Skidspåret
24/1 -2010
Sedan några veckor tillbringar Londi och jag rätt mycket tid i skidspåren i skogen här bakom huset. Jag ser också att det finns andra som använder spåren. Rådjuren har svårt att ta sig fram i djupsnön, så de trippar gärna fram där snön är tilltrampad:
På en del ställen i skidspåren har älgarna också börjat kliva omkring, men ofta tar de sina egna vägar.
Huvudspåret, som följer vägen ner till Karls Grav, är tvåfiligt, så där kan Londi och jag gå/skida sida vid sida.
Funderingar kring ondskan
23/1 -2010
Efter mitt inlägg om Jan Myrdal i förrgår och efter att jag läst Gunnars myrdalspsykologiska text på Pressylta har mina tankar cirklat kring den mänskliga ondskan en del. Hur föds den? Och varför tillåts den ofta att bli så stark? Varför låter omgivningen sig så ofta tyranniseras av denna själsliga förkrympthet?
Ondskan är – funderar jag – en brist, en ensamhet som perverterat till ett grått hål av illvilja och missunnsamhet. Den onde har ingen glädje och därför ska ingen annan heller få det. Men varför låter de som lever nära ett sådant här hål av ondska den onda människan hållas? Varför får ynkedomen så ofta härja fritt?
Jag kommer att tänka på en av berättelserna i Corrado Alvaros novellsamling Gente in Aspromonte (jag tror att den finns på svenska), som handlar om fattiga herdars och småbönders hårda liv i Kalabrien för kanske hundra år sedan. Berättelsen jag tänker på heter ”Teresita” och jag ska försöka sammanfatta den här:
En man, il Ferro, tyranniserar sin familj. Hustrun och de två äldre döttrarna betjänar honom under tystnad med allt. De sätter till och med på honom skorna varje morgon. Sönerna drivs hemifrån tidigt och får bli herdar på det karga berget. Bara den yngste låter han vara, för honom vill han göra något annat av. Det finns bara en i familjen som får närma sig honom och det är Teresita, den yngsta, men hon måste å andra sidan göra det. Varje morgon väcker hon honom, så har han bestämt att det ska vara. Hon knackar på hans dörr och ber att få komma in, men det dröjer alltid en god stund innan han släpper in henne. De stunder då hon står utanför dörren och gång på gång ber att få komma in är de enda som ger honom någon glädje – en skev och sjuklig glädje. Efter att hon varit inne och hälsat godmorgon, får hon inte visa sig mer under dagen. Il Ferro äter alltid ensam och han kommenderar hustrun och döttrarna hit och dit.
Åren går, barnen växer upp och flyttar en efter en hemifrån. Till sist är bara Teresita och hustrun kvar, men så gifter sig Teresita och flyttar ett stycke bort i byn. Till sin skräck ser il Ferro att hon är lycklig. Han befaller henne då, att fortsätta att komma och väcka honom varje morgon precis som förr. Hon underkastar sig och nu får hon varje morgon stå en god stund utanför ytterdörren i stället för utanför dörren till il Ferros rum. Historien slutar med att hon en kall och regnig morgon får vänta extra länge; det är morgonen efter att hon fött sitt första barn. När hon så äntligen kommer in i huset med blodet rinnande utmed anklarna är hennes krafter slut och hon faller kort därpå ner död. Och il Ferro? Hur reagerar han? Han skriker: ”Chi mi vuole più bene, ora, Teresita, chi mi vuole più bene?” (Vem tycker om mig nu, Teresita, vem tycker om mig?”)
”Rönnbären hade rätt”
22/1 -2010
Minns ni höstens glödande trängsel av rönnbär? Om inte – se här. De lovade en sträng vinter och nog verkar de hålla sitt löfte:
Hur ställer du dig till dödsskjutningarna vid Berlinmuren, Jan Myrdal?
21/1 -2010
Artiklar ur Proletären läser jag ytterst sällan, men någon gång tycker jag att det kan vara nyttigt att titta på de resonemang som förs i detta blad. En bekant tipsade mig nyligen om en intervju med Jan Myrdal där, en intervju på temat Berlinmuren.
