Månad: november 2009

Liten expressionistisk söndagsutställning

Bodil Z

Jag har under morgonen suttit och bläddrat i det praktfulla verket ”Meisterwerke des Expressionismus” som Magdalena M. Moeller givit ut. Undertiteln till verket är ”Gemälde, Aquarelle, Zeichnungen und Druckgraphik aus dem Brücke-Museum Berlin”.

p1060351
Bilden på omslaget är målad av Karl Schmidt-Rottluff 1911 och den heter ”Roter Giebel”

Jag har valt ut fyra bilder som just i denna stund fängslar mig mest. Och jag tänker inte säga något alls om dem, utan bara inbjuda till betraktande. Om ni klickar blir bilderna större.
Buona domenica!

p1060342
”Blauer Mond” (1920) av Karl Schmidt-Rottluff

p1060348
”Zirkus” (1911) av Max Pechstein

p1060343
”Oluf Samsonsgang in Flensburg” (1913) av Erich Heckel

p1060345
”Vareler Hafen” (1909) av Karl Schmidt-Rottluff

…

Salongen har idag publicerat en kort text som associerar kring Heinrich Böll och samtidigt inbjuder läsarna att göra samma sak.

Ionesco 100 år

Bodil Z 2 kommentarer

Idag vill jag peka på två kommande Ionesco-evenemang i Stockholm. Jag kommer inte själv att ha någon möjlighet att komma, men kanske kan detta locka någon som har möjlighet. När jag ändå pratar om detta vill jag passa på och inflika ett litet Ionesco-citat:

Mirabellträdet

Ett mirabellträd tröttnade på att hela tiden göra mirabeller.
Då tänkte det göra något annat: plommon. Det ansträngde sig ett år, ansträngde sig två år, ansträngde sig sju år och lyckades inte.

Sensmoral: Det omöjliga är inte möjligt.

(översättning Dan Shafran)

…

Här följer ett utdrag ur Rumänska kulturinstitutets programtext:

I år skulle Eugène Ionesco ha fyllt 100 år. Det firar Rumänska kulturinstitutet med samtal i sina lokaler och en ny uppsättning av pjäsen Stolarna på Strindbergs Intima Teater.
 
Rumänskfödde Eugène Ionesco (1909 – 1994) var en av de främsta representanterna för vår tids litterära revolt, en av profeterna för formernas, andens och språkets upplösning i den absurda, meningslösa värld som faller sönder inför våra ögon.
 
Lekens regler, spelets hemligheter
Tisdag 24 november, kl. 18.30
Rumänska kulturinstitutet, Skeppsbron 20
På svenska. Fri entré!
 
Magnus Florin, chefsdramaturg på Dramaten, samtalar med kritikern och författaren Leif Zern om en av 1900-talets mest inflytelserika dramatiker, författaren till bland annat Den skalliga primadonnan, Noshörningen och Stolarna. Björn Granath, skådespelare vid Dramaten, deltar i samtalet och framför passager ur Ionescos dramatik och även något ur hans övriga författarskap. Tonsättaren och musikern Sten Sandell deltar musikaliskt och ansluter sig på sitt sätt till samtalsämnena.
 
stolarna_245x300
 
Stolarna

En komisk tragedi av Eugène Ionesco  

Översättning, regi: Anna Pettersson och Hannes Meidal

I rollerna: Anna Pettersson och Hannes Meidal



Premiär torsdag 26 november, kl. 19.00
Spelas t o m den 16 december
Strindbergs Intima Teater, Barnhusgatan 20, Norra Bantorget


Rumänska kulturinstitutet

Strindbergs Intima teater

Ner till floden med ryggen mot Arenan och Topp

Bodil Z 3 kommentarer

Ibland går vi ner till floden (Göta Älv), Londi och jag. Det är ganska långt dit. Vi går genom skogen och över fälten och så uppför en stenig åsräcka med skogsdungar och småkärr.

p1060271

Vi undviker så långt möjligt de fula hyggena. Så bär det av nedför vid Sandbäck, som sedan länge bara är en husgrund, en ladugårdsgrund och en jordkällare. Vi följer en liten grusväg och står efter en stund framför den ”enskilda” grinden till Naglums kyrkoruin (från 1300-talet).

p1060272

Vi går in – inte genom grinden utan vid sidan av den – och prasslar sedan omkring bland löven inne i kyrkan.

