På vägen ner mot Karls grav, kanalen här, blev vi stående under ett träd, Londi och jag. Vad var det som hängde så färgglatt däruppe?
Alla de andra träden är ju kala och grå, tänkte vi. Vad är det här för ett cirkusträd? Det är vildapeln i backen, viskade vinden… Fast egentligen var det alldeles vindstilla.