Jag har valt ut några avsnitt. Här kommer inledningsstycket:
Folket i Tyskland var präglat av herrefolksmentaliteten. Det var först långt fram på femtiotalet de i DDR fick med sig folket. Västtyskland var en efterföljarstat till Hitlerväldet, men i Östtyskland försökte de något annat…det säger författaren Jan Myrdal när Proletären träffar honom för ett samtal om Berlinmuren, socialismen och klasskampen.
Efter lite prat om den röda stuga, där Myrdal bor, fortsätter artikeln så här:
Vid sidan av sin breda bokliga lärdom har Jan Myrdal, som gick med i Kommunistiska Ungdomsförbundet 1943 och partiet 1948, egen erfarenhet från åtskilliga resor i DDR och samtal med partifunktionärer på alla nivåer fram till mitten 1960-talet.
Lite längre ner i texten får Myrdal ordet igen:
DDR var på ett sätt en skapelse av Sovjet. Men ändå inte. Stalin var länge inne på att få fram ett neutraliserat enat Tyskland. Jag har en bestämd känsla av att Ulbricht och partiledningen i östzonen var mera inne på att gå sin egen väg. Men glöm inte hur väst driver fram detta. DDR blev en nödvändighet på grund av bildandet av Förbundsrepubliken.
Jaha. För att äntligen komma till murtemat går jag till artikelns senare hälft, där journalisten äntligen ställer en fråga om muren:
Hade de kunnat avstå att bygga muren?
Nej, jag tror inte det. Det var en statsgräns. Det gick inte att kontrollera flödet av varor, pengar, människor. Jag var beredd att förklara muren då, men SKP ville inte ge sitt stöd vilket upprörde Bredel.
Jag reste runt i DDR efter murens tillkomst och det blev en märkbar avspänning i landet. Utan den kontroll som muren möjliggjorde så hade DDR fått ge upp Berlin.
Det gick alltså inte att ”kontrollera flödet [...] av människor”. Och det blev en ”avspänning i landet” efter murens uppförande.
Och till sist något ”pedagogiskt”:
Vad kan dagens ungdom lära sig av murens fall?
Klasskampens nödvändighet.
Här kan ni läsa hela intervjun.
Och hur ställer du dig till alla dödskjutningarna vid muren, Jan Myrdal?
Jag vill nu ställa dessa myrdalia mot ett par citat ur Peter Handbergs Släpp ingen levande förbi. Det kapitel jag har valt att citerar ur handlar om två tioåriga pojkar som en kväll – halvt på lek – bestämt sig för att ta sig över gränsen till Västberlin. Flyktvägen de valt gick genom vassruggar vid Heidekampgraben i närheten av ett koloniträdgårdsområde. Just när de ska krypa under taggtrådsstängslet faller ett intensivt strålkastarljus på dem.
Sekunderna därpå avlossade de tillskyndande gränssoldaterna sina kulsprutepistoler, flera salvor, kanske sammanlagt ett femtiotal skott. Lothar träffades av ett flertal kulor i huvudet och dog omdelbart. Jörg, också han träffad, kämpade länge för livet upplagd på en bår, rosslande med blod i halsen, men efter några timmar slutade hjärtat slå. Det verkar inte som om gränsvakterna gjorde sig något större omak för att rädda hans liv. [...]
De två barnliken fördes till ett krematorium på Baumschulenweg där de omgående kremerades, utan att de anhöriga först underrättats. Falska dödsattester skrevs ut av den östtyska säkerhetstjänsten.
Ett litet stycke längre ner på sidan kan man läsa följande om regimtrognas reaktioner på illdåden:
En kort tid efter de dödande skotten inbjöds Treptows gränskompani till stadskommendanten i Berlin. Stasispionerna som fanns på plats under kvällen rapporterade att stämningen var ”uppsluppen och begeistrad”. Man skålade i sekt och konjak och avnjöt en frikostig buffé med det bästa som den demokratiska republiken kunde uppbåda, gott om skinka, nötkött och fisk men också en del av säsongens första primörer. De två skyttarna, Siegfried Becker och Paul M., tilldelades förtjänstmedaljer och fick penningpremier som motsvarade flera månadslöner.
Hade Jan Myrdal just då råkat vara på besök i DDR, förmodar jag att han hade kunnat tänka sig att vara med och festa och fira. Eller?
