Paul Celan: Heimkehr
30/11 -2009
Tillbaka i Sprachgitter av Paul Celan och jag har närmat mig ytterligare en dikt genom att försöka tolka eller översätta den.
HEIMKEHR
Schneefall, dichter und dichter,
taubenfarben, wie gestern,
Schneefall, als schliefst du auch jetzt noch.
Weithin, gelagertes Weiß.
Drüberhin, endlos,
die Schlittenspur des Verlornen.
Darunter, geborgen,
stülpt sich empor,
was den Augen so weh tut,
Hügel um Hügel,
unsichtbar.
Auf jedem,
heimgeholt in sein Heute,
ein ins Stumme entglittenes Ich:
hölzern, ein Pflock.
Dort: ein Gefühl,
vom Eiswind herübergeweht,
das sein tauben-, sein schnee-
farbenes Fahnentuch festmacht.
…
HEMKOMST
Snöfall, tätare och tätare,
duvfärgat, som igår,
snöfall, som om du sov också nu.
Vida omkring, vita skikt.
Därovan, ändlöst,
den förlorades slädspår.
Därunder, fördolt,
häver sig uppåt,
och gör ögat så illa,
kulle om kulle,
osynligt.
På envar,
hemkallad till sitt nu,
ett jag som glidit in i stumheten:
av trä, en påle.
Där: en känsla,
hitblåst av isvinden,
som gör fast sin duv-, sin snö-
färgade flaggduk.
…
Här finns förstås mycket att förbättra, att ändra, men kanske är det en början till en tolkning.
Tillägg: Efter en anmärkning på ett svagt ställe i mittersta strofen har jag gjort ett nytt försök. (Sedan har det följt flera ändringar och översättningen befinner sig fortfarande i rörelse.)
…
PS I Salongen finns sedan igår en intervju med litteraturkritikern Martin Lagerholm.
Om abort
29/11 -2009
Det finns nästan inget som man är så överens om i vår ”civiliserade” värld som att det är värdefullt och riktigt med fri abort, ja, det är en kvinnans rättighet, menar man. Om någon så mycket som knystar om det problematiska med abort förs han eller hon med omedelbar verkan in i fållan för högerextremistiska förtryckare av kvinnor och homosexuella. För nu har de starka bestämt att denna rättighet har vi – fingra inte på den, för då..! Och det finns ingen från den andra sidan som kan göra sin röst hörd, som kan säga: Vi vill också leva.
Argumenten för abort är legio. Till exempel: ”Ingen ska behöva födas utan att vara önskad.” Det låter kanske – för något tanklöst ögonblick – bra, men så fort man stannar upp lite, så kommer följdfrågorna: Det finns många som lever nu som är oälskade och ovälkomna – borde de dödas? Lever vi bara för att våra föräldrar vill ha oss? Kan inte saker ändra sig? Ett annat exempel som kommer upp vid varje abortdiskussion är det med den våldtagna kvinnan. Borde inte hon befrias från att föda barnet? Detta är ett äkta dilemma i den betydelsen att det inte finns någon helt igenom lycklig lösning på problemet. Ändå kvarstår det faktum att det alltid är minst en som blir dödad vid varje abort, en som inte fått välja. Om någon skulle dödas i det här våldtäktssammanhanget, så tycker jag att det borde vara förövaren, men nej, så brutala vill vi inte vara – inte mot någon som inte är försvarslös.
Ett argument för fri abort som används är att den ofödda inte är någon riktigt människa. Det här är ett urgammalt argumentationsknep – som tydligen aldrig blir för utslitet och nedsolkat – i försöken att avgränsa vilka som ska vara en viss epoks eller en viss maktsfärs mindervärdiga, parias eller undermänniskor.
Förr trodde man att småbarn och spädbarn (och kanske kvinnor också) kände mindre än vuxna (män). Det ansågs inte särskilt grymt att sätta ut spädbarn i skogen eller var man nu satte ut dem. De var ju ännu så outvecklade. Nu vet vi att barn utvecklar känseln långt före födelsen och kanske kommer vi att upptäcka att de har känslor före födelsen också.
