Decemberland
19/12 -2009
Nu är det den tiden då det aldrig blir dag. För en stund är det morgon, sedan kväll. Resten är natt och mörker. Man mera anar än ser och ljuden fyller landskapet: ett kråkkrax, grenar som bryts, snögnissel…
Ormen och jag
18/12 -2009
Ormen och jag
fred vilja ha på skinnömsningsdag.
Hör vi stora fötter,
som stampa vid trädets rötter,
samla vi gift att spruta
ur vår lilla tand.
Men när vår hud är spräcklig och skön,
då är världen god och grön,
av frukter den dignar.
Ormen och jag välsignar.
Kanske känner någon igen vår röst. Raderna är hämtade ur Birger Sjöbergs Syntaxupproret.
I vinterskogen
17/12 -2009
Det är tyst här bland träden och landskapet ser ut som frusna bilder. Solen håller sig borta eller bjuder på sin höjd på en blå timme. Fast Londi hittar ändå något att lukta på.
Karl Friedrich Schinkel: Dom über einer Stadt
16/12 -2009
För de flesta är Karl Friedrich Schinkel (1781-1841) en framstående klassicistisk arkitekt och stadsplanerare och inget annat. Och visst tänker jag mig också Schinkel som en skapare av byggnader, som till exempel de välkända Neue Wache och Schauspielhaus i Berlin eller det vackra och visserligen inte ursprungligen schinkelska Schloß Neuhardenberg som jag minns från en resa utmed Oder och Neiße.
Precis som Theodor Fontane är Schinkel en son av den lilla staden Neuruppin i Brandenburg. I det gammalrosa huset ”Predigerwittwenhaus” (predikantänkehuset) vid Fischbänkenstraße 8 tillbringade han – efter faderns tidiga död – tillsammans med mor och syskon några år av sin barndom.
Inte långt därifrån i ett hörn av Kirchplatz finns det 2003 återinvigda Schinkel-monumentet:
Men det jag egentligen ville visa är en målning av Schinkel, en målning jag har letat efter i åratal, ett slags hägring och fantasi, en arkitektonisk dröm. För en kort tid sedan återfann jag den. ”Dom über einer Stadt” heter den och den ser ut så här:
klicka för förstoring
Zagajewski: Trettiotal
15/12 -2009
Plötsligt fann jag en nästan obeskrivlig tröst i de här raderna av Adam Zagajewski:
Trettiotal
Trettiotal
Jag finns inte ännu
Gräset spirar
En flicka äter jordgubbsglass
Någon lyssnar på Schumann
(galne Schumann,
förlorad)
Vilken lycka
Jag finns inte ännu
Jag hör allting
Anders Bodegård har översatt
PS I Salongen kan ni läsa om Sonetterna till Orfeus.
Om köld
14/12 -2009
Jag får inget riktigt grepp om varför, men det här året känner jag inför den annalkande vintern något som nästan liknar skräck. Den första snön har fallit, men jag kan alls inte glädja mig. Jag tycker bara det är skrämmande. Är det olyckan som spökar? Det var ju vid den här tiden förra året som den där förfärliga upplevelselsen kastade om mitt liv. Och ändå överlevde vi ju alla.
Den här morgonen har jag försökt besvärja rädslan genom att läsa några iakttagelser om klimatet i Hinterpommern i Christian Graf von Krockows Die Reise nach Pommern. Så här skriver han på ett ställe om resan österut:
Denn hier im Tal der Persante liegt eine Klimascheide. Im vorderen und mittleren Pommern ist es zwar etwas trockener, aber auch milder. Von jetzt ab aber wird es rauher; der Frühling zögert, ehe er weiterwandert. Er spürt, wie er vom ozeanischen Einfluß sich entfernt und gegen die Macht der Kontinentalmassen samt allen Eisheiligen ankämpfen muß. Sie liegt die Durchschnittstemperatur des April in Stettin bei 7,1, in Lauenburg dagegen nur bei 5,7 Grad. Und während man hier im Jahresmittel 7,2 Grad mißt, bringt der deutsche Westen, zum Beispiel Frankfurt am Main, auf 9,6 Grad. Um es handfester, also genauer zu sagen, als Regel fürs Überleben:
Ein rechter Bauer alter Art
trägt seinen Pelz bis Himmelfahrt.
Und vierzehn Tage nach Johann,
da zieht er ihn schon wieder an.
Oder sogar: ”Ohne Fußsack darf der Pommer nur vom 27. Juli bis zum 3. August reisen.” Dabei sind die Sommer eigentlich trocken und warm. Aber man kann’s ja nie wissen.
…
PS Av en slump upptäckte jag alldeles nyss att Hufvudstadsbladet lagt ut min kortrecension av Andrea Maria Schenkels obehagliga kriminalroman Bunker på nätet. Här finns den.
Riddaren Finn Komfusenfej
13/12 -2009
Förra helgen tillbringade jag hos mina föräldrar i Varberg, ja Londi var också med förstås. En morgon tog jag fram en sagobok från min barndom, som fortfarande finns där i en hylla. Till sagolandet heter den och bilden på framsidan har följt mig genom åren, den gåtfulla fågeln, den gyllene riddaren, den kraftiga välvda hästnacken och prinsessan lätt som luft.
Jag letade efter sagan om Riddaren Finn Komfusenfej och strax fann jag den där, två sidor lång; en tät rytmisk text, besvärjande monoton kantad av lockande bilder. Pappa brukade läsa den för mig och mina syskon – jag minns fortfarande precis hur.
Den där långa hästen…