Ur medlemsbladet Sverige-DDR: Palmes besök i DDR
23/11 -2009
När jag 1986 kom till Vänersborg och började undervisa på stadens gymnasium – som på den tiden ännu inte hette Birger Sjöberggymnsiet – fanns det en starkt DDR-troende tysklärare där: Herbert Bartholmes hette han. Han höll förutom DDR-Revyn också Sverige-DDR medlemsblad, så vitt jag förstår för skolans räkning (alltså skolan betalade räkningarna). Gång på gång kom jag i öppen konflikt med honom och så småningom låstes positionerna. Det stod helt enkelt klart att jag var anti och han pro när det gällde DDR. De flesta av de andra lärarna höll ett slags försiktig distans.
Så gick Bartholmes i pension och sedan kom hösten 1989. En och annan mumlade om att man inte ville ha något ”Stortyskland”, men efter ett tag inrättade man sig efter Wende och tyckte att det var bra med återföreningen. I ett skåp i skolan låg DDR-revyn och medlemsbladet i föreningen Sverige-DDR kvar och diverse annat som vittnade om en annan tid. Jag bläddrade lite då och då i tidnings- och pappershögarna och till slut gjorde jag ett urval och tog hem detta och stoppade det i en låda. Då och då har jag läst ett och annat ur lådan, men nu har jag bestämt mig för att göra en lite allvarligare inventering. En orsak är denna: För någon vecka sedan publicerade jag en kommenterande text till Barbro Eberans understreckare om Birgitta Almgrens bok Inte bara Stasi. Under texten dök det efter någon dag upp en kommentar som innehöll bland annat följande:
Intressant är att en kunnig forskare skriver att Olof Palme besökte Östberlin 1984. Det är felaktigt. Palme besökte Stralsund för att slippa kritik för att acceptera Östberlin som DDR’s huvudstad.
Jag svarade så här:
När du säger det, så slår det mig att jag läst en artikel i den obehagliga tidskriften DDR-revyn, som handlade om det här Palme-besöket i Stralsund. Jag har för mig att det finns ganska stor en bild på Palme och Honecker vid ett bord invid den här texten. Jag ska se om jag kan hitta tidskriften.
Och så började jag gräva i min låda, men jag fann inte ett enda nummer av DDR-revyn. Däremot hittade jag flera medlemsblad, bland annat nummer 1 från 1984:
Första artikeln handlar om DDR:s 35:årsdag och över texten finns en klumpigt ritad fredsduva med något som väl ska vara en olivkvist i näbben eller snarare bredvid näbben. Så här lyder ingressen:
Den 7 oktober 1949 utropades Tyska Demokratiska Republiken. Det är 35 år sedan. Är en 35-årsdag något att fira? Förbundsrepubliken Tyskland är några månader äldre men har veterligen inte firat något jubileum. Fastän man själv – på order från USA – framkallade Tysklands delning, betraktar man DDR som en utbrytarstat och drömmer om återföreningen, dvs krossandet av socialismen i DDR. Att man inte firar sitt jubileum är därför naturligt. För DDR däremot är det angeläget att se tillbaka på de 35 årens historia. Därvid betyder det mindre att 35 är ett ojämnt tal: det är i femårsperioder DDR mäter sina framgångar.
Intressant läsning i och för sig, men det var det här med Palmes DDR-besök jag letade efter. Mot slutet av tidningen – egentligen märkligt undanskymt – finns infogad mellan två bilder en kort text om händelsen:
Kanske är det svårt att läsa texten från bilden här ovan, så jag skriver av den:
Olof Palmes besök i DDR i slutet av juni och hans samtal med DDR:s statschef Erich Honecker har i hög grad uppmärksammats ute i världen. I DDR gavs stor offentlighet åt de båda statsmännens överläggningar och man konstaterade med tillfredsställelse deras samstämmighet när det gällde kampen för fredens bevarande och behovet av fortsatt dialog för att vidga förbindelserna mellan de båda länderna.
Palme landsteg, liksom Gustaf II Adolf, i Peenemünde. Han besökte Stralsund och Greifswald, två städer rika på svenskminnen.
Förbundet Sverige-DDR uttalar sin glädje över Palmes besök i det gamla Svensk-Pommern och hoppas att besöket skall få betydelse för vårt fortsatta arbete på att föra de båda folken närmare varandra.
Rätt underlig text, med detta hopkok ”kampen för freden” och Gustaf Adolfs/Palmes landstigning i Peenemünde. Och inget besök i Östberlin, vad det verkar.
Här finns för den intresserade en förteckning över lokalavdelningarna i den här föreningen:
Det är nog dags att gå igenom lådans innehåll på allvar.