Ibland misslyckas en abort i den meningen att barnet överlever. Hur bör man då enligt abortlogiken förhålla sig till ett sådant barn när det växer upp? Låt oss säga att det rör som om ett barn till just en våldtagen kvinna. Skulle man vara konsekvent borde man tycka att barnet inte har någon rätt att leva – eftersom modern ju blivit våldtagen, kanske till om med av sin egen far. (Vi kan tänka oss Fritzl-fallet.) Här backar dock de flesta. Tack och lov. Men inte följer de den annars så frejdigt framstövlande abortlogiken.
I en del länder är andelen flickor som aborteras långt större än andelen pojkar. Detta är en av de få abortpraktiker som abortförespråkare vänder sig emot. Varför ser de inte att detta är en ganska självklar följd av den gängse abortsynen? Vi vill – med gott samvete – kunna eliminera dem som genom sin existens hotar att förstöra våra livsprojekt.
Nyss läste jag i en blogg någonstans att det i alla fall fanns saker som var bättre i DDR än i det återförenade Tyskland: Den absolut fria aborten! I Förbundsrepubliken finns det ju så mycket restriktioner, så att det kan bli jobbigt för kvinnan.
Till och med en sådan egensinnig skribent och tänkare som Aase Berg låter sig styras av den ”abortkonsensus bland civiliserade människor” som råder. I essäsamlingen Uggla finns ett kapitel som heter ”Barnfobi – en fallstudie”. Där talar Berg om en av sina graviditeter och om sina obehagskänslor inför att föda barn: ”Men när jag nu hade satt igång ett livsöde såg jag det som mitt ansvar att fullfölja detta kosmiska projekt” säger hon och det låter som om hon här står helt fri från flosklerna om kvinnans rätt att driva ut fostret ur sin kropp, men nej också hon är bunden av denna konvention. Raskt fortsätter hon så att ingen ska tro att hon inte är som ”vi alla bör vara”. Så här skriver hon: ”(obs: jag är inte ’Ja till livet’-anhängare, det finns naturligtvis situationer där man inte kan ta hänsyn till sådana ödets vingslag).” Ja, naturligtvis, eller hur?
För så här är det: I det ögonblick som vi ser det verkligt svåra i aborten, nämligen att någon – en helt oskyldig person – blir dödad, då kastas vi av den stora starka majoriteten in på mörkrets sida, vi blir till fascister, till förtryckare. Och nästan alltid föser man ihop abortkritik med förföljelse av homosexuella, fastän detta egentligen är helt orimligt. Det finns inget i abortmotståndet i sig eller i viljan att peka på det mordiska i aborten som talar emot en kamp för människors lika värde oberoende av hudfärg, kön, sexuell läggning, intelligens, skönhet, hälsa, ålder…
Minnesanteckningarnas bok och Tonio Kröger – reflexer
28/11 -2009
På sidan 552 i Péter Nádas’ Minnesanteckningarnas bok – vi befinner oss där i den handlingstråd som har sin spelplats i Östersjöbadorten Heiligendamm vid förra sekelskiftet – såg jag plötsligt genom en glasdörr in i en annan fiktionsvärld:
Senare, när jag steg in i matsalen för att äta frukost, och förmiddagssolen, blixtrande åt tusen olika håll, plötsligt bländade mina ögon och speglade sig i glasen, speglarna, silvret och porslinet, för att inte tala om ögonen, kände jag inom mig denna nyvakna upprymdhet, detta lugn som vilade i sig självt, revoltens kraft i mina lemmar, och jag gladde mig också över att jag förmådde dela denna känsla, låta den prägla min blick när jag såg de andra i ögonen, och utanför fönstret låg havet, fortfarande mörkt efter nattens storm, svallande av vågkammar som långsamt lade sig till ro.
[...]
Jag njöt av det fromma bedrägeriet att jag, som så sent som i förrgår famnade min fästmö på en matta och nyss vidrörde en rumsbetjänts lår, nu ostraffat och med mitt högst belevade stilla leende står här mellan de öppnade dörrhalvorna, något bländad av glansen, och sedan hotellägaren – en trivsamt tjock, skallig herre, som inte är någon annan än sonen till den tidigare ägaren, ja, just han som inte bara ständigt förstörde de tillsammans med lille greve Stollenberg byggda sandslotten nere på stranden utan också, då han var något äldre än vi, besvarade våra handgripliga protester med att då och då illa tilltyga oss – med hög röst högtidligt men ändå faderligt föreställt mig flera gånger lätt åt alla håll, noga med att ge alla en blick, varpå också de andra nickar, lika måna om att deras blickar skall vara lika älskvärda och inte avslöja något av deras nyfikenhet.
