Släpp ingen levande förbi – ett citat till

p10606701Jag tänker inte vara skonsam varken mot er (fast ni kan förstås låta bli att läsa) eller mig själv med mina citatplock ur Peter Handbergs Släpp ingen levande förbi, för i dessa dagar pågår med stor envishet ett slags utslätande och bagatelliserande av kommunistdiktaturernas övergrepp mot människor. Bland annat hörs röster som vill förklara varför en viss grupp svenskar agerade så fjäskigt och undfallande mot DDR-diktaturen. Dels låtsas man att ”nästan alla” tänkte så, dels drar man ivrigt fram fördelar med DDR-staten. DDR var inte bara Stasi, nej, nej, det fanns mycket fint som hade varit värt att bevara. Sådana saker går bara att säga om man helt avskärmar sig från att människor systematiskt mördades och torterades av regimen.

Idag vill jag läsa några stycken ur kapitlet om det grymma mordet den 22-årige Dieter Fürneisen:

Under tiden hade han hunnit en bra bit ut på minfältet. Klockan närmade sig halv åtta, gränspatrullerna var ännu inte säkra på var han befann sig, även om en av hundarna börjat få upp ett spår. Han stack minpiken i jorden, en gång, två gånger, tre gånger. Så hasade han sig ett stycke framåt. Lystrade. Minpiken. Hasade sig framåt. I det ögonblicket slets tystnaden sönder av en våldsam explosion. Det ena knät hade kommit åt en mina, som geast utlöstes och sprängde bort hans högra ben. Han kröp vidare. Efter ytterligare två meter utlöser han en andra mina. Denna sliter bort den högra armen och sargar bröst, hals och huvud med splitter. Gränstrupperna får ett digert arbete. Först måste en minröjningsgrupp säkra området. Sedan ger sig de värnpliktiga gränssoldaterna ut för att plocka likdelar. Den unge mannen ligger utspridd på ett område som är tusen kvadratmeter stort: där låg den vänstra foten i skon, där ett stycke av ben och byxa med plånbok och legitimation i. I centrum för alltsammans, nedstucken i jorden, den hemtillverkade minpiken. Allt enligt den tyska kriminalpolisens senare undersökning och de östtyska gränstruppernas rapport.

Lite längre fram i texten står det här:

Efter att gränsvakterna samlat ihop resterna av Dieter kastade man ned trasorna och köttklumparna i en plåtkista som förseglades. Ingen skulle någonsin få se honom igen, det som var kvar av honom, vill säga.

Här borde väl mässandet om dagisplatserna och arbete för alla fastna i halsen även på den ivrigaste DDR-apologet.

Oggetto sconosciuto – okänt föremål

För ungefär ett och ett halvt år sedan skrev jag efter en sommarvecka i en undanskymd dal i Friuli en rad texter om resianerna och resianskan, en liten slavisk folkspillra och ett språk med på sin höjd 2000 talare. Jag har samlat texterna här om någon eventuellt vill titta tillbaka.

p1020149
Val Resias symbolberg Monte Canin

Egentligen ville jag skriva en bok om den här dalen, men jag har måst skjuta projektet på framtiden, fast jag har ändå uppehållit några mailkontakter med resianer i dalen och på andra ställen. En av dem är Tiziano Butünöu, som ägnar mycket tid åt att bevara det resianska språket och att arbeta för en skriftlig form för varianten från Stolvizza/Solbiźè. Bland annat driver han bloggen Rośaièn. Härom dagen fick jag ett lustigt gruppmail (till tolv mottagare) från honom, där han visar en bild på ett märkligt instrument/redskap och ställer en fråga. Här är bilden:

oggetto-sconosciuto

Jag översätter texten under:

Herr Sandro Brunetti från Cavazzo Carnico har sänt oss ett foto på det här märkliga föremålet, som, vilket ni kan se, om det öppnas, består av fem egendomliga klingor. Eftersom han inte vet vad föremålet används till eller vad det egentligen är, ber han oss om hjälp.
Den som kan ge en lösning kommer att få en fin gåva.
En liknande sak har hittats i Timau!

