering av seendet.”
Och nu är vi framme vid Leonardo da Vinci. 1482 kom han från Florens till Milano. I den miljön som skilde sig avsevärt från den florentinska, kom han att genomgå en brant utveckling. Brizio talar om hans innovation av perspektivtecknadet och av hans måleris ”undersökande av naturen” och dess förfinande av tänkandet.
För Leonardo är måleri och teckning, som är det snabbaste målningssättet, den mest direkta och effektiva metoden att att bedriva ett ”inre resonemang”.
Det jag nu vill uppehålla mig vid är Brizios tankegångar kring Leonardos ”Nattvarden”.
Målningen finns i refektoriet i Santa Maria delle Grazie i Milano. Så här skriver Brizio om persongestalningen i tavlan: ”Figurerna dominerar och förefaller komma fram i refektoriets verkliga rum.” Sedan fortsätter hon med några tankar kring perspektivets roll i detta: ”I stället för att betrakta ögat som en abstrakt punkt, d.v.s. helt enkelt synpyramidens spets, låter han det sammanfalla med åskådarens verkliga öga. På så sätt skapar han illusionen att målad rymd och verklig rymd går in i och fortsätter i varandra.”
Brizio går vidare med att titta på apostlarnas kroppsrörelser, som uttrycker deras helt individuella reaktioner på Jesu ord: ”En av eder skall förråda mig.” Brizio skriver: ”Man bör lägga märke till händernas rörelser, noggrant studerade och återgivna.” Brizio gör en jämförelse med tidigare ofta stelt komponerade målningar av samma motiv och fortsätter sedan: ”Meningen och återklangen hos Kristi ord får man i stället genom att betrakta apostlarnas reaktioner, som sprider sig likt en kedja från den ena änden av bordet till den andra.”
Mest fascinerande i Brizios kommentar till den här målningen tycker jag ändå är den om ljuset:
Men ljuset som lyser upp hela scenen kommer inte från ljuset i bakgrunden, utan lyser in från vänster. Leonardo har avsiktligt låtit det sammanfalla med rummets verkliga ljus, som kommer från raden av fönster på den vänstra väggen. Detta sammanfall av ljuskällor tillsammans med perspektivets konstgrepp leder till en sammansmältning av dikt och verklighet.
Och här är det mer än dags att jag visar er målningens plats i rummet, låt vara genom ett halvdant foto av ett kornigt foto:
Förmodligen är mycket av Brizios iakttagelser här för kännaren ganska självklara, men för mig som novis är de en inspirerande vägledning och jag vill så snart det går, se den här tavlan. Det här med ljuset fönstren som skiner in i målningens scen är för mig en hisnande upptäckt, en upptäckt just i ordets mest konkreta betydelse: Täcket är borta!
…
I Salongen finns en ny text om en lettisk roman.
Ur ”Jakobs stege”: Boniatofängelset
21/2 -2010
Jag har några nummer av litteraturtidskriften Jakobs stege från sent sjuttiotal och tidigt åttiotal liggande i en hög. Ibland bläddrar jag i dem och ofta hittar jag något som fångar mitt intresse.
I det första numret från 1981 har jag börjat med Nicole Sands text ”Nadesjda Mandelstam död”. Jag bestämmer mig för att också läsa ”Leonardo – målaren” av Anna Maria Brizio, ”Tankar inför en rysk påskhögtid” av Andrej Sinjavskij och ”Ett rättsfall” av Leonid Pljusjtsj. Men nu vill jag gå till den sista texten i häftet. Den bär titeln ”Boniatofängelset – Berättelsen om en massaker” och det är den kubanske dissidenten Armando Valladares som skrivit den. Jag väljer att citera det tredje stycket i Britt Arenanders tolkning:
Allt är strängt vetenskapligt organiserat
bara kokta kolhydrater
noggrant uppvägda
niohundra kalorier, ibland mindre,
hunger får huden att stram över kindknotorna
får kropparna att svälla upp som paddor
och benen inflammeras
liksom testiklarna och buken
och ingen läkarhjälp finns…
En dag fick vi besök av en kapten vid den Politiska Polisen
ren
elegant
krigisk och iskall
förklarade han rakt och hövligt för oss
att Inrikesministeriets mål
var att förvandla oss till trasor
att förinta oss…
Han bugade sig älskvärt och försvann.