p1060276

Vi slinker ut åt flodsidan och går ner mot vattnet. Jag kastar pinnar och Londi simmar ut och hämtar dem som inte fastnar i vassväggen.

p1060286

p1060289

Så vänder vi om och går förbi ruinen igen.

p1060291

Och så klättrar vi upp på åsen igen. Jag tittar över hygget strax bakom golfbanan och tänker att snart blir det nog värre. Snart behöver kommunen skövla mer skog för att betala sina växande skulder. Vi har inte bara ”Arenan” – detta under av fulhet, som ser ut som en jättelik slutanvänd hangar – vi har också en ”Toppaffär”.

Reflexioner över en understreckare om DDR

Bodil Z 15 kommentarer

När jag läser Barbro Eberans understreckare om Sverige och DDR – ”Sverige lätt byte för DDR:s charmoffensiv” – kan jag inte låta bli att fundera över var Eberan kan ha stått när det verkligen begav sig, inte så här blickande in i backspegeln. Hennes text tar avstamp i Birgitta Almgrens Inte bara Stasi. Relationer Sverige-DDR 1949-1990. Jag har inte läst Almgrens bok, så jag kan inte bedöma vad som eventuellt kan vara vinklat i beskrivningen av den. Jag nöjer mig därför med att läsa och fundera över Eberans text så som jag möter den här på tidningssidan.

Jag har markerat några textställen som jag vill titta närmare på:

Hon tecknar en bild av svenska DDR-sympatisörer som riksdagsmannen Stellan Arvidsson och skildrar författaren Peter Weiss identitetskonflikter mellan Sverige och DDR.

Syftet med boken är dock inte, betonar Almgren med eftertryck, att ställa dåtida aktörer till svars, att anklaga och skuldbelägga i efterhand. Hennes mål är att tydliggöra hur mekanismerna i en diktatur fungerar.

Nej, det låter ju dåligt att ”skuldbelägga i efterhand”, men inte gick det att peka på skulden när dessa diktaturkramare verkligen härjade, för då rådde det ett slags konsensus i Sverige om att ”det inte var så farligt i DDR”, bara lite grått kanske. Jag är inte ute efter några straff, men en anklagelse åtminstone.

Sedan skriver Eberan om Almgrens text om ”orädda antinazister” som övertygades ”om att deras dröm om det goda Tyskland” skulle förverkligas i DDR. Och så frågar hon sig tillsammans med Almgren:

Varför kunde de, som var så klarsynta när det gäller den bruna diktaturen, inte genomskåda den röda?

Sedan kommer ett stycke om metodlikheterna mellan nazi- och DDR-infiltrationen i det svenska samhället. Och som rimligt är nämns DDR:s kulturcentrums roll som propagandainstrument som stod direkt under Politbyråns kontroll. Och att DDR:s ambassad i Stockholm var ett centrum för spionage.

Därefter följer ett – något märkligt – uttalande om att man i Sverige beundrade DDR som ”ett socialistiskt framtidsland i kontrast till det reaktionära Västtyskland”. Stora delar av den tongivande och makthavande klassen tyckte kanske så, men det fanns trots allt många som inte föredrog diktatur (DDR) framför demokrati (Västtyskland). Jag kan inte låta bli att ha mina aningar om var Eberans sympatier fanns på den tiden.

Att den svenska skolan under en tid befann sig under påverkan från DDR-håll tas sedan upp:

Det östtyska skolsystemet med enhetsskolan och integrerad yrkesutbildning var en förebild för de ledande skolpolitikerna Stellan Arvidsson och Britta Stenholm, som också spelade en central roll i Vänskapsförbundet Sverige-DDR.

Eberan skriver ett stycke om den kluvna svenska DDR-bilden (vilka hade den egentligen, undrar jag). Hon skjuter därefter in en passus om Gustav Korléns protester emot regimens övergrepp. Men sedan säger hon så här om den svenska DDR-bilden (och jag undrar fortfarande vilka det var som hade denna bild):

Ju längre den östtyska staten existerade, desto mer positiv blev dock inställningen i Sverige. På 80-talet besökte en rad svenska ministrar DDR och lovordade det de såg. När Olof Palme, som av DDR-regimen hedrades som 1900-talets störste politiker, avlade ett officiellt besök i Östberlin 1984 talade han om vänskap och samarbete, inte om fängslade regimkritiker och mördade republikflyktingar.