Ett barndomsminne: Adelheids pappa
22/11 -2009
Under en del av min tidiga barndom bodde jag i Göttingen med mina föräldrar och syskon. Det var sent femtiotal och även om jag var liten eller kanske just därför upptäckte jag en del skillnader mellan det Sverige jag lämnat som treåring och det Tyskland jag kommit till. Den största skillnaden var att det hade varit krig i Tyskland och inte i Sverige. De gång på gång återkommande mötena med krigsinvalider berättade detta för mig. Och till min skam var jag rädd för dem. Jag kände djupt inom mig att det inte var ”rätt” att vara rädd. Som om det inte räckte att ha förlorat ett ben, en arm eller båda händer eller en bit av ansiktet – människor skulle dessutom stirra förskräckt på dem varje dag i hela deras liv!
När vi bodde på Nußanger hade jag en vän som hette Adelheid. Jag minns henne som en stillsam och ofta finklädd liten flicka. Själv var jag inte så finklädd, eftersom jag smutsade ner mig för ofta och om jag var stillsam så var jag det nog på ett annat sätt än hon. Adelheids pappa hade bara en hand. Den andra hade han förlorat i kriget. Jag minns inte när jag först fick syn på stumpen, men jag vet att den liksom stämplades in i mitt sinne och att jag efter det aldrig för ett ögonblick glömde det när jag var hos Adelheid.
En dag skulle vi gå hem till Adelheid och hennes föräldrar, Mamma, Pappa, mina bröder och jag. Jag tror att det var Adelheids födelsedag – kanske fyllde hon fyra. När jag fick veta att vi skulle dit, blev jag alldeles kall inombords, för jag förstod att hennes pappa skulle vara hemma. Jag kände att jag inte kunde säga till mina föräldrar att jag inte kunde följa med för Adelheids pappas hand. Det gick inte, det insåg jag. Först försökte jag övervinna mig, men det gick inte heller. Snart skulle vi ge oss av och jag kände att jag måste ta mig ur nödvändigheten att gå dit. Framför mig såg jag ett hörn av vardagsrummet hemma hos Adelheid. Jag såg en mörk glänsande bordsskiva, Adelheid i ljus klänning och ett fint hårband. Bredvid henne stod hennes pappa i mörk kostym och ur ena kavajärmen stack en smal hand fram, ur den andra ingenting. Plötsligt blev den inre bilden mig övermäktig och jag rusade ut genom ytterdörren och sprang över den lilla gångvägen och in i ett buskage. Jag trängde mig längre och längre in bland buskarna tills jag tyckte att jag hittat en säker plats. Här skulle jag vänta, vänta tills allt var över.
Jag vet inte hur länge jag satt där i buskarna, kanske i timmar. Jag minns bara att jag aldrig kom till det där födelsedagskalaset. Vad jag kan ha hittat på för ursäkt, vet jag inte.
…
Här är ett lite senare minne av samma rädsla.
Vid Karls grav
21/11 -2009
Härom dagen gick Londi och jag en väg vi inte så ofta går, åtminstone inte hela sträckan: rakt genom skogen här bakom huset, förbi stället där vi ibland träffat på älgkon och de två storkalvarna i början av hösten och så ner på den lilla grusvägen och förbi Hovmanstorpets grund. Sedan följde vi den lilla vägen som leder ända till Karls grav, nerför backen, förbi ”cirkusträdet” och så ner till vattnet. För Londi är det fortfarande härligt badväder:
Utmed Karls grav, som är en kanal mellan Vänern och Göta Älv, finns det en del lämningar kvar efter småhus och torp. Kanske var det här en gång Ånetorp, fast jag är inte riktigt säker, för på kartan verkar torpet ha legat längre från vattnet.
Kanalen heter Karls grav eftersom den påbörjades under Karl den IX:s (1550-1611) regering. Den blev emellertid färdig i en helt annan tid – först 1752. Här ser ni ett stycke av kanalen från den epoken:
Längre fram i tiden, jag vill inte trötta er med några detaljer här, breddades den avsevärt och här kan ni få en föreställning om storleksskillnaden mellan den gamla och den nya kanalen:
En blick utmed Karls gravs nya breda arm bort mot Brinkebergskulle sluss:
För den intresserade finns mer ”kanalia” här.
Osminkat om DDR
20/11 -2009
Efter diverse halvlama artiklar jag på senaste tiden läst om DDR, texter där man gång på gång kommer tillbaka till att DDR-staten ändå hade en rad fördelar, så stötte jag igår i SvD på en artikel om detta land som var helt utan slöjor och förskönanden. Det är Cordelia Edvardson som håller i pennan.
