ieud utan utgång – utan utgång

Härom dagen sa jag, att nu har jag ställt Ioan Es. Pops ieud utan utgång i hyllan för en tid. Det var lite förhastat, för strax greps jag av nyfikenhet igen. Vad står det egentligen mellan de där mullvadsfärgade pärmarna? Det utgår ett märkligt sug ifrån dessa texter. De har både något mardrömsaktigt besvärjande och betvingande över sig och något helt annat, något som får mig att gripas av ett slags ”underströmseufori”. I dikten jag har valt den här gången spelar en blek fläck på halsen en betydelsefull roll. Fläcken utesluter bäraren ur en gemenskap och döljs därför med stor möda, men samtidigt pekar fläcken fram mot en annan tid då fläcken kommer att vara ett tecken på en gemenskap, något som man kommer att känna saknad efter, om man inte har den.

p10600481
mullvadsfärgen har bleknat och grånat något här

om natten framträder på min hals allt oftare
en blek fläck som aldrig funnits där förut.
snart kan jag inte dölja den längre
hur många halsdukar jag än lindar om den.

på senare tid har jag träffat kvinnor allt mer sällan
eftersom de är alltför ivriga att komma på vad som döljer sig där.
men fläcken började växa upp mot hakan
och en dag flyttar den kanske till ansiktet
och då kommer jag inte att kunna dölja
att jag är en av de andra.

men då kanske vi är tillräckligt många
för att inte bli infångade. fläcken på halsen blir
vårt igenkänningstecken,
vårt växelmynt.

vi ska inte döda. bara framtiden tynger oss.
där är allt avslutat för länge sedan.
man måste ge sig i väg tillbaks så länge det fortfarande finns tid, om det finns någon tid.
vi ska möta människan bara en gång.
återigen ska vi finna henne ensam och hjälplös.

vi ska acceptera henne bland oss, men hon kommer att känna sig
som en främling där utan fläcken på sin hals
som vi skäms så mycket för idag.

och en dag kommer hon att försvinna också.
fredsperioder mer tröttande än krig ska komma.
fast, segrare och förlorare, vi vet alla
att livet på jorden bara har offer.

Den bleka fläcken verkar vara besläktad med det mörka blodet i en annan dikt, fast ändå inte. Här och här talas det om denna ström av mörkt blod.

Och här finns bland annat en liten introduktion till författaren och diktantologin.

Dikterna i antologin är översatta av Dan Shafran och det är förlaget Tranan som givit ut boken.

Utdrag ur Theodor Storms ”Der Schimmelreiter”

Theodor Storms dramatiska Nordsjönovell ”Der Schimmelreiter” är innesluten i flera ramberättelser. I slutet av boken säger berättaren i den inre berättelsen till berättaren i den mittersta ramen något om människors sätt att handskas med det exceptionella. Han pratar om huvudpersonen i själva novellkärnan, Hauke Haien, som lät bygga en vall mot havet efter nya principer och som straffades med svek och slutligen med döden för sin fria tankes och sin kampviljas skull:

Aber der Hauke-Haien-Deich steht noch jetzt nach hundert Jahren, und wenn Sie morgen nach der Stadt reiten und die halbe Stunde Umweg nicht scheuen wollen, so werden Sie ihn unter den Hufen Ihres Pferdes haben.

Der Dank, den einstmals Jewe Manners bei den Enkeln seinem Erbauer versprochen hatte, ist, wie Sie gesehen haben, ausgeblieben; denn so ist es, Herr; dem Sokrates gaben sie ein Gift zu trinken, und unsern Herrn Christus schlugen sie an das Kreuz! Das geht in den letzten Zeiten nicht mehr so leicht; aber – einen Gewaltsmenschen oder einen bösen stiernackigen Pfaffen zum Heiligen, oder einen tüchtigen Kerl, nur weil er uns um Kopfeslänge überwachsen war, zum Spuk und Nachtgespenst zu machen – das geht noch alle Tage.

Men Hauke-Haien-vallen står fortfarande efter hundra år och när Ni rider till stan imorgon, om Ni inte tvekar inför en halvtimmes omväg, så kommer Ni att ha den under Er hästs hovar.