Att de östtyska dissidenterna kände sig svikna av hans hyckleri och fjäsk kan inte förvåna någon.

Och så sent som 1989 skedde detta:

I januari 1989 besökte Ingvar Carlsson DDR för att gratulera Erich Honecker inför DDR:s 40-årsjubileum.

Det var nog så att den här DDR-bländningen var betydligt vanligare i den politiska kasten eller bland makthavarna och deras närmaste än bland svenskarna mera i allmänhet (tillåter jag mig att anta).

Och texten fortsätter med ett avsnitt om att svenska högskole- och gymnasielärare låtit sig imponeras av östtyska evenemang av olika slag:

Så även Birgitta Almgren. ”Varför agerade vi svenskar inte mer kraftfullt mot DDR-regimens brott mot mänskliga rättigheter?”, frågar hon självkritiskt. ”Varför gav vi inte regimkritikerna vårt stöd i stället för att samarbeta med makthavarna?”

Ja, det kan man undra. Det var så att de som gjorde det, tystades ner. Jag har blivit nedtystad många gånger.

Almgren eller Eberan försöker förklara tystnaden med den svenska konflikträdslan och konsensusmentaliteten. Tja. Och sedan följer en kort intressant passus om våra nordiska grannländer:

Det är betecknande att DDR-offensiven inte hade tillnärmelsevis samma framgång i Danmark och Norge.

Så sant. När jag under min tid som utlandslektor i Greifswald, DDR råkade ut för allvarliga påtryckningar eller trakasserier var det inte den svenska ambassaden jag vände mig till (där tog man inte emot ”klagomål på DDR”) och inte heller till Svenska Institutet som bad mig skriva mindre explicit (så att de i stället skulle kunna ”läsa mellan raderna” – man visste att min post lästes av en kontrollmyndighet) utan till den norska!

Eberan fortsätter sedan med att förklara varför ”vi svenskar” (läs den dåtida politiska kasten i Sverige) låtit oss/sig duperas av DDR. Det var de vackra orden om demokrati och fred som lockade så.

Historien om dödsskjutningen av Ohnesorg och skytten Kurras’ Stasianknytning dyker upp lite i periferin och jag ska inte stanna vid den här utan hänvisar till en tidigare text.
Mot slutet av artikeln hittar jag det här:

Det är viktigt att vi inser att uppgörelsen med Stasi-arvet inte bara är östtyskarnas uppgift. Men lika viktigt är det att vi inser att DDR inte bara var Stasi, betonar Almgren. Många forna DDR-medborgare känner sig kränkta av att deras stat identifieras med Stasi-systemet och anser att historien måste skrivas om så att även de goda sidorna i DDR lyfts fram. Den som anpassade sig kunde leva tryggt i den östtyska staten. Och inte alla som arbetade för Stasi var förbrytare. De flesta gjorde det inte frivilligt utan för att de inte kunde värja sig när de blev uppfordrade, och inte alla IM utförde uppdrag som verkligen skadade de övervakade. Många hade småuppgifter som var helt harmlösa.

Läs de raderna noga för det är här – om inte förr – som bagatelliseringen och dimridåläggningen av DDR-diktaturen dyker upp. Vi bör lyfta fram de goda sidorna i DDR, vi får inte kränka dem som trivdes i den här staten – å ena sidan. Å den andra sidan måste vi förstå att alla Stasi-medarbetare inte var brottsliga utan att många hade tvingats in i angiveriet. Det är något som inte stämmer med det här resonemanget. Hos en regim, ett land som bygger sin maktutövning på terror ”de gjorde det inte frivilligt, utan för att de inte kunde värja sig” finns det ingen anledning att leta fram ”goda sidor”. Att människor under hot tvingades att förfölja och kontrollera varandra är inte harmlöst, även om det fanns de som utförde de här ”tjänsterna” frivilligt.

Sedan skriver Eberan:

Därför kan man i dag inte heller dela in DDR-befolkning i förövare och offer. I en diktatur rör sig allt i en gråzon där gränserna mellan sanning och lögn suddas ut.

Nej – allt rör sig inte i en gråzon. Det finns det som gör det, men rakt inte allt. Det finns både rena förövare och rena offer, även om det också finns en gråzon.

