Månad: november 2009

För en tid sedan talade vi under pausträdet om dikter av Antanas A. Jonynas, ja, vi läste också någon. Nu har jag hittat ett litet häfte med ett knippe dikter av tre litauiska poeter i en av hyllorna här. En av de poeterna är Jonynas.

Vi går in i en regnig och grå tid och jag tänkte ”besvärja” denna tid och dess tröghet med en dikt som heter ”Långvarigt regn vid havet”. Översättningen är gjord av Jonas Öhman.

Långvarigt regn vid havet

långvarigt regn som varar längre än en blick
långvarigt regn ända till horisonten
långvarigt regn som stelnar vid ordets yta
långvarigt regn från ett för oss okänt horoskop

långvarigt regn av vilket illusioner vävs
långvarigt regn som en stavelse på steniga gårdar
långvarigt regn som tyr sig till svarta ögonfransar
oändligt långvarigt regn vid havet

Det skulle vara roligt att veta hur man säger "långvarigt regn" på litauiska…

I Salongen finns sedan igår en översättning av Jurij Andruchovytjs essä om Lviv, Stadsskeppet. Jag plockar nu ut ett par ställen ur denna översättning. Här kommer – under bilden av det gamla Lviv, Lwów, Lvov, Lemberg, Leopolis, Singapore – textens inledande stycken:

Kung Danylo av Galizien, staden Lvivs grundare, anade förmodligen inte, att de marker, som han hade utsett för den sällsammaste av alla framtida städer i den europeiska östern, uppvisar en ytterst intressant geografisk egenhet. Jag minns den andäktiga nästan barnsliga entusiasm som kom över mig, när jag fick veta det. Denna egenhet tycktes mig i hög grad symbolisk men alls inte överraskande. Den pil som avskjutits med den kungliga bågen i mitten av 1200-talet träffade mitt i prick.

Den här egenheten består i att det genom staden med dess nästan helt och hållet stenlagda och fullbyggda kullar löper en vattendelare mellan två hav, Östersjön och Svarta havet. Den högsta punkten på denna idag osynliga, vattendelande höjdrygg befinner sig några hundra meter ifrån centralstationen, dviréts, som man bör säga här i Lviv. Norr om den punkten rinner alla vattendrag till Östersjön, söder om den rinner de till Svarta havet. Skärningspunkten mellan de båda axlarna, som delar den namnlösa vidden i öst-väst och norr-söder, blev automatiskt till en knutpunkt mellan handelsvägarna och till följd av detta också föremål för olika invasioner – av andlig, politisk, militär, kulturell och språklig art. Den tyska beteckningen för staden – Lemberg – betyder inte detsamma som det latinska Leopolis eller sanskritformen Singapore.

vattendelaren

Här är en blick över Lvivs centrala delar av idag:

Jag väljer nu också ett stycke från essäns senare del som jag med Levs hjälp har hittat lämplig ”illustrationer” till:

När man omkring mitten av 1700-talet uppförde en praktfull barockkyrka på Georgs-kullen i Lviv, skapade man en från alla håll synlig arkitektonisk centralpunkt i stadsbilden. Det retade begripligt nog de många romerska katolikerna, eftersom Georgskatedralen var en grekisk-katolsk kyrka. Hämden kom omkring tvåhundra år senare, när den nygotiska Elisabethskyrkans höga torn sköt upp i Lvivs himmel som en raket och därmed ställde sig i vägen för utsikten mot Georgskatedralen från stationen. Efter det har vyn över Georgskatedralen för besökare som anländer till Lviv gått förlorad. Upplevelsejägarna har ett objekt mindre. Också detta är ett exempel på de här avlagringarna. Kulturella eller antikulturella? Vad väger tyngst här – religiös stelbenthet, stolthet, kreativ konkurrens, habegär? Jag har inget svar, även om jag är säker på att det inte går att föreställa sig dagens Lviv utan den nygotiska, kitschiga Elisabethskyrkan.

