Under en hästbild av den kände bayerske expressionisten Franz Marc skrev Jessica Kempe igår om ”Konstens nationella identitet” av Andrea Kollnitz. Vi ska strax se lite närmare på något av det hon skriver där.
Jag tänker också tala under en bild av Franz Marc, eftersom jag sedan alltid är en stor Franz Marc-beundrare. Den målning jag har valt föreställer även den några hästar och som så ofta annars hos Marc är de här hästarna blå, men den här bilden hör nog till de mer sällan visade blåa Marc-hästarna. Det är något särskilt med den och det särskilda är att den ser ut att vara målad av Franz Marcs nära vän, den stora poeten Else Lasker-Schüler, eller nej, den ser ut att vara målad av dem båda. Se här:
Och här under bilden vill jag placera början av en prosadikt av Else Lasker-Schüler till minne av vännen Franz Marc:
Der blaue Reiter ist gefallen, ein Großbiblischer, an dem der Duft Edens hing. Über die Landschaft warf er einen blauen Schatten. Er war der, welcher die Tiere noch reden hörte; und er verklärte ihre unverstandenen Seelen.
Och till sist sätter jag in en länk till min presentation av Else Lasker-Schüler, där också Franz Marc har en roll.
Då kan vi börja.
Någon gång i september förra året skrev jag en text om två svenska konstkritikers nazianklagelser mot några nordiska målare från olika tider. Två av de anklagade var Carl Wilhelmson och Christopher Rådlund. En av dem som anklagade var Jessica Kempe. Så här skrev jag om henne – med infällda citat av henne:
"Nu är dags mata in Carl Wilhelmsons måleri i nazikvarnen. Jessica Kempe tittar på målningarna på en utställning på Waldemarsudde och skriver så här i DN:
Porträtten av kvinnor, döttrar och äldre i arbete vid fönstrens dagsljus och kritvita spetsgardiner tycks lika verkliggjorda som önsketänkta. Alla på plats, alla överens, långbenta kvinnor raka som furor, inga leenden, ingen klagan. Samma samförstånd hos fiskarna på havet.
Och lite längre ner fortsätter hon:
Det är både vackert, grumligt rasbiologiskt och häpnadsväckande djärvt."
Här är en länk till hela inlägget Vart är svensk konstkritik på väg?
Och vad sa då Kempe i DN igår? Jag väljer att gå in i det stycke där jag kopplas samman med det föregivna citatet ”rasbiologiska beskyllningar”. Var har jag yttrat detta, undrar jag. Och om jag har sagt det, vad är det som omger de två orden? Här är stycket i Kempes text:
I ljuset av Kollnitz undersökning är denna omvända historieskrivning lika vedervärdig som historieförnekande. Kollnitz källforskning fyller inte endast ett outforskat tomrum. Den utgör även ett stoppargument i debatten med dagens nationalistiska och kulturkonservativa konstkritik som förklarar bort den europeiska och svenska konstens rasteoretiska historia som ”rasbiologiska beskyllningar” (Bodil Zaleskys blogg), ”förvillelser” (Axess blogg) eller ”svammel” (Inga Magnussons blogg).
Vad står det annars i det här avsnittet? Att ”Kollnitz källforskning fyller […] ett outforskat tomrum”. Det är något oskarpt med formuleringen, men sådant händer. Jag ska inte hänga upp mig där, för det finns annat att titta närmare på. Det står att Kollnitz bok ”utgör […] ett stoppargument” (vad är ett ”stoppargument”?) ”i debatten med dagens nationalistiska och kulturkonservativa konstkritik”. Jag ser att jag räknas in i det här nationalistiska tillsammans med Axess och Inga Magnusson. Nu frågar jag mig – eller för all del Kempe – om hon räknar mig som nationalist, för att jag inte tycker att Wilhelmsons målningar innehåller ”grumligt rasbiologiskt” (Kempes ord) stoff? Eller kanske för att jag inte tycker att Rådlunds ”Winterreise” har sina rötter i en naziestetik?
Här kan den som vill läsa hela Kempes Kollnitz-"recension".
Och här finns till sist två andra pausträdstexter som rör den svenska konstdebattens rundgångar under den gångna hösten:
Christopher Rådlunds ”Winterreise” och ett sidospår till en ”Herbstreise”
Ana Maria Narti – om realismen och socialrealismen
PS Om någon skulle irritera sig på den vulgära rubriken till inlägget, så kan jag tala om att den vill sätta ett finger på Kempes språk(miss)bruk.
Tillägg 16.1: I Anna Brodow Inzainas blogg Brodows blandning kan man läsa något av det Jessica Kempe knappast skrev om i sin "recension" av Andrea Kollnitz avhandling, nämligen om avhandlingens innehåll.
Den sista januari klockan sju på kvällen kan den som vill – än finns det platser kvar – vara med om ett evenemang som fritt rör sig i och kring Elfriede Jelineks texter och som låter dessa mötas med sekvenser ur Höga Visan. Platsen är Julia Romanowskas salong vid Torbjörn Klockares Gata 14 i Stockholm. Här följer ett udrag ur presentationstexten:
