Artiklar ur Proletären läser jag ytterst sällan, men någon gång tycker jag att det kan vara nyttigt att titta på de resonemang som förs i detta blad. En bekant tipsade mig nyligen om en intervju med Jan Myrdal där, en intervju på temat Berlinmuren.
Jag har valt ut några avsnitt. Här kommer inledningsstycket:
Folket i Tyskland var präglat av herrefolksmentaliteten. Det var först långt fram på femtiotalet de i DDR fick med sig folket. Västtyskland var en efterföljarstat till Hitlerväldet, men i Östtyskland försökte de något annat…det säger författaren Jan Myrdal när Proletären träffar honom för ett samtal om Berlinmuren, socialismen och klasskampen.
Efter lite prat om den röda stuga, där Myrdal bor, fortsätter artikeln så här:
Vid sidan av sin breda bokliga lärdom har Jan Myrdal, som gick med i Kommunistiska Ungdomsförbundet 1943 och partiet 1948, egen erfarenhet från åtskilliga resor i DDR och samtal med partifunktionärer på alla nivåer fram till mitten 1960-talet.
Lite längre ner i texten får Myrdal ordet igen:
DDR var på ett sätt en skapelse av Sovjet. Men ändå inte. Stalin var länge inne på att få fram ett neutraliserat enat Tyskland. Jag har en bestämd känsla av att Ulbricht och partiledningen i östzonen var mera inne på att gå sin egen väg. Men glöm inte hur väst driver fram detta. DDR blev en nödvändighet på grund av bildandet av Förbundsrepubliken.
Jaha. För att äntligen komma till murtemat går jag till artikelns senare hälft, där journalisten äntligen ställer en fråga om muren:
Hade de kunnat avstå att bygga muren?
Nej, jag tror inte det. Det var en statsgräns. Det gick inte att kontrollera flödet av varor, pengar, människor. Jag var beredd att förklara muren då, men SKP ville inte ge sitt stöd vilket upprörde Bredel.
Jag reste runt i DDR efter murens tillkomst och det blev en märkbar avspänning i landet. Utan den kontroll som muren möjliggjorde så hade DDR fått ge upp Berlin.
Det gick alltså inte att ”kontrollera flödet […] av människor”. Och det blev en ”avspänning i landet” efter murens uppförande.
Och till sist något ”pedagogiskt”:
Vad kan dagens ungdom lära sig av murens fall?
Klasskampens nödvändighet.
Här kan ni läsa hela intervjun.
Och hur ställer du dig till alla dödskjutningarna vid muren, Jan Myrdal?
Jag vill nu ställa dessa myrdalia mot ett par citat ur Peter Handbergs Släpp ingen levande förbi. Det kapitel jag har valt att citerar ur handlar om två tioåriga pojkar som en kväll – halvt på lek – bestämt sig för att ta sig över gränsen till Västberlin. Flyktvägen de valt gick genom vassruggar vid Heidekampgraben i närheten av ett koloniträdgårdsområde. Just när de ska krypa under taggtrådsstängslet faller ett intensivt strålkastarljus på dem.
Sekunderna därpå avlossade de tillskyndande gränssoldaterna sina kulsprutepistoler, flera salvor, kanske sammanlagt ett femtiotal skott. Lothar träffades av ett flertal kulor i huvudet och dog omdelbart. Jörg, också han träffad, kämpade länge för livet upplagd på en bår, rosslande med blod i halsen, men efter några timmar slutade hjärtat slå. Det verkar inte som om gränsvakterna gjorde sig något större omak för att rädda hans liv. […]
De två barnliken fördes till ett krematorium på Baumschulenweg där de omgående kremerades, utan att de anhöriga först underrättats. Falska dödsattester skrevs ut av den östtyska säkerhetstjänsten.
Ett litet stycke längre ner på sidan kan man läsa följande om regimtrognas reaktioner på illdåden:
En kort tid efter de dödande skotten inbjöds Treptows gränskompani till stadskommendanten i Berlin. Stasispionerna som fanns på plats under kvällen rapporterade att stämningen var ”uppsluppen och begeistrad”. Man skålade i sekt och konjak och avnjöt en frikostig buffé med det bästa som den demokratiska republiken kunde uppbåda, gott om skinka, nötkött och fisk men också en del av säsongens första primörer. De två skyttarna, Siegfried Becker och Paul M., tilldelades förtjänstmedaljer och fick penningpremier som motsvarade flera månadslöner.
Hade Jan Myrdal just då råkat vara på besök i DDR, förmodar jag att han hade kunnat tänka sig att vara med och festa och fira. Eller?
Och hur skulle han kommentera det här eller det här? Låter han kanske hellre bli?
