Reflexioner över en understreckare om DDR
12/11 -2009
När jag läser Barbro Eberans understreckare om Sverige och DDR – ”Sverige lätt byte för DDR:s charmoffensiv” – kan jag inte låta bli att fundera över var Eberan kan ha stått när det verkligen begav sig, inte så här blickande in i backspegeln. Hennes text tar avstamp i Birgitta Almgrens Inte bara Stasi. Relationer Sverige-DDR 1949-1990. Jag har inte läst Almgrens bok, så jag kan inte bedöma vad som eventuellt kan vara vinklat i beskrivningen av den. Jag nöjer mig därför med att läsa och fundera över Eberans text så som jag möter den här på tidningssidan.
Jag har markerat några textställen som jag vill titta närmare på:
Hon tecknar en bild av svenska DDR-sympatisörer som riksdagsmannen Stellan Arvidsson och skildrar författaren Peter Weiss identitetskonflikter mellan Sverige och DDR.
Syftet med boken är dock inte, betonar Almgren med eftertryck, att ställa dåtida aktörer till svars, att anklaga och skuldbelägga i efterhand. Hennes mål är att tydliggöra hur mekanismerna i en diktatur fungerar.
Nej, det låter ju dåligt att ”skuldbelägga i efterhand”, men inte gick det att peka på skulden när dessa diktaturkramare verkligen härjade, för då rådde det ett slags konsensus i Sverige om att ”det inte var så farligt i DDR”, bara lite grått kanske. Jag är inte ute efter några straff, men en anklagelse åtminstone.
Sedan skriver Eberan om Almgrens text om ”orädda antinazister” som övertygades ”om att deras dröm om det goda Tyskland” skulle förverkligas i DDR. Och så frågar hon sig tillsammans med Almgren:
Varför kunde de, som var så klarsynta när det gäller den bruna diktaturen, inte genomskåda den röda?
Sedan kommer ett stycke om metodlikheterna mellan nazi- och DDR-infiltrationen i det svenska samhället. Och som rimligt är nämns DDR:s kulturcentrums roll som propagandainstrument som stod direkt under Politbyråns kontroll. Och att DDR:s ambassad i Stockholm var ett centrum för spionage.
Därefter följer ett – något märkligt – uttalande om att man i Sverige beundrade DDR som ”ett socialistiskt framtidsland i kontrast till det reaktionära Västtyskland”. Stora delar av den tongivande och makthavande klassen tyckte kanske så, men det fanns trots allt många som inte föredrog diktatur (DDR) framför demokrati (Västtyskland). Jag kan inte låta bli att ha mina aningar om var Eberans sympatier fanns på den tiden.
Att den svenska skolan under en tid befann sig under påverkan från DDR-håll tas sedan upp:
Det östtyska skolsystemet med enhetsskolan och integrerad yrkesutbildning var en förebild för de ledande skolpolitikerna Stellan Arvidsson och Britta Stenholm, som också spelade en central roll i Vänskapsförbundet Sverige-DDR.
Eberan skriver ett stycke om den kluvna svenska DDR-bilden (vilka hade den egentligen, undrar jag). Hon skjuter därefter in en passus om Gustav Korléns protester emot regimens övergrepp. Men sedan säger hon så här om den svenska DDR-bilden (och jag undrar fortfarande vilka det var som hade denna bild):
Ju längre den östtyska staten existerade, desto mer positiv blev dock inställningen i Sverige. På 80-talet besökte en rad svenska ministrar DDR och lovordade det de såg. När Olof Palme, som av DDR-regimen hedrades som 1900-talets störste politiker, avlade ett officiellt besök i Östberlin 1984 talade han om vänskap och samarbete, inte om fängslade regimkritiker och mördade republikflyktingar.
Att de östtyska dissidenterna kände sig svikna av hans hyckleri och fjäsk kan inte förvåna någon.
Och så sent som 1989 skedde detta:
I januari 1989 besökte Ingvar Carlsson DDR för att gratulera Erich Honecker inför DDR:s 40-årsjubileum.
Det var nog så att den här DDR-bländningen var betydligt vanligare i den politiska kasten eller bland makthavarna och deras närmaste än bland svenskarna mera i allmänhet (tillåter jag mig att anta).