I artikelns slutstycke kommer Eberan till sist fram till detta, men det är så dags och det försåtliga påståendet om att allt befinner sig i en gråzon suddas inte ut genom det.

Men i DDR fanns det också människor som vågade göra öppet motstånd och som betalade ett högt pris för sitt mod. Det är viktigt att vi ser alla som förföljts och fängslats och riskerat sitt liv för att genomdriva regimens fall, framhåller Almgren. Det är dem vi har att tacka för att Stasi-arkivet inte förstördes efter murens fall och vi därför har möjligheter att skapa klarhet i det förflutna. Sedan det öppnades 1992 har 2,5 miljoner ansökningar ställts om insikt i arkiven.

Och vad vill Eberan säga med slutraden?

DDR var förvisso inte bara Stasi…

Att vi bör ägna oss åt diktaturens positiva aspekter, åt terrorregimens goda sidor…?
…
Här finns artikeln i dess helhet.

Intervju med Imre Kertész i Die Welt

Bodil Z 14 kommentarer

Härom dagen fick jag mig en artikel ur Die Welt-Online tillsänd. Den innehåller en mycket intressant intervju av Tilman Krause med författaren och Nobelpristagaren Imre Kertész, som jag nu har översatt till svenska. Rubriken är:

”Jag skriver ingen förintelse-litteratur, jag skriver romaner”

kertesz

Die Welt: Bäste herr Kertész, käre herr Kertész, den 9 november fyller Ni 80 år, men den finaste presenten till denna födelsedag får inte Ni utan någon annan.

Imre Kertész: Jaha? Vem då?

W: Staden Berlin! För att Ni fortfarande lever där.

IK: Men vad säger Ni för något – Jag är berlinare!

W: Märkligt, någonstans har jag läst att Ni kommer från Budapest…

IK: Ni läser för mycket. Låt mig säga som det är: Jag är en storstadsmänniska och har alltid varit det. En storstadsmänniska hör inte hemma i Budapest. Den staden är ju helt och hållet balkaniserad. En storstadsmänniska hör hemma i Berlin!

W: Vad är det då som fascinerar Er så här?

IK: Jag skulle kunna räkna upp mycket. Låt mig betona två saker. Berlin är världens musikaliska metropol. Det är en avgörande anledning för mig att leva här och det gör jag nu sedan åtta år. När jag ännu bodde i Budapest, måste jag alltid gå ut i badrummet med min lilla transistorradio, när jag ville lyssna på musik. Bara där hade man bra mottagning. Här har vi tre operahus, som jag kan besöka när helst jag vill och dessutom den storartade filharmoniska orkestern. För en musikälskare är detta paradisiska betingelser. Och sedan den fridsamma, urbana atmosfären i staden. Inte minst här i Charlottenburg. Så snart vädret är någorlunda vackert flyttar människorna ut på gatorna och sitter på caféterrasserna. Där läser, äter och dricker och flirtar de. På sommaren är Berlin ett enda stort wellness-landskap eller varför inte en må-bra-sauna. Alla gör vad de vill med absolut självklarhet. Det finns ingen stress, inga aggressioner. Människorna är vänliga mot varandra, de är vänliga mot mig, så har jag upplevt det från det allra första ögonblicket och så har det förblivit tills idag.

W: Och där kan Budapest inte hålla jämna steg? När Ni visade mig staden för tio år sedan, gick det ju glatt och livligt till där också.

IK: Så såg det ut för Er som turist. Men det var bara en fassad. Jag har just varit där tio dagar igen. Läget har under de senaste tio åren kontinuerligt försämrats. Högerextremister och antisemiter anger tonen. Ungrarnas gamla laster, deras förljugenhet och deras benägenhet att förtränga saker, frodas lika mycket som någonsin. Ungern under kriget, Ungern och fascismen, Ungern och socialismen: Ingenting bearbetas, allt bara sminkas och skönmålas.

W: Ni är född i Budapest, Ni har tillbringat Er barndom där, Ni återvände dit efter befrielsen från koncentrationslägret i Buchenwald. Här uppstod Era viktigaste verk, som Ni fick Nobelpriset i litteratur 2002 för, framför alla andra århundradesromanen ”Mannen utan öde”, som blev färdig och publicerad 1975 efter tolv års arbete. Finns det då ingenting i Ert land med dess ovanligt rika litterära landskap som Ni känner gemenskap med?

