Månad: januari 2010

Längs skidspåret tittar jag mycket på träden, på stammarna i snön,

så den här lilla Kafka-texten verkar nästan finnas skriven i det vita där ute:

Die Bäume

Denn wir sind wie Baumstämme im Schnee. Scheinbar liegen sie glatt auf, und mit kleinem Anstoß sollte man sie wegschieben können. Nein, das kann man nicht, denn sie sind fest mit dem Boden verbunden. Aber sieh, sogar das ist nur scheinbar.

Översättningsförslag:

Träden

Ty vi är som trädstammar i snön. Skenbart står de uppe på snön och med en lätt stöt skulle man kunna knuffa undan dem. Nej, det kan man inte, ty de är stadigt förbundna med marken. Men se, till och med detta är bara skenbart.

Efter mitt inlägg om Jan Myrdal i förrgår och efter att jag läst Gunnars myrdalspsykologiska text på Pressylta har mina tankar cirklat kring den mänskliga ondskan en del. Hur föds den? Och varför tillåts den ofta att bli så stark? Varför låter omgivningen sig så ofta tyranniseras av denna själsliga förkrympthet?

Ondskan är – funderar jag – en brist, en ensamhet som perverterat till ett grått hål av illvilja och missunnsamhet. Den onde har ingen glädje och därför ska ingen annan heller få det. Men varför låter de som lever nära ett sådant här hål av ondska den onda människan hållas? Varför får ynkedomen så ofta härja fritt?

Jag kommer att tänka på en av berättelserna i Corrado Alvaros novellsamling Gente in Aspromonte (jag tror att den finns på svenska), som handlar om fattiga herdars och småbönders hårda liv i Kalabrien för kanske hundra år sedan. Berättelsen jag tänker på heter ”Teresita” och jag ska försöka sammanfatta den här:

En man, il Ferro, tyranniserar sin familj. Hustrun och de två äldre döttrarna betjänar honom under tystnad med allt. De sätter till och med på honom skorna varje morgon. Sönerna drivs hemifrån tidigt och får bli herdar på det karga berget. Bara den yngste låter han vara, för honom vill han göra något annat av. Det finns bara en i familjen som får närma sig honom och det är Teresita, den yngsta, men hon måste å andra sidan göra det. Varje morgon väcker hon honom, så har han bestämt att det ska vara. Hon knackar på hans dörr och ber att få komma in, men det dröjer alltid en god stund innan han släpper in henne. De stunder då hon står utanför dörren och gång på gång ber att få komma in är de enda som ger honom någon glädje – en skev och sjuklig glädje. Efter att hon varit inne och hälsat godmorgon, får hon inte visa sig mer under dagen. Il Ferro äter alltid ensam och han kommenderar hustrun och döttrarna hit och dit.

Åren går, barnen växer upp och flyttar en efter en hemifrån. Till sist är bara Teresita och hustrun kvar, men så gifter sig Teresita och flyttar ett stycke bort i byn. Till sin skräck ser il Ferro att hon är lycklig. Han befaller henne då, att fortsätta att komma och väcka honom varje morgon precis som förr. Hon underkastar sig och nu får hon varje morgon stå en god stund utanför ytterdörren i stället för utanför dörren till il Ferros rum. Historien slutar med att hon en kall och regnig morgon får vänta extra länge; det är morgonen efter att hon fött sitt första barn. När hon så äntligen kommer in i huset med blodet rinnande utmed anklarna är hennes krafter slut och hon faller kort därpå ner död. Och il Ferro? Hur reagerar han? Han skriker: ”Chi mi vuole più bene, ora, Teresita, chi mi vuole più bene?” (Vem tycker om mig nu, Teresita, vem tycker om mig?”)