Georgskatedralen

Elisabethskyrkan

Och här är textens slutrader, där Andruchovytj bland annat kommer tillbaka till det spännande vattendelarfenomenet:

Och endast genom barmhärtigheten hos Den som bestämmer geografin kan det någon gång hända att man lyckas förena något med något annat. Detta till på köpet baserat på direkt befängda ting – som att utgöra vattendelaren mellan två hav. Men av ingen annan orsak har vi här och nu, i början av ett århundrade och årtusende, den underbara möjligheten att vara passagerare på ett skepp, som, efter vad vi kan se, färdas i en förutsebar riktning. Kanske är det en ark, som har tagit med oss, såsom alltid skett i det gamla, eklektiska Lviv, för att rädda ett par av varje slag. Kanske finns det också andra skeppsmetaforer – bateux îvre, narrskepp, dödsskepp. Eller som hos Joseph Roth – de suddiga gränsernas stad, det flytande Trieste, det vandrande Lviv, Lwów, Lvov, Lemberg, Leopolis, Singapore…

…

Översättningen har tillkommit på en omväg som kanske ändå till sist fört texten hem till sig själv. Första steget bestod i att jag översatte hela texten från tyskan och nästa i att Lev Hrysyuk läste min översättning mot det ukrainska originalet och letade reda på de trådar som genom den dubbla översättningen kommit att peka för långt ut ur väven. Sedan funderade vi tillsammans fram och tillbaka tills vi hittat vägar att lirka in vilsetrådarna i något som kom originaltexten nära.

Och här är hela texten som är en bra bit längre än de här små utdragen.

För någon dag sedan fick jag mig Hufvudstadsbladets bilaga om litteratur, ”Bokextra”, tillsänd.

Mittuppslaget i den 36 sidor tjocka bilagan innehåller det svenskspråkiga programmet från Helsingfors bokmässa 22-25 oktober. De två scenerna som alltsammans utspelade sig på heter ”Edith Södergranscenen” och ”Tottiscenen” (efter en av Edith Södergrans katter, väl?). Jag plockar lite självsvåldigt bland programpunkterna:

”Edith Södergranscenen”:

torsdag 11.30: Hur kan det hända så tokiga saker? Elever och läraren Anna-Karin Brunberg från Boxby skola i Sibbo intervjuar Carina Wolff-Brandt. (Rubriken är obetalbar, tycker jag.)

fredag 14.00: Bokens bäst före-datum? När blir en bok gammal? Vart försvinner halvgamla böcker? När uppstår de som rariteter? Birgitta Boucht, Mari Koli och Andrew Eriksson diskuterar.

fredag 18.00: Topelius och kvinnorna Merete Mazzarella och Janina Orlov gör en djupdykning i Topelius kvinnosyn.

lördag 16.30: Nyttiga idioter? Var man minoritetskommunist på 1970-talet för att göra revolution eller var det helt enkelt så att taistoiterna ordnade de bästa festerna? Camilla Berggren, Marianne Lydén och Björn Månsson samtalar.

söndag 14.30: S:t Henrikslegenden Om S:t Henriks status som nationalhelgon i Finland, det första korståget och hans mångomtalade död samtalar Rainer Knapas och Tuomas Heikkilä.

”Tottiscenen”:

torsdag 11.00: Kom och träffa businnan Möt mjukishunden Businnan, en riktig diva i tygmundering, och hennes skapare Annika Sandelin och Linda Bondestam.

fredag 13.30: Sköna gröna öar En del längtar dit, andra därifrån, men har man rötterna i Åland är det alltid förknippat med längtan. Britt Marie Trensmar och Ann-Gerd Steinby om åländskhetens väsen.

fredag 16.00: Kärlekspoesikarusellen Märta Tikkanen, Birgitta Boucht, Bengt Berg och Heidi von Wright snurrar i ett lekfullt samtal om kärlek, lyrik och kärlekslyrik. Karusellmästare: Katarina Gäddnäs.

lördag 16.00: Graffiti i Tel Aviv I sin nya bok levererar Karmela Bélinki färgstarka minnen från ett liv som journalist i bland annat Indien, Ukraina och Kina.

Men detta var nu bara mittuppslaget. Bilagans mest omfattande inslag är ett reportage om författarparet Hannu Raittila och Leena Lander. Texten där är Pia Ingströms och bilderna Cata Portins. Så här lyder den lilla ingressen:

Hannu Raittila och Leena Lander bor vid Saimen, ute på en udde avskuren från fastlandet av en kanal. Vi besökte dem för att prata om romanens död och författarens överlevnad, om text och sex och marknadsyra.

Bilderna till reportaget är vackra och suggestiva (den ena kan ni förresten se på omslaget) och så här kommenterar Pia Ingström Raittilas promenad in i bilderna: ”Sen går han ut på gården för att bli fotograferad i olika rustika poser och steka mujkor, medan grannens kossor står och glor på honom bakom staketet.”