Snart ska Kubas Kommunistiska Parti
fira sin första kongress
och garnisonen vid Boniato-fängelset
förbereder sig också inför den stora händelsen.
Och detta är texten i original:
Todo está con rigor científico organizado
solo carbohidratos hervidos
y pesados con cuidado
novecientas calorías y hasta menos
el hambre que saca los huesos
más allá de la piel
la ausencia de proteínas y vitaminas
va hinchando como sapos
se inflaman las piernas
los testículos y abdomen
sin asistencia médica…
Un día nos visito un capitán de la Policía Política
limpio
elegante
marcial y frio
nos explico con sencillez y cortesía
que el objetivo
del Ministerio del Interior
era convertirnos en guiñapos físicos… aniquilarnos…
se inclinó gentil y se marcho.
Pronto se celebrará el Primer Congreso
del Partido Comunista de Cuba
la guarnición de la Cárcel del Boniato
se prepara también para este magno evento.
°
Och under Valladares’ text finns denna bild:
Vädrets makter
20/2 -2010
Blick från tåget: strax utanför stationen i Öxnered – klockan ett, natten till fredagen
Vad gör jag här?
Pirandello: La giara
19/2 -2010
Pirandello är utvägslöshetens intensive skildrare. Han såg sig själv som en son av Kaos och han kunde därvid också luta sig mot oemotsägliga (nej, säkerligen motsägbara) fakta; han var nämligen född på en lantegendom nära skogen Càvusu, vars namn lär gå tillbaka på det grekiska ordet ”kaos”:
Io son figlio del Caos; e non allegoricamente, ma in giusta realtà, perché son nato in una nostra campagna, che trovasi presso ad un intricato bosco denominato, in forma dialettale, Càvusu dagli abitanti di Girgenti, corruzione dialettale del genuino e antico vocabolo greco Kaos.
I världen är Pirandello nog främst känd som dramatiker, men han är också en intressant romanförfattare och novellist. Novelle per un anno är titeln på Pirandellos hela novellverk och samlingen kom ut mellan 1922 och 1937 i femton volymer. Vart och ett av dessa band bär den respektive första novellens namn. Jag har tre av dem (i nyeditioner): Donna Mimma, Dal naso al cielo och den som ligger här framför oss La giara. Jag har just läst om titelnovellen och försöker nu ordna mina intryck från den här läsningen. Novellen utspelar sig på den sicilianska landsbygden och det är tid för olivskörd och sedan ska oljan pressas och förvaras i krukor eller tunnor. ”Giara” betyder ”kruka” eller ”tunna”, man kan i det här fallet tänka sig en ”giara” som en av de tunnor som rövarna kröp ner i Ali Baba och de fyrtio rövarna, fast med smalare hals.
Året lovade en ovanligt rik skörd och don Lollò Zirafa insåg att han skulle behöva en ytterligare en tunna för att härbärgera den. Han beställer en i Santo Stefano di Camastra, en underbar tunna som skulle bli ”abedissan över de andra fem”. Don Lollò var byns rättshaverist, ett slags Michael Kohlhaas i det lilla, och han lät för nästan vilken småsak som helst sadla sin mula för att rida till staden och prata med sin advokat. Tunnan kommer till don Lollò och den är något alldeles särskilt och där den för tillfället blivit ställd i ett unket utrymme, kommer den inte alls till sin rätt:
Una giara così non s’era mai veduta. Allogata in quell’antro intanfato di mosto e di quell’odore acre e crudo che cova nei luoghi senza aria e senza luce, faceva pena.
Don Lollò har fullt upp med att bråka om olivskörden:
E bestemmiava come un turco e minacciava di fulminare questi e quelli, se un’oliva, che fosse un’oliva, gli fosse mancata, quasi le avesse prima contate tutte a una a una sugli alberi;
(Och han svor som en turk och hotade att slå ner än den ene än den andre, om en oliv, om det så bara vore en endaste, skulle fattas honom; det var som om han hade räknat dem en och en på träden;)
I slutet av skördens tredje dag kommer tre av bönderna som arbetar för don Lollò in i rummet där tunnan står. Vad ser de? Tunnan har gått i två bitar, sprickan löper runt om hela dess runda buk. Först vill bönderna fly, men då skulle de bara få skulden. I stället går de till don Lollò och berättar och får förstås skulden ändå. Don Lollò tror sig vara utsatt för en kupp och han vrålar och sliter sitt hår.