Och hur skulle han kommentera det här eller det här? Låter han kanske hellre bli?
Tre kortrecensioner ur ”byrålådan”
20/1 -2010
Ibland försöker jag skapa lite ordning bland mappar och texter i min dator och då kan det hända att jag hittar något jag helt glömt bort existensen av. Så kan det i och för sig också vara när jag städar i verklighetens hyllor. I alla fall hittade jag en mapp som det stod ”kortrecensioner” på. Jag tittade in och fann tre verkligen mycket korta bokpresentationer. Den översta handlar om en roman av tidsfördrivstyp och de två andra är reseromaner. Alla tre är skrivna på tyska. Kanske skrev jag de här texterna för att försöka få någon förläggare att låta mig översätta någon av romanerna? Och möjligen var den där tidsfördrivromanen tänkt som lockbete. Jag är lite osäker, men jag har för mig att Wolfgang Büschers Berlin–Moskau nu finns på svenska. Den av de tre romanerna jag helst hade velat eller skulle vilja översätta är Letzten Sommer in Deutschland. Nu häller jag ut mappens innehåll här:
Genren i Kuss sucht Frosch (2004) är chat- eller mailromanens. Boken har två röster – en skapad av den ena författaren (Birgit Blumenstock) och en av den andra (Dietmar Ranz) – de båda huvudpersonernas röster, en skriven i kursiv och en med normalstil. Romanen handlar om sökande efter kärlek på nätet och är samtidigt en kärlekshistoria (med lyckligt slut). Det hela är skrivet på ett underhållande sätt, med ett lätt handlag. För den som söker djupa sanningar eller ett allvarligt budskap är det här ingenting, men det är en avkopplande och trevligt skriven liten historia, som man kan läsa på stranden, i hängmattan eller när man vill vila eller slappa lite efter arbetsdagen.
Den tyske författaren Wolfgang Büscher har med boken Berlin-Moskau Eine Reise zu Fuß (2003) skrivit en ganska egenartad reseskildring. Målet för Büschers resa är Moskva, det säger redan titeln och denna talar också om att det är till fots han ska ta sig dit. Hans resa är ett slags kamp; han har satt upp ett mycket svårt mål som han egentligen inte kan vara säker på att han når. Büschers resa är också något av en förvandling – vandringsmannen fjärmar sig mer och mer från den person han var vid resans början. Och vandrandet i sig ger resandet en ytterligare dimension – när man går till fots får man del av sådant som bara ilar förbi bilisten eller tågresenären.
Letzten Sommer in Deutschland (1997) är en reseroman skriven av den tysk-ryska författarinnan Irina Liebmann. Sträckningen på hennes resa beskriver i grova drag en lite hackig krok från Oder i öster till Schaffhausen och Rhen i sydväst. Liebmann har en vag plan som hon följer på ett lite trevande sätt. Mycket handlar om människor hon möter på vägen, en del av det hon förmedlar till läsaren kan beskrivas som fria associationer kring det hon ser eller upplever. Hennes stil varierar mellan något som man skulle kunna kalla ett slags rinnande fri vers, som ger en känsla av en lite slingrande rörelse och mer kompakta stycken på ett slags normalprosa, där hon och läsaren liksom stannar upp och på olika sätt lär känna platserna, deras utseende, deras historia, människornas levnadsvanor.
Ungaretti – Non saprete mai
18/1 -2010
Jag läser Ungaretti igen; sannolikt finns det ganska många Ungaretti-dikter under pausträdet vid det här laget. Nej, jag tittar inte efter nu. Här är några rader ur Giorno per giorno (Dag för dag) 1940-1946, som jag vill låta er läsa:
Mai, non saprete mai come m’illumina
L’ombra che mi si pone a lato, timida,
Quando non spero più…
Ljuset har en särskild plats hos Ungaretti, ljusets styrka; ibland lyser till och med skuggan… Jag gör på försök en tolkning av de tre raderna:
Aldrig, aldrig kommer ni att veta vilket ljus jag får
Av skuggan, som blygt slår sig ned vid min sida
När jag inte längre hoppas…
…
Det blev visst både för mångordigt och för långradigt, men kan kanske ändå vara till hjälp för dem av er som inte kan italienska.