IK: Jag är en produkt av europeisk kultur, en dekadent, om Ni så vill en rotlös, men stämpla mig inte som ungrare. Det räcker med att Era landsmän har gjort mig till jude. Rasmässiga, nationella tillhörigheter gäller inte för mig. Och för att komma tillbaka till Ert rika ungerska litteraturlandskap, så vill jag avslöja något för Er: Under alla de socialistiska åren har jag inte läst en enda av de statligt godkända ungerska böckerna. Min smak vägrade att äta sådant. Varje gång jag försökte slog magen en volt. Visst finns det ett par ungerska författare, som jag högaktar, underbara språkkonstnärer, dekadenta spelarnaturer men deras namn säger knappast Er i Tyskland något: Gyula Krúdy till exempel, som levde från 1878 till 1933, eller Dezsö Szomory, en samtida till Krúdy. Båda var för övrigt samtidigt storartade essäister…

W: Som Sándor Márai, som Ni väl inte har något emot?

IK: Som Sándor Márai, vars dagböcker jag anser vara alldeles ypperliga. Hans romaner i mindre grad, de når inte riktigt upp till modernismen. I Ungern har det inte funnits någon litterär modernism. Först långt efter kriget har Péter Nádas och jag tagit igen den, sedan kom redan postmodernismen med Péter Esterházy. Men när jag var ung, när jag blev författare, läste jag europeisk litteratur, framför allt tysk.

W: Vem har påverkat Er särskilt mycket?

IK: Thomas Mann, utan tvekan! 1954 gav Georg Lukács ut de första Thomas Mann-texterna efter kriget och dem slukade jag. Det förändrade mitt liv, ”Döden i Venedig”, ”Wälsungenblut”…

W: Just ”Wälsungenblut”, med dess antijudiska karikatyrer…

IK: Mig intresserar inte inställningar, mig intresserar estetik. Och handen på hjärtat: nyrika, vräkiga judar, såsom Thomas Mann framställde dem i ”Wälsungenblut” omkring 1910, fanns det nu en gång. Varför ska man förebrå författaren för det?

W: Efter Auschwitz kan man kanske inte längre se så obesvärat på den saken.

IK: Det kan hända. Men mig stör det inte. Som Ni vet tänker jag på mitt eget sätt om förintelsen. Jag är, som Jean Améry, en ojudisk jude och där kommer vi till kollektiva identiteter igen. De är ingenting för mig. Jag tycker inte om folkmusik. Klezmer är tråkigt.

W: Och ändå har Ni skrivit om förintelsen i många böcker.

IK: Jag har skrivit om förintelsen för att jag var tvungen att göra denna enastående erfarenhet, denna för 1900-talet så centrala erfarenhet, jag måste göra den och jag kunde göra den – eftersom jag var i Auschwitz och i Buchenwald. Tänk Er: vilket kapital! Men jag har inte skrivit någon förintelselitteratur, jag har skrivit romaner! Jag är en professionell författare. Jag har glatt mig åt varje lyckad mening, åt varje träffande ord, som jag åstadkommit. Min ambition var alltid och framför allt en konstnärlig.

W: Är det viktigt för Er att inte skriva om förintelsen av judarna på ett moraliskt sätt?

IK: Ja, bland annat. Och sedan tillkommer också detta: Man får inte se försöket till förintelse, man får inte se 1900-talets antisemitism isolerat. Man måste se den tillsammans med epokens stora erfarenhet och det är totalitarismen. Och totalitarismen upphörde inte vid nazismens slut. I ett land som Ungern kan man dessutom se att antisemitismen inte gick under med nazisterna.

W: Den som läser Era böcker, inte bara ”Mannen utan öde” utan också dess fortsättning, romanen ”Fiasko”, eller Er senaste roman ”Likvidation”, lägger genast märke till den mycket speciella Kertész-tonen, som har något ironiskt, spefullt och sarkstiskt. Har Ni fått kämpa för att nå fram till den här stilen eller gäller devisen ”Le style c’est l’homme” här?

IK: Ja, det är faktiskt min natur.

W: Vi talade i början om födelsedagspresenter. Är det något som Ni särskilt önskar Er till 80-årsdagen?

IK: Jag önskar mig och det önskar jag också alla andra männskor: Frid och kultur.

PS Här finns artikeln i original.