Det bästa med DDR var slutet – 3. Muren faller

Jag lämnar ordet till Freya Klier idag igen, nu för det nästsista avsnittet i hennes text "Das beste an der DDR war ihr Ende":

klier_150-12

Muren faller

Låt oss nu återvända till de modiga DDR-medborgare, som mellan Östersjön och Thüringer Wald gick ut på gatorna – medborgarrättsaktivister och uppkäftiga människor fanns det hösten 1989 i nästan alla större orter i DDR.

Jag själv hade kastats ut och fick inte beträda landet mer. Men jag tittade fascinerat på hur kolossen vacklade: Honecker avgick och i början av november biktade hans efterföljare Egon Krenz för Moskva hur det ekonomiska läget DDR verkligen såg ut med skuldberg och allt. Markus Wolf, KGB:s mönsterelev, försökte vid jättedemonstationen i Berlin den 4 november att göra reformkommunismen aptitlig för den DDR-trötta befolkningen – men vad fick han höra då? ”In med Stasi-medarbetarna på arbetsmarknaden!”

Det var obeskrivligt. Och sedan kom den där natten, när en utmattad gränsofficer gav anvisningen ”Vi öppnar nu!”… Och var och en kan än idag säga vad han eller hon gjorde just då muren ”föll”…

Redan dagen därpå var det tjockt med bilar och människor vid gränsövergångarna och plötsligt befann jag mig bland östtyskar igen för jag bodde mellan Heinrich-Heine-Straße och Checkpoint Charlie i det så kallade ”zonkantsområdet” i Västberlin.

Den 10 november skrev jag så här i min dagbok:

Den hektiska stämning som omgav det historiska ögonblicket – stammande politiker, trafikkaos, blixtsammanträden… Skolkamrater till min dotter från Östberlin står plötsligt utanför dörren och de hade inte ens behövt visa id-kort, de släpptes bara igenom. Återföreningen äger rum i barnkammaren. Telefonsamtal från hela världen. Mina vänner i Kanada gråter, de ser i sin TV hur folk dansar på Berlinmuren…

Men snart fördunklades min stämning. Jag såg hur raskt partikamraterna hämtade sig igen: De högsta funktionärerna avsatte man visserligen för att göra gott intryck, men resten steg in i nya positioner. Stasi fick utåt ett nytt namn, men på insidan utvecklades det maffiaaktiga nätverket. Och medan man satte sig till rundabordssamtal försvann som genom ett trollslag stora delar av DDR-befolkningens tillgångar till utlandet och fastigheter överläts till pålitliga partianhängare. Kring årskiftet 1989-90 gick ryktet om att den östtyska statsbankens sedelpressar gick varma och att en insiderkartell försåg sig med det som kom ut.

Men ingrep då ingen? Efter att under våren 1990 en stor del av folkegendomen försvunnit in i partipamparnas snabbt grundade aktiebolag, anade jag vad som förestår oss i det förenade Tyskland. Och strax därpå upptäckte jag de första stora plakaten på några av gränsövergångshusen: Välj rätt i maj: SED-PDS!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *