Hur kom det sig att jag läste den här tidskriften, kanske man kan undra. Det var en tysklärarkollega till som prenumrerade på den. Jag hittade dem i en låda när det inte längre var modernt med den här speciella vänskapen mellan en viss grupp av svenskar och DDR.

Man kan jämföra det här stycket:

”Många forna DDR-medborgare känner sig kränkta av att deras stat identifieras med Stasi-systemet och anser att historien måste skrivas om så att även de goda sidorna i DDR lyfts fram. Den som anpassade sig kunde leva tryggt i den östtyska staten. Och inte alla som arbetade för Stasi var förbrytare.”

Med följande:

”Es ist fälschlicherweise der Eindruck enstanden, dass das Leben in der DDR und der Staat DDR gleich schlimm waren. Wir haben Weihnachten gefeiert und Ostern und Pfingsten und hatten Ärger und Streit in der Familie und Freude und Lust.”

Det senare citatet är glasklart. Staten DDR var en sak, den enskildes privatliv en helt annan. Problemet med det första citatet är framförallt vagheten i formuleringen ”de goda sidorna”.
Förmodligen ska detta förstås politiskt: vissa, av staten inrättade, institutioner fungerade tillräckligt väl i DDR för att man ska minnas dem med tacksamhet. Här är man, i så fall, redan ett offer för en nostalgisk mytologisering. Varför var det bra med fria dagisplatser om pedagogikens syfte var att knäcka den fria viljan?

Det hade varit bättre att i samband med jubiléet uppmärksamma det personliga vemodet hos många östtyskar över att liksom vara fördrivna från den egna biografin. Även en helt vanlig medelålders svensk kan känna melankoli när man återvänder till sin hemstad och upptäcker att allt i dag ser annorlunda ut. Huset där ens bästa vän bodde är rivet, gasverket med all den suggestiva bråten på tomten är borta och istället tornar nåt fult nybygge upp sig.
Etc
Efter en viss ålder är sådana känslor oundvikliga, men för östtyskarna blir vemodet starkare eftersom många i väst faktiskt inte förstår att äpplesaften som mormor i Spreewald bjöd på smakade gott fast hennes grannar alla var Stasi. Den som säger sig ha varit lycklig (om än bara periodvis)misstänkliggörs – fastän det kanske bara handlade om att han eller hon var ung och förälskad.

Min erfarenhet, efter att i många år ha bott och arbetat i vad som tidigare var DDR, är att det paradoxalt nog är dissidenterna som talar varmt om sitt förflutna.
Alla de andra, partimedlemmarna och medlöparna, blickar framåt. För dem är det förflutna dött, eftersom det (till skillnad från framtiden) inte förknippas med materiella drömmar.

I samband med årsdagen hade journalisterna kunnat fångat upp dessa nyanser, men valde istället att satsa på historielektioner för femåringar.

Ursäkta längden på detta. Finns så oändligt mycket att säga.

Det tyska citatet ovan, under Eberans ord, är för övrigt Angela Merkel herself.

Jag har försökt få Barbro Eberan att komma hit och yttra sig, men hon avböjde och föreslog i stället att jag skulle korta ner min text och skicka den som insändare till SvD för att få ”en öppen diskussion”. Jag väljer att inte göra det, för jag tycker att den här platsen är minst lika lämplig för en diskussion. (Dessutom har det genom länken till understreckaren kommit en hel del extra läsare hit. Det syns alltså under nätversionen av understreckaren att det här blogginlägget finns, så det här sker inte i det fördolda.)