Jurij Andruchovytj: Enhörningen
24/10 -2009
Härom dagen skickade mig Lev Hrytsyuk en provöversättning av ännu en dikt av Jurij Andruchovytj: Enhörningen. Och nu har vi karvat, putsat och tänkt och skickat den fram och tillbaka något tiotal gånger eller mer mellan Lviv och Vänersborg. Så här ser den ut just i detta ögonblick:
.
Enhörningen
Min enda…
Mörkrets timme finner mig i skogarna,
som när musik i en stad dyker upp runt hörnet.
Jag hör: i utkanten av skogen betar en en-
hörning (skall ej förväxlas med en noshörning).
Jag bestormade dig, som fästningsmurar,
och lät mig stickas full med pilar.
Och nu är natten här, som en stor morian,
och enhörningen klagar bedrövad.
Den är ett sällsynt djur. Jag tränger mig in
i gläntor och bland väldoftande buskar. Där
dricker den, som drucke den vatten, varje skönhet,
men jag ger den inte ens din utandning.
Den är ett milt djur. Och tunt är dess skinn:
spjutet bryts för alltid, som vore det en stav.
Jag somnar upprätt vid det dödade djuret,
genomborrad av hornet.
…Min enda.
Och här kan ni se den hos Lev.
En fabel (från Irak)
23/10 -2009
Sedan några veckor arbetar jag som lärare i svenska som främmande språk vid sidan av sidan av sidan… Igår berättade en äldre herre från Irak den här lilla historien om räven, duvan och storken för oss andra:
Det var en gång en räv som en dag såg en duva komma flygande till sitt bo med mat till ungarna i näbben. Då skrek räven till duvan: ”Kasta ner en unge hit, annars klättrar jag upp i trädet och slukar både dig och alla dina ungar!” Duvan blev stel av skräck och tänkte i sin förtvivlan just kasta ner en av ungarna, då storken som satt i trädet bredvid sa: ”Du vet väl att rävar inte kan klättra.” Duvan lugnade sig och satt bara där på bokanten och fläktade lite med vingarna. Räven hörde också storkens ord och blev förstås förskräckligt arg för att han gått miste om bytet.
Nästa dag möttes räven och storken vid dammen och innan storken hann fly sin kos hade räven slagit käftarna om halsen på den. Storken som var mycket klok frågade räven: ”Vad heter du?” Räven svarade: ”Wawi” och när han öppnade munnen flög storken iväg.
Några dagar senare lyckades räven fånga storken igen. Ännu en gång ställde storken sin fråga. Men räven som också var listig svarade den här gången: ”Wiwi”.
Tysk vår i Sverige?
22/10 -2009
Är det möjligen så att Sverige eller den svenska allmänheten så smått börjar öppna sig för tysk kultur eller kultur från tyskspråkiga länder? Jag tycker mig se vissa tecken på detta. I min omgivning hör jag plötsligt röster som säger ”Vad synd att min tyska är så dålig!” eller ”Jag tror jag ska gå en kurs i tyska, det finns ju så mycket intressant att läsa på tyska.” eller ”Vi har varit i Berlin en vecka – det är verkligen en stad!” Och Caspar David Friedrich-utställningen i Stockholm (2 oktober till 10 januari) har redan fått stor uppmärksamhet i media.
Zwei Männer in Betrachtung des Mondes
Och nu har jag också hittat några sådana här tecken i bloggvärlden. Det här entusiastiska uttalandet hittade jag i Die Kaschemme härom dagen:
Förresten, jag har en känsla av att alla bloggande svenskar reser till Berlin för tillfället, kan det stämma? Jag tycker på allvar att detta är fantastiskt! Fram för mer turism, mer svenskar som lär sig tyska, fler svenskar som intresserar sig för (ursäkta om det låter svulstigt) ett gemensamt kulturarv som efter 1945 nästan helt begravdes, fram för mer intresse för ett land som tar kultur på allvar och dessutom kryllar av bildade människor (samband, någon?), heja, heja, heja. Kan det vara så att vinden håller på att vända? Alltså, jag vet inte, men för drygt ett decennium sedan var är du nazist eller? en ganska vanlig hånfull kommentar om man förde någonting tyskrelaterat på tal, det var mycket ”hö hö töntiga tyskar-stämning” om det mesta när det handlade om Tyskland. Det kändes så iallafall. Och om detta håller på att luckras upp nu så är det sannerligen på tiden. Mycket glädjande.
Och så här bland annat skriver Therese Bohman under rubriken ”Tysk höst”:
På tal om böcker av män utgivna på Atlantis förlag som inte blir nominerade till Augustpriset så började jag igår läsa Per Landins Dietrich Eckarts onda öga eftersom jag har tysk höst. ”[...] Ditmarschen, denna flik av Schleswig-Holstein som har fått sin prägel av den tyska Nordsjökustens växlingar mellan ebb och flod, ett kargt hedlandskap med egenartade utdikningar och bördiga åkrar inåt landet”, det tycker jag låter fint. Kargt hedlandskap! Egenartade utdikningar! Var Caspar David Fredrich där? Jag hoppas det. Han kom ju från grannlandskapet, eller vad det heter. Pommern. Jag lär mig saker om Tyskland!