Det tack från de efterlevande som en gång Jewe Manners hade utlovat byggherren uteblev, som Ni ser; för så är det; Sokrates gav de gift att dricka och vår Herre Kristus spikade de upp på korset! Det går på senare tid inte så lätt längre; men – att göra en våldsmänniska eller en ond tjurnackad svartrock till helgon eller att göra en duktig karl, bara för att han vuxit oss över huvudet, till spöke eller nattlig vålnad – det går lika lätt som någonsin.

p1060399

Ur medlemsbladet Sverige-DDR: Palmes besök i DDR

När jag 1986 kom till Vänersborg och började undervisa på stadens gymnasium – som på den tiden ännu inte hette Birger Sjöberggymnsiet – fanns det en starkt DDR-troende tysklärare där: Herbert Bartholmes hette han. Han höll förutom DDR-Revyn också Sverige-DDR medlemsblad, så vitt jag förstår för skolans räkning (alltså skolan betalade räkningarna). Gång på gång kom jag i öppen konflikt med honom och så småningom låstes positionerna. Det stod helt enkelt klart att jag var anti och han pro när det gällde DDR. De flesta av de andra lärarna höll ett slags försiktig distans.

Så gick Bartholmes i pension och sedan kom hösten 1989. En och annan mumlade om att man inte ville ha något ”Stortyskland”, men efter ett tag inrättade man sig efter Wende och tyckte att det var bra med återföreningen. I ett skåp i skolan låg DDR-revyn och medlemsbladet i föreningen Sverige-DDR kvar och diverse annat som vittnade om en annan tid. Jag bläddrade lite då och då i tidnings- och pappershögarna och till slut gjorde jag ett urval och tog hem detta och stoppade det i en låda. Då och då har jag läst ett och annat ur lådan, men nu har jag bestämt mig för att göra en lite allvarligare inventering. En orsak är denna: För någon vecka sedan publicerade jag en kommenterande text till Barbro Eberans understreckare om Birgitta Almgrens bok Inte bara Stasi. Under texten dök det efter någon dag upp en kommentar som innehöll bland annat följande:

Intressant är att en kunnig forskare skriver att Olof Palme besökte Östberlin 1984. Det är felaktigt. Palme besökte Stralsund för att slippa kritik för att acceptera Östberlin som DDR’s huvudstad.

Jag svarade så här:

När du säger det, så slår det mig att jag läst en artikel i den obehagliga tidskriften DDR-revyn, som handlade om det här Palme-besöket i Stralsund. Jag har för mig att det finns ganska stor en bild på Palme och Honecker vid ett bord invid den här texten. Jag ska se om jag kan hitta tidskriften.

Och så började jag gräva i min låda, men jag fann inte ett enda nummer av DDR-revyn. Däremot hittade jag flera medlemsblad, bland annat nummer 1 från 1984:

p1060383

Första artikeln handlar om DDR:s 35:årsdag och över texten finns en klumpigt ritad fredsduva med något som väl ska vara en olivkvist i näbben eller snarare bredvid näbben. Så här lyder ingressen:

Den 7 oktober 1949 utropades Tyska Demokratiska Republiken. Det är 35 år sedan. Är en 35-årsdag något att fira? Förbundsrepubliken Tyskland är några månader äldre men har veterligen inte firat något jubileum. Fastän man själv – på order från USA – framkallade Tysklands delning, betraktar man DDR som en utbrytarstat och drömmer om återföreningen, dvs krossandet av socialismen i DDR. Att man inte firar sitt jubileum är därför naturligt. För DDR däremot är det angeläget att se tillbaka på de 35 årens historia. Därvid betyder det mindre att 35 är ett ojämnt tal: det är i femårsperioder DDR mäter sina framgångar.

Intressant läsning i och för sig, men det var det här med Palmes DDR-besök jag letade efter. Mot slutet av tidningen – egentligen märkligt undanskymt – finns infogad mellan två bilder en kort text om händelsen:

p1060385

p1060396

Kanske är det svårt att läsa texten från bilden här ovan, så jag skriver av den:

Olof Palmes besök i DDR i slutet av juni och hans samtal med DDR:s statschef Erich Honecker har i hög grad uppmärksammats ute i världen. I DDR gavs stor offentlighet åt de båda statsmännens överläggningar och man konstaterade med tillfredsställelse deras samstämmighet när det gällde kampen för fredens bevarande och behovet av fortsatt dialog för att vidga förbindelserna mellan de båda länderna.

Palme landsteg, liksom Gustaf II Adolf, i Peenemünde. Han besökte Stralsund och Greifswald, två städer rika på svenskminnen.

Förbundet Sverige-DDR uttalar sin glädje över Palmes besök i det gamla Svensk-Pommern och hoppas att besöket skall få betydelse för vårt fortsatta arbete på att föra de båda folken närmare varandra.

Rätt underlig text, med detta hopkok ”kampen för freden” och Gustaf Adolfs/Palmes landstigning i Peenemünde. Och inget besök i Östberlin, vad det verkar.

Här finns för den intresserade en förteckning över lokalavdelningarna i den här föreningen:

p1060389

Det är nog dags att gå igenom lådans innehåll på allvar.

Ett barndomsminne: Adelheids pappa

Under en del av min tidiga barndom bodde jag i Göttingen med mina föräldrar och syskon. Det var sent femtiotal och även om jag var liten eller kanske just därför upptäckte jag en del skillnader mellan det Sverige jag lämnat som treåring och det Tyskland jag kommit till. Den största skillnaden var att det hade varit krig i Tyskland och inte i Sverige. De gång på gång återkommande mötena med krigsinvalider berättade detta för mig. Och till min skam var jag rädd för dem. Jag kände djupt inom mig att det inte var ”rätt” att vara rädd. Som om det inte räckte att ha förlorat ett ben, en arm eller båda händer eller en bit av ansiktet – människor skulle dessutom stirra förskräckt på dem varje dag i hela deras liv!

När vi bodde på Nußanger hade jag en vän som hette Adelheid. Jag minns henne som en stillsam och ofta finklädd liten flicka. Själv var jag inte så finklädd, eftersom jag smutsade ner mig för ofta och om jag var stillsam så var jag det nog på ett annat sätt än hon. Adelheids pappa hade bara en hand. Den andra hade han förlorat i kriget. Jag minns inte när jag först fick syn på stumpen, men jag vet att den liksom stämplades in i mitt sinne och att jag efter det aldrig för ett ögonblick glömde det när jag var hos Adelheid.

En dag skulle vi gå hem till Adelheid och hennes föräldrar, Mamma, Pappa, mina bröder och jag. Jag tror att det var Adelheids födelsedag – kanske fyllde hon fyra. När jag fick veta att vi skulle dit, blev jag alldeles kall inombords, för jag förstod att hennes pappa skulle vara hemma. Jag kände att jag inte kunde säga till mina föräldrar att jag inte kunde följa med för Adelheids pappas hand. Det gick inte, det insåg jag. Först försökte jag övervinna mig, men det gick inte heller. Snart skulle vi ge oss av och jag kände att jag måste ta mig ur nödvändigheten att gå dit. Framför mig såg jag ett hörn av vardagsrummet hemma hos Adelheid. Jag såg en mörk glänsande bordsskiva, Adelheid i ljus klänning och ett fint hårband. Bredvid henne stod hennes pappa i mörk kostym och ur ena kavajärmen stack en smal hand fram, ur den andra ingenting. Plötsligt blev den inre bilden mig övermäktig och jag rusade ut genom ytterdörren och sprang över den lilla gångvägen och in i ett buskage. Jag trängde mig längre och längre in bland buskarna tills jag tyckte att jag hittat en säker plats. Här skulle jag vänta, vänta tills allt var över.

Jag vet inte hur länge jag satt där i buskarna, kanske i timmar. Jag minns bara att jag aldrig kom till det där födelsedagskalaset. Vad jag kan ha hittat på för ursäkt, vet jag inte.

Här är ett lite senare minne av samma rädsla.

Vid Karls grav

Härom dagen gick Londi och jag en väg vi inte så ofta går, åtminstone inte hela sträckan: rakt genom skogen här bakom huset, förbi stället där vi ibland träffat på älgkon och de två storkalvarna i början av hösten och så ner på den lilla grusvägen och förbi Hovmanstorpets grund. Sedan följde vi den lilla vägen som leder ända till Karls grav, nerför backen, förbi ”cirkusträdet” och så ner till vattnet. För Londi är det fortfarande härligt badväder:

p1060307

Utmed Karls grav, som är en kanal mellan Vänern och Göta Älv, finns det en del lämningar kvar efter småhus och torp. Kanske var det här en gång Ånetorp, fast jag är inte riktigt säker, för på kartan verkar torpet ha legat längre från vattnet.

p1060309

Kanalen heter Karls grav eftersom den påbörjades under Karl den IX:s (1550-1611) regering. Den blev emellertid färdig i en helt annan tid – först 1752. Här ser ni ett stycke av kanalen från den epoken:

p1060310

Längre fram i tiden, jag vill inte trötta er med några detaljer här, breddades den avsevärt och här kan ni få en föreställning om storleksskillnaden mellan den gamla och den nya kanalen:

p1060316

En blick utmed Karls gravs nya breda arm bort mot Brinkebergskulle sluss:

p1060321

För den intresserade finns mer ”kanalia” här.