Dessa båda författare skriver alltså på finska förstår jag efter att ha läst mig ett stycke in i reportaget och det går också upp för mig att samtalsspråket måste ha varit finska. Eller var det tvärtom? Det är det här som är det ”dolda främmande” med finlandsvenskarna för mig. Jag vet ju att de bor i Finland och att deras värld till stor del är finsk, men när jag läser deras texter eller talar med dem glömmer jag ibland bort att de har den här ”större utblicken” över språkens hav och – att deras svenska är utsatt för faror på ett helt annat sätt än vår är här. I slutet av artikeln läser jag något som förtydligar detta med Finlands dubbelspråkighet för mig (ur EN synvinkel):

Lander berömmer generöst sina översättare, och särskilt Camilla Frostell som står för de svenska utgåvorna. Leena Lander själv är uppvuxen med världslitteraturen i finsk översättning – och definierar sin författaregenart från ett helt annat håll än Raittila. Den finska prosans honnörsbegrepp hyvä lause, den snygga och avskalade, syntaktiskt hyperekonomiska meningen, är inte hennes forte.

Nå – vad innehåller tidningen mera då? Jo, där finns essän ”Sibirien” till exempel, en text av Kristina Rotkirch om tre moderna sibiriska författare: Jevgenij Griskovets, Roman Sentjin och Olga Slavnikova. (Jag ser själv fram emot att läsa Griskovets’ roman Floder i Rotkirchs översättning – kanske kommer den ut nästa vecka.) Sedan finns två intervjuer som Pia Ingström gjorde under bokmässan i Göteborg, en med den tjeckiske författaren Jáchym Topol och en med den transylvansk-ungerske författaren György Dragomán (som här säger helt andra saker än dem han sa till mig i min intervju för Salongen).

Ett stråk som löper rakt igenom hela denna litteraturbilaga heter ”Årets bok”, där:

Våra kritiker berättar om minnesvärda läsupplevelser: klassgnissel, Yogasutror, lysande noveller och härligt oansenliga och griniga karaktärer.

Jag gör nu en liten lista över vilka böcker som valdes, men jag tar inte med något om varför och hur, för det här håller redan på att svälla ut till något alltför våmligt:

Henriette Zorn – Carole Seymore-Jones: En farlig förbindelse
Anna-Lena Brunell – Helle Helle: Ner till hundarna
Henrik Jansson – Eva Adolfsson: En liten historia
Ola Wihlke – Gellert Tamas: De apatiska – om makt, myter och manipulation
Måns Broo – Edwin Bryant: The Yoga Sutras of Patañjali
Oscar Rossi – Horacio Castellanos Moya: Sanslöshet /György Dragomán: Den vita kungen
Michel Ekman – Johanna Holmström: Camera Obscura
Erik Bergqvist – Peter Cornell: Mannen på gatan. Prostitution och modernism
Merete Mazzarella – Henrik Meinander: Finland 1944. Krig, samhälle, känslolandskap
Pia Ingström – red Charlotte Sundström & Trygve Söderling: Obs! Klass
Julia Tidigs – Anne Carson: Röd självbiografi
Annika Hällsten – Jörn Donner: Bergman:PM
Claes Andersson – Lars Norén: En dramatikers dagbok
Bodil Zalesky – Péter Nádas: Egen död

Det finns också två texter om läsplattan (av Philip Teir och Lisen Sundquist) och faktiskt också något om ätande invid den. Så här skriver Pia Ingström i ledaren om detta:

”Att äta går alltid att göra samtidigt” bedyrar en av våra experter, men vad händer om man smetar marmelad på sin elektroniska läsplatta?

Sedan bjuds läsaren på – och det är här "äta går samtidigt" har sin egentliga spelplan – en enkät eller en ät-och-läsgallup. I tidningen ryms också ett samtal om poesi och politik mellan arbetsminister Anni Sinnemäki och Claes Arvidsson. Men, nej, jag kan nog inte ta upp allt som finns i detta ”Bokextra”, fast jag vill ändå till sist berätta att på det sista uppslaget finns frågespalten ”Fråga doktorn” och den presenteras så här:

Får du fysiska besvär av Runeberg? Blir du sjösjuk av Proust? Oroa dig inte. Våra doktorer svarar på allt du ville veta om klassiker men inte vågade fråga. Här är Bokextras klassikerklinik.