(översättningen från ungerskan är Ervin Rosenbergs)
Sa jag ”glasdörr”? När jag nu tittar tillbaka på de här raderna hittar jag ingen glasdörr, men vid min första läsning såg jag den och jag såg rakt igenom den in i det åttonde kapitlet i Thomas Manns Tonio Kröger. Tonio Kröger befinner sig i ett litet badhotell på den själländska östkusten. Det är lågsäsong och mycket stilla men en dag märker han att något ska hända som bryter av den stillsamma enformigheten. En av de andra långtidsgästerna, en fiskhandlare, berättar att det ska bli bal och att ett stort sällskap från Helsingör är på väg.
”Das ist eine hübsche Abwechslung”, sagte Tonio Kröger.
Hierauf wurde längere Zeit nichts mehr gesprochen. Die Wirtin ordnete ihre roten Finger, der Fischhändler blies durch das rechte Nasenloch, um sich ein wenig Luft zu verschaffen, und die Amerikaner tranken heißes Wasser und machten lange Gesichter dazu.
Da geschah dies auf einmal: Hans Hansen und Ingeborg Holm gingen durch den Saal. –
Tonio Kröger lehnte, in einer wohligen Ermüdung nach dem Bade und seinem hurtigen Gang, im Stuhl und aß geräucherten Lachs auf Röstbrot: – er saß der Veranda und dem Meere zugewandt. Und plötzlich öffnete sich die Tür, und Hand in Hand kamen die beiden herein, – schlendernd und ohne Eile.
Ja, många känner säkert igen det här stället, där Tonio efter många år, i ett slags öververklighet, återser sin barndoms och ungdoms stora kärlekar och de är fortfarande som de en gång var.
Och nej, jag förväntar mig inte att ni ska se det jag ser här i speglingarna i de obefintliga glasdörrarna. Men kanske kommer andra liknande bilder och reflexer upp för ert inre öga…
Mopeden på sopbacken
27/11 -2009
Något tiotal meter bakom det som var lagården till det som en gång var Norskens hus åt det håll där den numera nedlagda järnvägen förr sträckte sig genom skogen finns en gammal sopbacke, en sådan där backe där man i en annan tid slängde allt man inte längre hade användning för eller kunde laga. Londi och jag går förbi där då och då, inte så sällan egentligen. Ibland stannar vi upp och tittar och luktar bland skräpet. I onsdags tog jag en bild på en gammal moped som stod så upprätt i backen, som om den just tänkte ge sig iväg någonstans. Londi rotade bland hemlighetsfullare ting en bit längre ner. Så här såg mopeden ut i den stunden:
Tre dagar senare var vi tillbaka i backen. Jag tittade efter min moped och ja, den var där och den stödde sig nog mot samma lilla träd – en lönn kanske; det ligger mycket lönnlöv runt omkring – men hade den inte svängt runt ett halvt eller kvarts varv? Är det någon som emellanåt sätter sig upp på mopeden och gör ett fantasiåk där i backen? Jag tog en bild igen för att kunna jämföra, fast nu märker jag att jag valt en helt annan vinkel än den första och att det inte riktigt går att se om den rört sig eller inte. Fast nog har den flyttat på sig…
…
Nytaget ”bildbevis” i överdriven blixtbelysning som inte bevisar något annat än att jag blir lite vimsig i den där backen:
En gnista av Ionesco
26/11 -2009
Idag skulle Eugène Ionesco ha fyllt hundra år. Här är en gnista från hans penna:
Bläcket
En flaska bläck spilldes över en duk och fläckade ner den. Duken blev arg och gav flaskan en örfil.
Sensmoral:
Var uppmärksam nästa gång.
Texten är hämtad ur fabelsamlingen Gnistor i översättning av Dan Shafran. Det är ellerströms som har givit ut boken.
I Salongen finns fler gnistor.
