Plötsligt fann jag en nästan obeskrivlig tröst i de här raderna av Adam Zagajewski:
Trettiotal
Trettiotal
Jag finns inte ännu
Gräset spirar
En flicka äter jordgubbsglass
Någon lyssnar på Schumann
(galne Schumann,
förlorad)
Vilken lycka
Jag finns inte ännu
Jag hör allting
Anders Bodegård har översatt
PS I Salongen kan ni läsa om Sonetterna till Orfeus.
Ja, lysande dikt. 🙂
Det finns åtskilligt att hitta i ”Elektrisk elegi”. I ”Törst” känner jag mig annars mer hemma.
Jag vågar mig på att fundera på vad du kan mena med tröst. Att höra allting, utan att ännu finnas.
Den tid som förflutit är i princip oändlig. Den kan vi erfara genom andras minnen, som vi kan införliva och göra till våra, och sedan kan leva i, utan att vara närvarande, ännu inte finnas – därmed osårbara. Till skillnad från den tid där vi är närvarande och sårbara.
Kanske är det det här ”förbarndomsljuset” med gräset som spirar och flickan som äter jordgubbsglass som känns trösterikt, kanske också helt enkelt att det är sommar.