En novemberdag för ett drygt år sedan hade jag en liten novembertext av Peter Bichsel här. Idag är det en snödag, så jag vill passa på att läsa en snötext av samme författare, men först lite snö:
Erklärung
Am Morgen lag Schnee.
Man hätte sich freuen können. Man hätte Schneehütten bauen können oder Schneemänner, man hätte sie als Wächter vor dem Haus getürmt.
Der Schnee ist tröstlich, das ist alles, was er ist – und er halte varm, sagt man, wenn man sich in ihn eingrabe.
Aber er dringt in die Schuhe, blockiert die Autos, bringt Eisenbahnen zum Entgleisen und macht entlegene Dörfer einsam.
På svenska blir det ungefär så här:
Tillkännagivande
På morgonen låg det snö.
Man hade kunnat glädja sig. Man hade kunnat göra snöhyddor eller snögubbar, man kunde ha ställt upp dem som väktare framför huset.
Snön är trösterik, det är allt den är – och den håller en varm, säger man, om man gräver in sig i den.
Men den tränger in i skorna, blockerar bilarna, får tågen att spåra ur och avskärmar avlägsna byar från världen.
…
Bichsel säger ungefär det jag tänker om snön: Vad bra att jag kan åka skidor idag igen, men egentligen tycker jag det är otäckt att inte se marken.
Sedan kan man förstås applicera den här lilla formeln på allt möjligt annat i tillvaron…
…
Liet annat av Bichsel.