Illustration av Andrzej Płoski
ieud utan utgång – utan utgång
25/11 -2009
Härom dagen sa jag, att nu har jag ställt Ioan Es. Pops ieud utan utgång i hyllan för en tid. Det var lite förhastat, för strax greps jag av nyfikenhet igen. Vad står det egentligen mellan de där mullvadsfärgade pärmarna? Det utgår ett märkligt sug ifrån dessa texter. De har både något mardrömsaktigt besvärjande och betvingande över sig och något helt annat, något som får mig att gripas av ett slags ”underströmseufori”. I dikten jag har valt den här gången spelar en blek fläck på halsen en betydelsefull roll. Fläcken utesluter bäraren ur en gemenskap och döljs därför med stor möda, men samtidigt pekar fläcken fram mot en annan tid då fläcken kommer att vara ett tecken på en gemenskap, något som man kommer att känna saknad efter, om man inte har den.
mullvadsfärgen har bleknat och grånat något här
…
om natten framträder på min hals allt oftare
en blek fläck som aldrig funnits där förut.
snart kan jag inte dölja den längre
hur många halsdukar jag än lindar om den.
på senare tid har jag träffat kvinnor allt mer sällan
eftersom de är alltför ivriga att komma på vad som döljer sig där.
men fläcken började växa upp mot hakan
och en dag flyttar den kanske till ansiktet
och då kommer jag inte att kunna dölja
att jag är en av de andra.
men då kanske vi är tillräckligt många
för att inte bli infångade. fläcken på halsen blir
vårt igenkänningstecken,
vårt växelmynt.
vi ska inte döda. bara framtiden tynger oss.
där är allt avslutat för länge sedan.
man måste ge sig i väg tillbaks så länge det fortfarande finns tid, om det finns någon tid.
vi ska möta människan bara en gång.
återigen ska vi finna henne ensam och hjälplös.
vi ska acceptera henne bland oss, men hon kommer att känna sig
som en främling där utan fläcken på sin hals
som vi skäms så mycket för idag.
och en dag kommer hon att försvinna också.
fredsperioder mer tröttande än krig ska komma.
fast, segrare och förlorare, vi vet alla
att livet på jorden bara har offer.
Den bleka fläcken verkar vara besläktad med det mörka blodet i en annan dikt, fast ändå inte. Här och här talas det om denna ström av mörkt blod.
Och här finns bland annat en liten introduktion till författaren och diktantologin.
Dikterna i antologin är översatta av Dan Shafran och det är förlaget Tranan som givit ut boken.
Utdrag ur Theodor Storms ”Der Schimmelreiter”
24/11 -2009
Theodor Storms dramatiska Nordsjönovell ”Der Schimmelreiter” är innesluten i flera ramberättelser. I slutet av boken säger berättaren i den inre berättelsen till berättaren i den mittersta ramen något om människors sätt att handskas med det exceptionella. Han pratar om huvudpersonen i själva novellkärnan, Hauke Haien, som lät bygga en vall mot havet efter nya principer och som straffades med svek och slutligen med döden för sin fria tankes och sin kampviljas skull:
Aber der Hauke-Haien-Deich steht noch jetzt nach hundert Jahren, und wenn Sie morgen nach der Stadt reiten und die halbe Stunde Umweg nicht scheuen wollen, so werden Sie ihn unter den Hufen Ihres Pferdes haben.
Der Dank, den einstmals Jewe Manners bei den Enkeln seinem Erbauer versprochen hatte, ist, wie Sie gesehen haben, ausgeblieben; denn so ist es, Herr; dem Sokrates gaben sie ein Gift zu trinken, und unsern Herrn Christus schlugen sie an das Kreuz! Das geht in den letzten Zeiten nicht mehr so leicht; aber – einen Gewaltsmenschen oder einen bösen stiernackigen Pfaffen zum Heiligen, oder einen tüchtigen Kerl, nur weil er uns um Kopfeslänge überwachsen war, zum Spuk und Nachtgespenst zu machen – das geht noch alle Tage.
…
Men Hauke-Haien-vallen står fortfarande efter hundra år och när Ni rider till stan imorgon, om Ni inte tvekar inför en halvtimmes omväg, så kommer Ni att ha den under Er hästs hovar.
Det tack från de efterlevande som en gång Jewe Manners hade utlovat byggherren uteblev, som Ni ser; för så är det; Sokrates gav de gift att dricka och vår Herre Kristus spikade de upp på korset! Det går på senare tid inte så lätt längre; men – att göra en våldsmänniska eller en ond tjurnackad svartrock till helgon eller att göra en duktig karl, bara för att han vuxit oss över huvudet, till spöke eller nattlig vålnad – det går lika lätt som någonsin.
