Jenny Erpenbeck: Heimsuchung
12/12 -2009
Jag är inne på andra varvet i Jenny Erpenbecks roman Heimsuchung – det första var lite för febrigt och nu vill jag se vad jag egentligen läst, fast kanske klär den här boken också i feber, jag tror nästan det. I alla fall vill jag genast säga att Erpenbeck är något alldeles särskilt; hon är min största upptäckt sedan Olga Tokarczuk, kanske är hon ännu större. Dessutom kommer det hon skriver till mig direkt, medan jag läser Tokarczuk i översättning (bra översättningar, men ändå) och då blir det alltid ett glapp.
Romanen utspelar sig vid Scharmützelsee i Mark Brandenburg (lustigt nog har jag själv ett slags luftiga rötter vid Schermützelsee inte så långt där ifrån). Egentligen är det ett hus som är huvudpersonen eller trädgården runt det eller den anonyme och ”evige” trädgårdsmästaren.
Det hela börjar med en blick tillbaka in i den senaste istiden och isens bortsmältande:
Eine Zeitlang würde der See jetzt inmitten der märkischen Hügel seinen Spiegel hinhalten, würde glatt daliegen zwischen Eichen, Erlen und Kiefern, die jetzt wieder wuchsen, viel später würde er, wenn es irgendwann Menschen gab, von diesen Menschen sogar einen Namen bekommen: Märkisches Meer, aber eines Tages würde er auch wieder vergehen, denn, wie jeder See, war auch dieser nur etwas Zeitweiliges, wie jede Hohlform war auch diese Rinne nur dazu da, irgendwann wieder ganz und gar zugeschüttet zu werden.
Under någon tid skulle sjön nu hålla fram sin spegel där inne bland de märkiska kullarna, den skulle ligga blank mellan ekar, alar och furor, som nu växte på nytt, långt senare skulle den, när det så småningom kom människor, till och med få ett namn av dessa människor: Märkisches Meer, men en dag skulle den också försvinna igen, ty, som varje sjö, var också denna bara något tillfälligt, som varje hålighet var också denna ränna bara där för att någon gång åter fyllas igen helt och hållet.
Husets liv varar i ungefär 100 år. Det bebos av en rad olika människor och i dem bevittnar det den tyska 1900-talshistorien: Arkitekten var medlem i Gruppe Albert Speer, Germania Projekt, den judiska fabrikörsfamiljen förs efter en tid till koncentrationsläger, Röda Armén stormar in och trasar sönder, DDR-tidens privilegierade tar över, DDR-tiden upphör… I slutkapitlet rivs huset. Under tiden har den mytiske trädgårdsmästaren försvunnit.
Strax innan husets liv tar vid finns kapitlet ”Der Großbauer und seine vier Töchter”, som kan sägas utgöra marken under huset, marken efter is- och urtid, marken i historisk men ännu förmodern tid. Kapitlet ger också en bild av kvinnans trånga tvångsvärld i den tid som med några andetag föregår vår.
Trädgårdsmästarens tysta arbete löper som en bård genom hela romanen. Länge är bården vacker och tydlig, trädgårdsmästaren ser vad som behöver göras, han kan alla handgrepp, han vet tingens rätta tid och plats, men så småningom blir han gammal och bården blir suddigare och hans grepp blir allt osäkrare. Kanske är det just den här trädgårdsmästaren som är det bästa med romanen. Erpenbecks skildringar av hans sysslor blir till ett slags vackert monoton musik, som sjunger bakgrunden till bokens individuella händelser.
°°
Tillägg: Jag har hittat en ny text om boken här.
Fästningen från piren
11/12 -2009
Förra bildens måsar höll till i den flik av himlen som finns alldeles över Varbergs fästning.
blick från piren
Långt borta men ändå tydlig: Subbe fyr.
Måsarna flyger…
9/12 -2009
högt. Själv ligger jag lågt och lovar ingenting om de närmaste dagarna här. Jag försöker hämta mig.
Fabrizio de Andrè: Andrea
4/12 -2009
Jag kommer att tänka på Fabrizio de Andrè och hans sånger igen. Den senaste de Andrè-länken jag satte in här var: Pier Paolo Pasolini in memoriam. Sången ”Andrea” som jag har i tankarna nu, hör till dem som jag tillbringade min italienska ungdom med.
Andrea
Andrea s’è perso, s’è perso e non sa tornare
Andrea aveva un amore
riccioli neri
Andrea aveva un dolore
riccioli neri.
C’era scritto sul foglio ch’era morto
sulla bandiera
c’era scritto e la firma era d’oro
era firma di re
ucciso sui monti
di Trento
dalla mitraglia.
Occhi di bosco
contadino del regno
profilo francese
occhi di bosco
soldato del regno
profilo francese
e Andrea ha perso, ha perso l’amore
la perla più rara
e Andrea ha in bocca, in bocca un dolore
la perla più scura.
Andrea raccoglieva, raccoglieva violette
ai bordi del pozzo
Andrea gettava riccioli neri
nel cerchio del pozzo
il secchio gli disse, gli disse ”Signore,
il pozzo è profondo
più fondo del fondo degli occhi
della notte del pianto”.
Lui disse ”Mi basta, mi basta che sia
più profondo di me”.
Jag försöksöversätter ett litet stycke mot slutet utan något som helst anspråk på att det ska bli annat en lite begripligt för den som inte förstår den italienska texten:
och Andrea har mist, har mist kärleken
den raraste pärlan
och i munnen, i munnen bär Andrea en smärta
den mörkaste pärlan
PS Andrea är alltså ett mansnamn på italienska.
Här kan ni lyssna på den.
PS Jag drar mig tillbaka härifrån för några dagar, men någonstans i början av nästa vecka dyker jag upp igen.
En höna i ugglan
3/12 -2009
Nu har jag gått igenom ugglan, Aase Bergs Uggla alltså. Bland annat hittade jag det här fina kornet:
Varken utomjordingar, spöken eller psykfantasmer kan överträffa en vanlig, hederlig Hedemorahöna i intressant konstighet.
Vi går ut på bryggan
2/12 -2009
Idag vill jag bjuda in till en stunds kontemplation. Vi kan tänka oss att vi först klafsar igenom det sanka här närmast. Sedan tar vi ett stort kliv över vattenremsan och efter det går vi sakta ut på bryggan – det knarrar lite – tills vi står på dess yttersta planka. Där stannar vi och ser ut över Vänerns vatten.
Doris Kareva: om skönlitterärt översättande
1/12 -2009
Hos Lev Hrytsyuk läste jag för någon dag sedan en intressant text om det skönlitterära översättandets konst. Det är den estniska poeten Doris Kareva som talar. (Jag har förresten visat flera dikter av henne här tidigare.)
Texten hos Lev är på engelska och möjligen är det originalversionen. Fast kanske är den på estniska och sedan översatt till engelska. Mest för att själva sammanhanget frestar mig till det, översätter jag mitt favoritavsnitt till svenska. Min översättning är möjligen lite egenvillig. Kanske vill någon göra en trognare.
Jag är övertygad om att översättande innefattar ett element av alkemi; det är en fullständing transformation – eller, som alkemisterna säger, transmutation. Och det är inte bara texten som transfomeras. Under processen förvandlas också något i översättaren. För översättande handlar först och främst om förståelse på djupet; därför har det en stark förvandlande inverkan på den som åtar sig att genomföra en översättning.
Här finns hela texten (på engelska).
Det är något särskilt med den här bilden…