Jag vill nu plocka ut några nyckelställen – men nej, det går visst inte, för hela texten är ju ett nyckelställe. Här är den:
Nostalgi kan, i vissa sammanhang, bli till en farlig och svårbotbar åkomma. Det är den insikten jag bär med mig efter många timmars läsning och tv-tittande om Berlinmurens fall och DDR:s hädanfärd.
Det var minsann inte bara en del ”ossis” (medborgare i det forna DDR) som ville hävda sig mot ”wessis” (de tyskar som hade sin hemvist i Västtyskland), också svenska intellektuella med ideologiska band till DDR kände sig manade att försvara det forna DDR mot det förenade Tysklands västliga del. NÅGOT gott måste det väl ha funnits i ”arbetarnas och böndernas” paradis. (kulturarbetarna, på tyska ” die Kulturschaffenden”, var liksom en underavdelning av arbetarna i allmänhet.) Sant, kvinnornas ställning hade förbättrats genom utbyggnaden av barnomsorgen. Det rigida tyska skolväsendet öppnades så att begåvade barn, utan hänsyn till social bakgrund, fick samma chanser till högre utbildning som akademikerbarn. Och tänk på semesteranläggningarna för det arbetande folket! ”Kraft durch Freude”, ”Styrka genom glädje”, kallades det visst.
Å förlåt, nu slank jag visst in i fel decennium, det är så lätt gjort. Mycket i nostalgikernas skönmålningar låter bekant. Det är bara färgen, brunt eller rött, som skiljer. Somliga ossis, och deras svenska ideologiska vapendragare, påminner om att den skyhöga arbetslöshet som nu råder i den förenade Bundesrepubliken, speciellt dess östra del, inte existerade på DDR-tiden. Så sant, så sant, det var samma sak på 30-talet. Nazisterna fick snabbt bukt med arbetslösheten genom att bygga Autobahn och sätta fart på rustningsindustrin. Men DEN formen av nostalgi är det i dag ingen som vågar hänge sig åt – i varje fall inte i anständigt sällskap.
Nej, nostalgin är förbehållen den rätta läran. I ett av radions program hörde jag en svensk kulturarbetare som levt och verkat flera år i dåvarande DDR nostalgiskt sucka: ”Det fanns en så mysig stämning av gemenskap där. Den saknar jag här.” Flera andra personer i olika program instämde. Gemenskap? Menade man kanske realsocialismens förverkligande medels angiveri som livsform? Jag spionerar på dig och du spionerar på mig, när var tar sitt så tar jag mitt, och någon annan hamnar i Stasis garn, i förhörsrummen, fängelserna och koncentrationslägren. Ingen kan i dag, tjugo år efter murens fall, vara okunnig om Stasis (Staatssicherheitsdienst) oförtröttliga verksamhet. Stasis anställda och inofficiella informatörer överträffade per capita Gestapos medarbetare flera gånger om. Hyllorna med akterna där angiveriets skördar förvaras är kilometerlånga. Här finns inte bara namn och täcknamn på grannar, arbetskamrater och vänner som spionerade och angav varandra. Stundom skedde angiveriet även inom den trängre familjekretsen. Ingen gick säker. Det var ”gemenskapens” pris.
Inte så underligt att många tyskar till dags dato inte vill granska uppgifterna om sin egen person i Stasis bevarade akter. Nej, jag skulle inte heller vilja veta att min bästa vännina plikttroget vidarebefordrade ett politiskt skämt jag berättade, som hon hjärtligt skrattade åt, till sin kontaktperson inom Stasi. För att nu inte tala om de, högst teoretiska, flyktplaner som jag under täcket viskade till min älskare, kanske fanns även de i min ”akt”. Det var ju så ”gemenskapen” såg ut.
…
Här är länken till artikeln för den som vill kontrollera att jag återgivit den riktigt.
Några rader av Valts Ernštreits
19/11 -2009
Ibland dör vi likt svanar,
som lever i parken
och avgudar hösten.
…
Men våra drömmar, liksom natten,
kastar vi i ögonen på morgonen
och den vaknar med oss.
Valts Ernštreits är född i Riga 1974 och hör till den livisktalande minoriteten på några hundra individer. Han undervisar i liviska vid universiteten i Tartu och Riga. Han är förutom poet också översättare och journalist.
Det är Juris Kronbergs som har tolkat dikterna ovan.