När han lugnat sig lite föreslår en av bönderna att han ska vända sig till Zi’ Dima Licasi,en man som uppfunnit ett fantastiskt klister.
Era un vecchio sbilenco, dalle giunture storpie e nodose, come un ceppo antico d’olivo saraceno. Per cavargli una parola di bocca ci voleva l’uncino.
(Det var en krokig gamling med skeva och knotiga leder, som en saracensk olivträdsstubbe. För att dra ett enda ord ur munnen på honom behövde man en krok.)
Zi’ Dima kommer till gården och don Lollò och han börjar ”diskutera” hur reparationen ska gå till. De intar varsin position: Zi’ Dima vill bara använda klistret (han känner ju dess magi) med don Lollò vill att krukan ska sys ihop med järntråd också. Till sist ger sig Zi’ Dima och arbetet börjar. Han borrar hålen för tråden och kliver in i tunnan och den övre halvan träs på och tunnan klistras och sys ihop.
Nu anar ni kanske vad som har hänt. Och ja, det är riktigt: Zi’ Dima kommer inte ut ur kruset, halsen är för smal:
Ma quanto larga di pancia, tanto quella giara era stretta di collo.
Don Lollò skriker till någon underlydande att sadla mulan. Innan det bär av till advokaten slänger han in betalningen för reparationen i tunnan, så att han ska ha ryggen fri. Advokaten har hejdlöst roligt åt historien, men till sist säger han att don Lollò med detta gör sig skyldig till olaga frihetsberövande. Don Lollò ylar och advokaten fortsätter:
Da un canto, lui don Lollò, doveva subito liberare il prigioniero per non rispondere di sequestro di persona; dall’altro, il conciobrocche doveva rispondere del danno che veniva a cagionare con la sua imperizia o con la sua storditaggine.
(Å ena sidan måste han, don Lollò, omdelbart befria fången för att inte göra sig skyldig till olaga frihetsberövande; å andra sidan måste krukreparatören ersätta den skada som han ställt till med genom sin oskicklighet eller sin obetänksamhet.)
Don Lollò skiner upp. Då får han betala mig för tunnan, utropar han. Advokaten svarar att han inte kan få det pris som tunnan hade som ny. Don Lollò rider hem och säger till Zi’ Dima: ”Nu ska vi se vad du tycker att ditt klister är värt. Hur mycket är tunnan värd efter din lagning? Om du säger att den är värdelös, så betyder det att ditt klister är värdelöst.”
Zi’ Dima funderar lite och svarar sedan: ”Om jag hade fått reparera den med enbart klister, så hade den varit lika mycket värd som en ny tunna, men nu har jag ju borrat hål i den och då är den knappast värd en tredjedel. Dessutom hade jag inte varit här inne då.”
Don Lollò bestämmer sig för att acceptera: ”Hit med pengarna då.” Men se Zi’ Dima har andra tankar: ”Nej, här tänker jag sitta tills jag ruttnar.” Han tänder sin pipa och röken börjar stiga upp ur krukhalsen. Don Lollò vill just skrika efter mulan, men eftersom det redan är sent bestämmer han sig för att vänta till nästa dag. Då ska han anklaga Zi’ Dima för olaga intrång och för att han hindrar honom från att använda sin kruka.
Zi’ Dima svarar att han inte alls hindrar honom att använda krukan. ”Vill ni inte ha mig här, så släpp ut mig. Jag kommer att ge mig av genast.” Don Lollò griper tag i krukan och skakar den. Inifrån säger Zi’ Dima: ”Ser ni, vilket klister?” Don Lollò ser rött och skriker att Zi’ Dima ska dö i krukan. Till sist går han sin väg.
Det mörknar och Zi’ Dima bjuder till fest med pengarna han fått för reparationen. En av bönderna handlar det som behövs i tavernan intill och så kan festen börja. Vinet flödar och bönderna dansar kring krukan och Zi’ Dima sjunger för full hals där inne. Till sist vaknar don Lollò av oväsendet. Nu rinner vreden över och han rusar ner på gården och sparkar till krukan så att den rullar iväg och rämnar mot ett olivträd.
E la vinse Zi’ Dima. (Och det var Zi’ Dima som vann.)
…
Innanför utvägslösheten gömmer sig ibland små nischer av eufori.