Man kan alltså vilja ha en tysk höst utan att det skulle betyda något förfärligt och man kan vilja lära sig saker om Tyskland. Jag tror bestämt det är en ny låt i skällan här i landet i norr.
En dikt av Jurij Andruchovytj – ett tolkningsförsök
21/10 -2009
Då och då gör jag i samarbete med Lev Hrytsyuk små experimentella översättningar av nutida ukrainsk poesi. Nej, jag kan inte ukrainska. Det är Lev som bär det hela över språkgränsen innan spelet kan börja. Så här kan processen se ut: Lev skickar mig råöversättningen av en dikt – ja, ofta är det mer än en råöversättning – med markeringar för problematiska textbitar. Jag ställer sedan frågor kring för mig svårbegripliga ställen. Och sedan börjar ”omgrävandet” och vi skickar förslag efter förslag hit och dit mellan Lviv och Vänersborg. Vi ställer frågor till varandra, jämför lösningar och i lyckosamma fall kan något som närmar sig en översättning eller tolkning ta form.
Under några kvällar har vi nu brottats med Jurij Andruchovytjs Gripen. En hel del är vi överens om, men inte allt. Lev har publicerat en version hos sig och jag lägger nu försöksvis in ”min” version här, en version som ännu är ”rörlig” och som kanske inom någon dag kommer att se annorlunda ut på någon eller några punkter. Poesi kan man aldrig översätta slutgiltigt – om jag får predika lite – det finns hela tiden möjligheter till nya tolkningar, men så här ser Gripen ut just nu:
Gripen
Min herre, vilken meningslös värld!..
Vilken sorg sjunker ner på ruinen!
Under himlen svart som grafit
förgås jag i sanden. Och gripen från vapenskölden är där.
Råkor skriker från slocknade träd.
Jag föll av hästen och torneringen har jag förlorat.
Genom mig växer nu kvistar
som i pansaret borrat trehundra hål.
Flyg du ifrån mig, banerens vidunder,
bevingade lejon! Spelet är slut.
Gullkragen blommar ur ögonhålan.
Jag hade inget svärd. Det var en lutas nacke.
Och skydda med vingen henne, som väntar,
som gång efter annan skriver mina namn
på en griffel. Och när hon tystnar
göm henne då i jorden från skymfer och svek.
Varför flyger du inte? På den fuktiga sanden
dansar du runt mina korslagda armar.
Och dricker ur mig den långa eviga floden,
du, som är lik en korp. Du nästan-korp.
Med Per Nilson i Bulgarien
20/10 -2009
Jag har aldrig varit i Bulgarien och egentligen har jag inte heller någonsin funderat på att åka dit. Bulgarien har varit landet, dit en av mina bröder en gång gav sig ut på en ganska äventyrlig cykelresa, och landet, som den där rosenparfymflaskan inuti i det lilla trätornet, som min syster fick som barn, kom ifrån. Resten är bara kartor och några få fakta.
Igår gick jag igenom texterna på förlaget perenns hemsida och fastnade då för skildringen av Per Nilsons och Jarek Malickis resa i Bulgarien i juli den här sommaren.
Som ett lockbete för er har jag plockat ut några bilder – det finns massor med fina bilder – och två textsnuttar ur denna reseskildring:
lunch i Arbarassi
I en mehana (traditionell bulgarisk restaurang) avnjöt vi denna måltid. Ölet var Stara Zagorka. Jag åt sallad (de är mycket goda) och en soppa som heter tarator. Den serveras kall och är gjord på yoghurt, gurka, persilja och buljong. Dessutom åt jag en kötträtt med potatis och grönsaker, allt serverat i en avlång skål, formad som en båt. Vi satt ute i en trädgård, det var mycket rofyllt. På bordet låg en duk i de traditionella färgerna rött och orange.
Per på väg upp mot Hizha Rai
Kanske minns ni min text om Český ráj och att ráj betyder paradis. Det gör rai också.
Veliko Turnovo med Dimitars kyrka
Jag tillåter mig att gissa att ”veliko” betyder stor. Men nu ska vi låta Per berätta om ett möte i staden:
I Veliko Turnovo, på Jordan Indjeto-gatan, kom en kille gående. Han började prata med oss. Han hette François Sikora. Han var fransman, men pratade polska eftersom hans far- och/eller morföräldrar utvandrade till Frankrike någon gång under 1900-talets första hälft. De arbetade i gruvorna i norra Frankrike. François besökte Polen flera gånger som barn. Och denna fransman arbetade nu som lärare i Göteborg på Hvitfeldtska gymnasiet! Han hade rest med tåg hela vägen hit från Frankrike. Vi bestämde att vi skulle ses på kvällen för att äta middag. Vi stämde möte vid Moder Bulgarien-monumentet.
Kalofer, en småstad i centrala Bulgarien
Här är en länk till hela resan.
Efter det här har Bulgarien börjat locka mig, Bulgarien just så här som Per och Jarek visar landet.
