Varken ofödda barn eller spädbarn har någon egen talan. Skillnaden är att de födda åtnjuter ett visst legalt skydd. Det är förbjudet att mörda dem (fastän de inte kan försvara sig – ursäkta, här är jag lite obehärskad). Jag har inget program för att göra världen till en bättre plats, jag tror aldrig den kommer att bli det. Det jag vill säga här är att vi dödar och har laglig rätt att döda försvarslösa varelser och detta gör mig förtvivlad. Det här inlägget är inget recept för världsförbättrande och inte heller ett angrepp på någon som gått igenom en abort. Det är ett förtvivlat skrik. (Att Ceausescu förbjöd aborter har ingenting med någon medkänsla för de ofödda att göra och honom önskar jag inget gott.) Jag talar inte om i vilken sinnesstämning den ena eller andra kvinnan (och jag pratar inte om i vilken sinnesstämning jag själv gått igenom detta och inte heller om jag har gjort det) har genomgått en abort. Jag talar om hjälplösa offer, om vilkas känslor och upplevelser vi inget vet.

De ofödda barnen har ingen talan, men det har ju sällan de födda barnen heller, de är maktlösa inför vad de utsätts för – för min del tycker jag att det är rimligare att börja med dem om man vill göra den här världen till en lite bättre plats.

Du har ju läst Herta Müllers ”Hunger und Seide”. I Ceausescus Rumänien var aborter förbjudna, för att en hög nativitet och en stor befolkning var en del av hans maktfantasier. Hon beskriver konsekvenserna: fosterfördrivning förekom ändå, ibland under rätt vidriga förhållanden. Det är sådana erfarenheter som gjort att vi har fri abort. Jag har svårt att tro att de kvinnor som väljer att göra abort gör det med en axelryckning – aborter är nog aldrig en lycklig lösning, men rätten ska finnas där för dem som har behov av den.

Det är skrämmande siffror. Var fjärde graviditet i Sverige slutar med legal abort: Drygt 25 av 100. För 45 år sedan var det under 5 per 100. Om jag nu läser siffrorna rätt.

Det är inte heller tonårsaborter som dominerar utan kvinnor mellan 20-24 år toppar statistiken, sedan följer kvinnor 25-29 år och först på tredje plats i statistiken för 2008 finnd de som är 19 år eller yngre. Det är inte heller ovanligt med upprepade aborter.

I Norden toppar Sverige antalet aborter.
Det är en sorglig läsning.

Alla moralfrågor är i viss mening ”olösbara”. Jag VET inte om jag har ”rätt” i min åsikt om fria aborter, eftersom ingen kan veta vad som är ”rätt”. Det enda jag vet är att jag har en åsikt i frågan. Det är nyttigt att anlägga ett moralfilosofiskt perspektiv på abortfrågan:

Jag menar att det inte finns några sanningar om vad som är moraliskt rätt och fel. Frågor om rätt och fel är oåtkomliga för förnuftet, och kan inte avgöras logiskt eller över huvud taget med rationella argument. I viss mening är jag därmed värdenihilist: jag förnekar absoluta sanningar om värden.
Men filosofisk värdenihilism leder inte automatiskt till åsikten att ”allt går an” i praktiken, och att man kan göra som man vill. Däremot leder den till insikten om hur svåra de moraliska frågorna är. Med ”civilisation” kan man kanske mena att vi bör uppmuntra de goda beteendena och undertrycka de onda. Men, för att återvända till abortfrågan: Är normen om fri abort något ont eller gott? Enligt ovan, så kan jag inte veta, men jag TYCKER att normen är mera ond än god, utan att kunna precisera. Och TYCKA är just det som man måste få göra i moraliska frågor, utan krav på vattentät rationell argumentation. Man brukar använda beteckningen ”emotivism”, för den uppfattning som gör gällande att man med ett värdeomdöme uttrycker en ”känsla” och inte en påstådd sanning. Jag lutar själv åt det synsättet och kan bara uttrycka mig i flummiga termer som ”livets (nota bene det mänskliga) okränkbarhet” etc. Och att definiera ”livets början” för en mänsklig individ är nog omöjligt. ”Samhället” tenderar att välja definitioner på ett instrumentellt och administrativt sätt, vilket innebär att aborter för närvarande är OK, om man bara har en anständig marginal till överlevande tidigt födda barn.

Slutligen: Man måste ta ställning i moraliska frågor, även om man (som jag) anser att inget är i absolut mening rätt eller fel. Alternativet är total värderelativism, som är en styggelse.