Och texten fortsätter med ett avsnitt om att svenska högskole- och gymnasielärare låtit sig imponeras av östtyska evenemang av olika slag:
Så även Birgitta Almgren. ”Varför agerade vi svenskar inte mer kraftfullt mot DDR-regimens brott mot mänskliga rättigheter?”, frågar hon självkritiskt. ”Varför gav vi inte regimkritikerna vårt stöd i stället för att samarbeta med makthavarna?”
Ja, det kan man undra. Det var så att de som gjorde det, tystades ner. Jag har blivit nedtystad många gånger.
Almgren eller Eberan försöker förklara tystnaden med den svenska konflikträdslan och konsensusmentaliteten. Tja. Och sedan följer en kort intressant passus om våra nordiska grannländer:
Det är betecknande att DDR-offensiven inte hade tillnärmelsevis samma framgång i Danmark och Norge.
Så sant. När jag under min tid som utlandslektor i Greifswald, DDR råkade ut för allvarliga påtryckningar eller trakasserier var det inte den svenska ambassaden jag vände mig till (där tog man inte emot ”klagomål på DDR”) och inte heller till Svenska Institutet som bad mig skriva mindre explicit (så att de i stället skulle kunna ”läsa mellan raderna” – man visste att min post lästes av en kontrollmyndighet) utan till den norska!
Eberan fortsätter sedan med att förklara varför ”vi svenskar” (läs den dåtida politiska kasten i Sverige) låtit oss/sig duperas av DDR. Det var de vackra orden om demokrati och fred som lockade så.
Historien om dödsskjutningen av Ohnesorg och skytten Kurras’ Stasianknytning dyker upp lite i periferin och jag ska inte stanna vid den här utan hänvisar till en tidigare text.
Mot slutet av artikeln hittar jag det här:
Det är viktigt att vi inser att uppgörelsen med Stasi-arvet inte bara är östtyskarnas uppgift. Men lika viktigt är det att vi inser att DDR inte bara var Stasi, betonar Almgren. Många forna DDR-medborgare känner sig kränkta av att deras stat identifieras med Stasi-systemet och anser att historien måste skrivas om så att även de goda sidorna i DDR lyfts fram. Den som anpassade sig kunde leva tryggt i den östtyska staten. Och inte alla som arbetade för Stasi var förbrytare. De flesta gjorde det inte frivilligt utan för att de inte kunde värja sig när de blev uppfordrade, och inte alla IM utförde uppdrag som verkligen skadade de övervakade. Många hade småuppgifter som var helt harmlösa.
Läs de raderna noga för det är här – om inte förr – som bagatelliseringen och dimridåläggningen av DDR-diktaturen dyker upp. Vi bör lyfta fram de goda sidorna i DDR, vi får inte kränka dem som trivdes i den här staten – å ena sidan. Å den andra sidan måste vi förstå att alla Stasi-medarbetare inte var brottsliga utan att många hade tvingats in i angiveriet. Det är något som inte stämmer med det här resonemanget. Hos en regim, ett land som bygger sin maktutövning på terror ”de gjorde det inte frivilligt, utan för att de inte kunde värja sig” finns det ingen anledning att leta fram ”goda sidor”. Att människor under hot tvingades att förfölja och kontrollera varandra är inte harmlöst, även om det fanns de som utförde de här ”tjänsterna” frivilligt.
Sedan skriver Eberan:
Därför kan man i dag inte heller dela in DDR-befolkning i förövare och offer. I en diktatur rör sig allt i en gråzon där gränserna mellan sanning och lögn suddas ut.
Nej – allt rör sig inte i en gråzon. Det finns det som gör det, men rakt inte allt. Det finns både rena förövare och rena offer, även om det också finns en gråzon.
I artikelns slutstycke kommer Eberan till sist fram till detta, men det är så dags och det försåtliga påståendet om att allt befinner sig i en gråzon suddas inte ut genom det.
Men i DDR fanns det också människor som vågade göra öppet motstånd och som betalade ett högt pris för sitt mod. Det är viktigt att vi ser alla som förföljts och fängslats och riskerat sitt liv för att genomdriva regimens fall, framhåller Almgren. Det är dem vi har att tacka för att Stasi-arkivet inte förstördes efter murens fall och vi därför har möjligheter att skapa klarhet i det förflutna. Sedan det öppnades 1992 har 2,5 miljoner ansökningar ställts om insikt i arkiven.
Och vad vill Eberan säga med slutraden?
DDR var förvisso inte bara Stasi…
Att vi bör ägna oss åt diktaturens positiva aspekter, åt terrorregimens goda sidor…?
…
Här finns artikeln i dess helhet.