Kommentarer på: Om köld

Av: Bodil Z

Bodil Z — Tue, 15 Dec 2009 05:49:38 +0000

Bernur,
det jag kanske har svårast för i romanen är de där minutiösa miljöbeskrivningarna som fången producerar trots sitt oerhört utsatta läge. Det verkar helt enkelt konstigt. Däremot är kanske det otäcka med de båda huvudpersonernas identitetslöshet att betrakta som ett företräde hos boken.

Av: Agneta

Agneta — Tue, 15 Dec 2009 00:43:46 +0000

Marita, om du fryser mer än du normalt brukar göra, så kolla upp att det inte är någon vajsing med din skölkörtel. Görs via ett enkelt blodprov på vårdcentral.

Av: bernur

bernur — Mon, 14 Dec 2009 21:19:10 +0000

Jag skulle aldrig klara av att köra 23 mil på det där sättet, på morgonen …? (Är det Gränna?) Alltså, jag somnar nästan när jag kör bilen till affären, det är så tråkigt …
Jo, jag läste Fallet Kalteis i somras, och tyckte om den, lite grand av just de orsaker du verkar inte gilla den senaste romanen … Just att den var så annorlunda.

Av: Bodil Z

Bodil Z — Mon, 14 Dec 2009 11:59:38 +0000

Tack Marita,
nej, så rationellt är det säkert inte, men det hjälper inte så mycket att veta det. Mer hjälper det i så fall att veta att rädslan finns hos någon annan också. Jag har tittat lite på snön – ja, jag har inte tagit mig helt ur influensan än – och försökt förlika mig med den. Jo, lite ljus ger den väl.

Annars låter det spännande med småländska skola – om man bortser från de långa vintervägarna dit och därifrån.

Av: Marita

Marita — Mon, 14 Dec 2009 09:51:22 +0000

Rädsla är knepigt. Den ”finns” ju inte alls i realiteten, bara som ett hjärnspöke… ”Bara”… Obearbetad skräck eller sorg kan skapa en rädsla som är större än livet. Ändå är man helt ensam om den – för den finns ju inte.

Jag jobbar sedan några veckor i Småland tre dagar i veckan. Varje måndagsmorgon klockan sex kör jag 23 mil till en liten by mitt ute i ingenstans, där det ligger ett riksinternat/en gymnasieskola. Kanske var det för att det var så bitande kallt i morse, ja, i Småland är det ännu bitande kallt, som en ny, obekant rädsla smög sig på. Jag märkte det även på F, som otaliga gånger uppmanade mig att köra försiktigt. De första 10-12 milen satt jag vid ratten med magmusklerna så spända, att det blev som statisk träning. Sedan slappnade jag av. Tänkte att jag var en farlig förare om jag var spänd och rädd. Insåg att vägen ju var både saltad och blöt och det var inte svårare än normalt att köra. Ändå… Jag är ju inte ensam på vägen och olyckor händer så lätt och fullständigt oväntat – det vet vi ju båda. Jag lyckades fördriva rädslan, tack och lov.

Men, det är något med den annalkande kölden i år… Något nytt och obehagligt… Kanske är det klimatförändringarna, kanske något helt annat. Jag har aldrig frusit så mycket som den här vintern – mest beroende på iskalla klassrum att jobba i och kylan sitter liksom i kroppen efteråt.

Vet inte vad detta något är, men du behöver inte känna dig ensam med den där odefinierbara skräcken. Min lurar lite vagt i bakgrunden, medan hjärnan febrilt arbetar med att klura ut vad detta något är, vad som är annorlunda i år. Kanske har din skräck med olyckan att göra, men…”något” är annorlunda i år även för mig. Glädjer mig åt det lilla pudrade snötäcket gör jag dock. Ljuset piggar upp. Tycker jag.