(Timau ligger inte i Val Resia utan längre norrut i Friuli. Här talas för övrigt bland annat en ålderdomlig variant av bayerska. På friulanska heter orten Tamau, på tyska Tischelwang och på den lokala dialekten Tischlbong.)

Nå, kanske är det någon av pausträdets läsare som har någon idé om vad det här föremålet kan ha använts till. En fin gåva kan kanske locka till en extra ansträngning.

Brinnande ångbåt

Karin Stensdotters texter om 1800-talsmåleri (den här och i ännu högre grad den här har fått mig att tänka tillbaka på en målning av Marcus Larson (1825-1864) som en gång gjorde ett mycket starkt intryck på mig. ”Brinnande ångbåt” heter den och jag har i mitt letande på nätet funnit att det här brinnande-ångbåts-motivet är något som har stor plats i Larsons måleri. Det dröjde därför ett tag innan jag fann just den ångbåtsbrand jag en gång blev så fascinerad av. Medan jag letade funderade jag lite över varför detta skrämmande med en brand på havet i nattmörkret, som nog ingen på ett sådant fartyg kan tänkas överleva, kunnat utöva en sådan lockelse på mig. Säkert var jag mycket ung, ung på det där sättet att jag som en insekt drogs till elden samtidigt som jag var helt säker på att vara eldfast. I den här delen av mitt liv har jag mycket lättare för att motstå bilder av katastrofer och jag vet hur sårbar jag är också för långt mindre farors framfart. Och hur svårt det är att bli av med skrämmande minnen.

Nu vill jag i alla fall visa er några av de larsonska bilder på brinnande fartyg i natten, som jag fann. Här är den första:

2224

Det var inte den jag jagade, fast kanske är denna den vackraste. Det röda återskenet längs masten blossar så att det ser ut som om den redan glöder. Och fåglarna spökar mörkt mot de märkligt ljusa delaran av himlen. Nästa:

webartimage1

Inte heller denna är den ”rätta”, fast himlen och molnen liknar den mer och fyren, som etsat sig in i minnet, finns där. Branden verkar förresten ha kommit längre här, men fåglarna fortsätter ändå att dansa i luften. Och så kommer vi till den jag sökte:

angbat

Tyvärr hittar jag ingen större återgivning av den – jag beklagar denna antiklimax – men jag är ändå säker på att det är den. Här har molnen tagit hotfulla och egenartade former. De ser ut som fladdermöss eller älghuvuden på flykt. Eller drakar. Och vågorna skummar kraftigare och vattnet verkar på något vis kompaktare och mindre vått.

En dikt av Sándor Weöres

Svenska Dagbladets kultursidor halkar allt mer över till nöje och en kul tur genom glassiga bilder och till intet förpliktande babbel. Detta har andra sagt före mig och med mera emfas, men det tål att sägas en gång till.

Ändå har tidningen fortfarande en del mycket läsvärda skribenter kvar och någon text som det är mödan värt att läsa på allvar, hittar jag nästan varje dag. Härom dagen fann jag till exempel en intressant recension av Erik Bergqvist, en recension av en bok av en för mig dittillls okänd ungersk poet, Sándor Weöres. Bergqvist presenterar en nyöversättning av ett urval av Weöres’ dikter, Det högre ljuset. Översättningen är gjord av Ove Berglund och Farkas Vánky och det är Brända Böcker Förlag som givit ut boken.

weores

Jag vill tillsammans med er läsa en av dikterna som Bergqvist visar på i sin recension:

Vid livets slut 1969

Jag har slumrat mig igenom livet
Allt jag har sett har virvlat som i en dröm.
Jag gjorde inget, allt bara hände,
halvsovande skrev jag tusen dikter,
i tobaksrök, jag vet ej hur det skedde.

Det framgår inte om det här är hela dikten, men det spelar kanske ingen roll just här, för den verkar alls inte behöva något mer för att vara hel. Den påminner mig – särskilt de första raderna – om en annan stor poets ord…