Dyft
19/10 -2009
Det är nog inte ofta det här lilla ordet föräras rollen som överskrift. Vad är ett dyft? Det verkar som om det först och främst inte finns och som om det i andra hand är något mycket litet. Vad gäller betydelsen står dyftet nära det ruttna lingonet och dugget förstås. Inte ett dugg.
Jag har letat lite och funnit att ordet ”dyft” är en släkting till ordet ”doft”. En lukt är ju på sätt och vis ett mycket litet ting, ja mindre än ett ting, om det inte är frågan om en stark och kanske obehaglig lukt, för då kan den verka större än ett hus. Och ”dugg” då? Jo, det lilla ordet ska visst vara en syster till ”dagg”. En dagdroppe är ju något försvinnande litet.
Kanske betyder ”dyft” och ”dugg” i det närmaste detsamma, men orden är inte utbytbara överallt. ”Det där var inte ett dugg roligt”, kan man säga, men där går det väl inte så bra med ”dyft”. Dyftet verkar vilja vara huvudordet. ”Jag förstår inte ett dyft av det här.”
Hur har andra språk det med sina dyft eller dugg? På tyska finns ”Deut” som nu ser större ut än det är, på grund av den våmliga begynnelsebokstaven. Vad är en Deut? Jag tror varken det är en doft eller ett daggstänk…
Det ruttna lingonet har syskon i andra språk: på tyska är det en kantarell, på danska en sill (jag minns inte om den är rutten), på italienska ett torrt fikon – non vale un fico secco – och resten vet någon annan…
PS I Salongen kan man läsa en recension av Bernardo Atxagas Dragspelarens son.
Aleš Šteger: Berlin och annat
18/10 -2009
Nu ska jag börja med att uttrycka mig lite fånigt: ”I år ska det vara en Berlinbok.” Nå, jag har träffat mitt val: Berlin av den slovenske poeten Aleš Šteger. För ungfär tre år sedan läste jag som första bok av honom hans diktsamling Tingens bok. För den som vill läsa finns här under pausträdet dikten Stenen och dikten Knutar.
På bokmässan i Leipzig 2007 lyssnade jag till Šteger när han presenterade den slovenska novellantologin Zu zweit nirgendwo och jag läste hans efterord Ach, Slowenien, som börjar så här (i min översättning från tyskan):
Ack, Slovenien. Naturligtvis, naturligtvis. Ungrarna i norr, italienarna i söder. Nej, så går det inte. En gång till: Kroaterna i norr, rumänerna i söder. Och Ukraina i väster. Eller ligger Slovakien i väster? Eller Slavonien? Eller Bosnien? Så går det nog, Bosnien i väster. Tyskland i hjärtat. Och Ryssland långt, långt borta. De höga oövervinnerliga Alperna, som kastar långa skuggor, och en flotta som består av tre båtar, en av dem en gummibåt. Ack, Slovenien.
Men nu till Berlin: Här bodde Aleš Šteger under åren 2005 och 2006 och här samlade han de intryck som får sitt uttryck i Berlin. I bokens 31 essäer förs vi omkring längs Berlins gator, till monument och loppmarknader, till Muren och till Historien. Och till parkerna och allt det andra gröna och alla vattnen som präglar staden. Här finns mycket att känna igen sig i för den som känner staden, kanske inte främst för den ”riktige” berlinaren men för den som då och då besökt staden under någon vecka, någon månad eller något år. Och för den som inte varit här finns mycket som kan locka till ett första besök. Och så finns förstås också det där speciella slovenska eller lite halvsydliga perspektivet.
Jag ska läsa två snuttar för er, det första ur essän Loppmarknader:
Berlinaren skiljer sig onödigt mycket lättare från sina saker än vad slovenen gör, och onödigt mycket svårare från sina historier.
Hm.
Och så vill jag visa början av essän Över Spree, på okänd plats:
Det var dans i restaurangens trädgård vid Treptower Promenade, mittemot Ungdomens ö. Ingen under sextio, men med en livsglädje som slog hettan i den ynkliga skuggan under platanerna, denna den tredje eftermiddagstimmen, ur tankarna.
Längst bak i boken finns ett efterord av Aris Fioretos, fast egentligen är det inte så mycket ett efterord till boken Berlin som till själva staden. Och det passar perfekt också som efterord till Štegers texter.
Aris Fioretos hemma hos Jelena och Arne i Berlin
Jag väljer några rader ur Fioretos berlineri:
En omtyckt teori om flaneriet går ut på att den som vill lära känna en stad måste kunna konsten att gå vilse. ”Att ha svårt att hitta i en stad betyder inte så mycket”, påpekas det i en berömd krönika om en barndom i Berlin kring 1900. ”Men att gå vilse i den på samma sätt som man går vilse i en skog, det kräver skolning.”
Jag hemlighåller det mesta av det som finns i den här boken, så att ni har så gott som allt kvar när ni själva öppnar boken, men jag vill ändå berätta att det är Sophie Sköld som gjort översättningen och att förlaget som givit ut den är Rámus.
OBS Tisdagen den 27 oktober kl. 19.00 bjuder Sveriges Författarförbund in till litterär afton med fokus Slovenien.