Årsskifte
31/12 -2009
Det gamla året fäller sakta sitt ögonlock över guldögat:
Snart öppnas ett nytt år. Må det bli gott!
Älvstjärnor
25/12 -2009
Strax ovanför fallen, inte långt från Strömkarlens stenansikte svävar i midvinterns nattmörker stjärnor över älvens vatten:
För några dagar blir det händelselöst här…
God Jul
24/12 -2009
Så här såg det ut vid skogsbrynet någon dag innan snön föll på allvar: frostgräs och rådjur på bete.
Sjön målar vinter
23/12 -2009
Längs Vänerns östkust har det under en tid blåst upp isvatten på klippor, stränder, buskar och träd. Om och om igen har sjön målat på nya isskikt, så att klipporna är täckta av ett bubbligt skal som det sticker fram isfingrar ur. Och det finns träd och buskar som är helt inneslutna i vackert taggiga isblock. Ingen snö kan se så kall ut som denna svepning av is. Lever träden ännu därinne?
För att bryta upp isens grepp lite och släppa in en fläkt av värme och liv, låter jag Londi skutta fram tillsammans med en nyfunnen hundvän.
Grete Tartler: Fiolbyggaren
22/12 -2009
För lite mer än ett år sedan fick jag en mycket vacker bok i min hand. Redan utsidan är ett löfte och idag när jag tog fram boken kändes den som den duvslagstrånga trappan upp i dikten som strax ska följa här nedanför.
foto Cato Lein – stjärnorna är mina
Rumänska synvinklar heter boken – ni har sett den här förr – och den presenterar en rad rumänska författarskap genom bilder, korta introduktionstexter och utdrag ur författarnas verk.
Jag har nu kommit eller återvänt till Grete Tartler (f. 1948) och jag läser i presentationstexten att hon är orientalist, att hon översatt klassisk arabisk litteratur men även H.C. Andersen och Goethe. Och hon har studerat vid Musikkonservatoriet. Nio diktsamlingar har hon givit ut.
Jag vill läsa den här lilla dikten för er för den smala trappans, för kanariefåglarnas och för fiolbyggarens egensinnes skull:
Fiolbyggaren
Med enkla glasögon och glänsande, kalt huvud,
i ett rum fullt av kanariefåglar
var han den mest kände fiolbyggaren, och honom
hade mina föräldrar bett
att göra en fiol åt mig.
Jag minns: jag var skolflicka, jag gick uppför
trappan, trång som ett duvslag,
invid en korg i ett rep, avsedd
att hissa upp post och tidningar.
Sedan blev jag student, men ännu ingen fiol.
Fortfarande återstår någon detalj, en sista putsning.
I dag behöver min dotter den,
men fiolbyggaren fnyser:
”Jag tänker inte låta hetsa mig
bara för att folk råkar ärva
den fixa idén att de skall spela ett instrument.”
översättningen är gjord av Dan Shafran
Eugène Janssons blåa
21/12 -2009
Under sådana här kalla klara vinterdagar är det lätt att locka fram Eugène Janssons bilder för det inre ögat. Jag menar då de blåa målningarna, som liksom kallar in världsrymden för att avbilda jordiska fjärdar och holmar. Och stadens slingor av ljus kunde vara girlander av stjärnor.
Gryning över Riddarfjärden (1899)
Tanken vandrar på ett osökt vis vidare till Vítězslav Nezvals Edison och ljuskedjorna längs Prags broar.
Linderrödssvinet Oskar
20/12 -2009
Under de senaste månaderna har jag haft ett arbete i Trollhättan. Detta har gjort att jag färdats en del med buss mellan Vänersborg och Trollhättan. Redan första dagen upptäckte jag något intressant vid vägen. Strax innan man svänger in till Trollhättan finns en gård, där det bland annat bor en mycket stor fläckig gris. Jag försökte vid början av varje resa att välja en plats i bussen som skulle ge mig god utsikt över grisen. Jag satt där full av en hemlig förväntan och varje gång jag såg den, kände jag att det var en god dag. Ofta låg den på sidan i backen ovanför sin stia som ett stort fläckigt hyende eller en bullig jättebolster, men andra gången satt den upp och observerade orörlig sin omgivning. Fram i december blev det svårare att se den, eftersom det var mörkt både på morgon och sen eftermiddag. Bara de dagar när jag slutade tidigt var det någon idé att spana in mot backen. Ibland snarare anade än såg jag det stora djuret i den fläckiga pälsen. Jag försökte föreställa mig dess dagar.
Igår fick jag möjlighet att se jättegrisen på nära håll. Han satt tungt i backen och plirade mot solljuset och hickade lite inåtvänt. Han bevärdigade mig inte med en endaste blick.
På en liten skylt vid staketet läste jag att han heter Oskar och att han är ett Linderödssvin. Så här såg svenska grisar av lantras tydligen ut en gång i tiden.
Jag läser lite mer om dessa svin:
Linderödssvinet anses dock vara en ganska opåverkad restpopulation av det äldre svenska lantrassvinet. I den har en del av de gamla svinrasernas exteriöra kännetecken bevarats såsom brokigheten, den kraftiga borsten och de rättuppstående öronen. Denna svinras är mycket härdig och trivs bäst som utegångsdjur, precis såsom deras föregångare som strövade fritt i de sydsvenska bokskogarna. Linderödssvinet har bevarats tack vare det avelsarbete som bedrivits i Skånes djurpark. Djurparken kom i början av 1950-talet i kontakt med en äldre lantbrukare på Linderödsåsen som hade en sugga som brukade få brokiga kultingar. Några kultingar köptes in till djurparken och nya avkommor avlades fram dels genom inavel, men även genom en viss inkorsning av vildsvin för att få en något mer spetshuvad och magrare gris. Dessa avkommor har sedan sålts till bl.a. svenska djurparker och friluftsmuséer. En inventering av djurbeståndet gjordes 1992 och då fanns endast tio vuxna avelsdjur av rasen bevarade. Föreningen Lantsvinet bildades 1993 för att rädda och bevara linderödssvinet som oförädlad lantras.