Gabriele d’Annunzio: La sera fiesolana
18/11 -2009
I Gabriele d’Annunzios stora diktverk Laudi del cielo del mare della terra e degli eroi betraktas Alcyone av många som höjdpunkten. Vart och ett av de fem banden har namngivits efter stjärnor i Plejaderna. Alcyone är en hyllning till jorden och naturen och den mediterrana sommaren i allt dess överdåd och sinnliga brutalitet. Många av dikterna har Versilia, det toskanska kustlandet mellan floderna Magra och Serchio som spelplats. I andra rör vi oss i antikens Grekland. Tiden i dikterna är sommaren eller sommaren som evighet. Vid sin sida har diktjaget följeslagerskan Ermione, kanske en förklädnad för Eleonora Duse som under en tid i början av 1900-talet var d’Annunzios kärlek.
Delar av diktsamlingen är för min smak alltför överlastad med mytologiskt stoff och anspelningar på antikens och den italienska litteraturens stora och här och där kan dikterna bli till ett slags vältrande i kraftexplosioner och självförhärligande eruptioner som kan ge mig en känsla av övermättnad. Ändå lockar och övermannar vissa dikter just genom sin nästan brutalt prunkande sensualism, andra däremot genom sin klara lyskraft och nästan absoluta skönhet. La sera fiesolana hör till dessa allra vackraste. Det är den äldsta av dikterna i Alcyone och den kom till den 17 juni 1899 ”verso sera, dopo la pioggia” (fram emot kvällen, efter regnet) står det i en anteckning. Dikten beskriver en sommarkväll full av skönhet och harmoni. Här finns ingen aggressiv eller dekadent raffinerad sinnlighet, inga spektakulära överdrifter, här råder jämnvikt och ro. Bild byts mot bild i en mjuk rytm – vi ser trädens grenar, deras löv, blommor, månen och det mörknande landskapet. I detta landskap rör sig sig två människor – fast man skönjer dem knappt – diktaren och hans älskade. Dikten består av tre längre strofer som var och en följs av fristående trerading. De korta stroferna slås an med ett eko från Franciskus’ Cantico delle creature (Solsången): ”Laudata sii…” (Lovad vare du), fast här är lovsången riktad till Kvällen och inte till Gud. Också på andra ställen i dikten kan man höra Fraciskus’ röst: ”i fratelli olivi” reflekterar den franciskanska tanken om broder- och systerskapet mellan människan och skapelsens alla delar. Ett särskilt intryck på mig gör raden ”Laudata sii pel tuo viso di perla”. På svenska: ”Lovad vare du för ditt pärlansikte” – fast det blir inte lika vackert…
La sera fiesolana
Fresche le mie parole ne la sera
ti sien come il fruscìo che fan le foglie
del gelso ne la man di chi le coglie
silenzioso e ancor s’attarda a l’opra lenta
su l’alta scala che s’annera
contro il fusto che s’inargenta
con le sue rame spoglie
mentre la Luna è prossima a le soglie
cerule e par che innanzi a sé distenda un velo
ove il nostro sogno si giace
e par che la campagna già si senta
da lei sommersa nel notturno gelo
e da lei beva la sperata pace
senza vederla.
Laudata sii pel tuo viso di perla,
o Sera, e pè tuoi grandi umidi occhi ove si tace
l’acqua del cielo!
Dolci le mie parole ne la sera
ti sien come la pioggia che bruiva
tepida e fuggitiva,
commiato lacrimoso de la primavera,
su i gelsi e su gli olmi e su le viti
e su i pini dai novelli rosei diti
che giocano con l’aura che si perde,
e su ‘l grano che non è biondo ancóra
e non è verde,
e su ‘l fieno che già patì la falce
e trascolora,
e su gli olivi, su i fratelli olivi
che fan di santità pallidi i clivi
e sorridenti.
Laudata sii per le tue vesti aulenti,
o Sera, e pel cinto che ti cinge come il salce
il fien che odora!
Io ti dirò verso quali reami
d’amor ci chiami il fiume, le cui fonti
eterne a l’ombra de gli antichi rami
parlano nel mistero sacro dei monti;
e ti dirò per qual segreto
le colline su i limpidi orizzonti
s’incùrvino come labbra che un divieto
chiuda, e perché la volontà di dire
le faccia belle
oltre ogni uman desire
e nel silenzio lor sempre novelle
consolatrici, sì che pare
che ogni sera l’anima le possa amare
d’amor più forte.
Laudata sii per la tua pura morte
o Sera, e per l’attesa che in te fa palpitare
le prime stelle!
Cirkusträdet
17/11 -2009
På vägen ner mot Karls grav, kanalen här, blev vi stående under ett träd, Londi och jag. Vad var det som hängde så färgglatt däruppe?
Alla de andra träden är ju kala och grå, tänkte vi. Vad är det här för ett cirkusträd? Det är vildapeln i backen, viskade vinden… Fast egentligen var det alldeles vindstilla.
