Jag läser Ungaretti igen; sannolikt finns det ganska många Ungaretti-dikter under pausträdet vid det här laget. Nej, jag tittar inte efter nu. Här är några rader ur Giorno per giorno (Dag för dag) 1940-1946, som jag vill låta er läsa:
Mai, non saprete mai come m’illumina
L’ombra che mi si pone a lato, timida,
Quando non spero più…
Ljuset har en särskild plats hos Ungaretti, ljusets styrka; ibland lyser till och med skuggan… Jag gör på försök en tolkning av de tre raderna:
Aldrig, aldrig kommer ni att veta vilket ljus jag får
Av skuggan, som blygt slår sig ned vid min sida
När jag inte längre hoppas…
…
Det blev visst både för mångordigt och för långradigt, men kan kanske ändå vara till hjälp för dem av er som inte kan italienska.