The Lament of a Warrior’s Waiting Wife

I Ödeläggelse (en bok med vidhängande dvd eller tvärtom) av Marie Silkeberg och Fredrik Arsæus Nauckhoff (och en rad andra författare, bildkonstnärer och musiker) har jag hittat en dikt som fångar mig, en dikt som jag tycker mig känna igen från någon annanstans och ändå inte helt. Det rör sig om utdrag ur en längre dikt med titeln Lament of a Warrior’s Waiting Wife. Jag läser att författaren är vietnamesiskan Doan Thi Diem och att den engelska översättningen är gjord av Huu Ngoc, Châu Diên och Lady Burton.

På ett annat ställe har jag funnit att den ursprungliga texten ska vara skriven på kinesiska av Dang Tran Con (1710-1745). Samma text hävdar emellertid att Doan Thi Diems (1705-1748) vietnamesiska tolkning överträffar originalet.

Men nu vill jag visa er dikten:

The brook rippling beneath the bridge is pure,
The roadside grass is still a tender green.
The battle calls him away, leaving her in anguish,
No longer his mate, once he leaps astride his horse or steps into his boat.
The rushing water cannot cleanse her grief,
The fragrant grass cannot erase her memories.
They hold hands, sharing gentle counsel, tender words,
He takes a step away and, preoccupied, another step, then pauses.
Her heart, like the moon’s shadow, follows him;
His heart, far away, seeks glory in the Heavenly Mountains.
He practiced with his sword even as they drained their parting cup,
Feinting, aiming, thrusting his spear into the panthers’ den.
He will hunt the enemy as Giới Từ conquered Lâu Lan,
Storm in like Phuc Ba smashing the Man Khê rebellion,
With his mantle spread crimson like a resplendent sunset,
His horse dazzling white, as if imprinted with newly fallen snow.
The harness bells jingle, tiny timpani to the thrum of drums,
They stand face to face, then a minute later their lives divide.
At the bridge, their life paths part with a final farewell.
By the roadside, she watches the silhouettes of the flags recede.
The advance troops are already approaching Liểu Camp.
While the cavalry remains sheltered in distant Tràng Dương.
The army takes him away at full gallop down its path,
Can the weeping willow ever know the agony ripping her heart?

The muted trill of flutes echoes from far, far away,
The rows of pennants float off in a fading mirage.
Layers of clouds hide his ultimate trace,
She stares at the bleak mountain, longing for his love.
As for him, he has entered the season and region of hardships,
While she returns to their old room with its mat und comforter.
Yearning, she stares at the place of painful parting,
Sees clouds spreading over the mountains’ blue haze.
Reaching Hàm Capital, he turns, glancing back once more,
While she watches from the warf at Tiêu and Tương Rivers.
The smoke of Tiêu-Tương never drifts to Hàm Dương;
The trees in Hàm Dương are a species apart from Tiêu-Tương.
They both stare once again yet see nothing at all
But the green, green thousands, thousands of mulberry trees,
Thousands of mulberries so intensely green but all of one color.
His heart or hers: Who endures the greater anguish?

p1060204

Bilden, som är tecknad av Birger Lundquist, har jag tagit ur boken Kineser av Hwang Tsu-Yü och Alf Henrikson. Teckningen finns under dikten Avsked av Wang Wei (673-740).

..

PS I Salongen finns sedan igår en text om Bernhard Schlinks Högläsaren.

Djurvänner

Kanske minns ni älgfamiljen som jag tog några bilder av för ungefär en vecka sedan. Om inte kan ni titta tillbaka här. Under tiden som gått har Londi och jag blivit lite närmare bekanta med de här älgarna. När vi möts på stigen eller ser varandra i kärrkanten, brukar jag prata lite med dem – särskilt med kon – och jag ser hur de alla tre vrider huvudena åt mitt eller vårt håll. Jag kan också se hur öronen riktas mot röstljudet. Och jag vet nu att kalvarna har mycket smala och fina näsryggar. Jag tittar in i de tre gråa ansiktena och förundras. Tidigare har jag alltid varit lite rädd för sådana här ”älggrupper”, men den här kan jag inte känna någon rädsla för. Jag tror faktiskt att vi känner varandra. Och Londi verkar också tycka att det hela går bra.

Numera när jag skymtar dem, tittar jag alltid oroligt efter om det är någon av dem som fattas. Jaktskyltarna nere vid vägen bådar ju inte gott. Kanske kan någon tycka att jag är sentimental och att jag, ve och fasa, ”förmänskligar” djuren. Det hör ju till det mest förbjudna, ett förbud som jag träget – ja just träget – bryter emot. Jag känner en gnagande oro för hur det ska gå för mina älgvänner, men också en stor glädje över att få komma dem så här nära, över att få vara nästan-älg för en stund ibland.

p1060189

p1060193

p1060199

Jurij Andruchovytj: Enhörningen

Härom dagen skickade mig Lev Hrytsyuk en provöversättning av ännu en dikt av Jurij Andruchovytj: Enhörningen. Och nu har vi karvat, putsat och tänkt och skickat den fram och tillbaka något tiotal gånger eller mer mellan Lviv och Vänersborg. Så här ser den ut just i detta ögonblick:

.

Enhörningen

Min enda…
Mörkrets timme finner mig i skogarna,
 
som när musik i en stad dyker upp runt hörnet.
 
Jag hör: i utkanten av skogen betar en en-
 hörning (skall ej förväxlas med en noshörning).



Jag bestormade dig, som fästningsmurar,
och lät mig stickas full med pilar.
 
Och nu är natten här, som en stor morian,
 
och enhörningen klagar bedrövad.




Den är ett sällsynt djur. Jag tränger mig in

i gläntor och bland väldoftande buskar. Där

dricker den, som drucke den vatten, varje skönhet,
men jag ger den inte ens din utandning.

Den är ett milt djur. Och tunt är dess skinn:

spjutet bryts för alltid, som vore det en stav.

Jag somnar upprätt vid det dödade djuret,

genomborrad av hornet.

…Min enda.

hieronymus_bosch_020

Och här kan ni se den hos Lev.

En fabel (från Irak)

Sedan några veckor arbetar jag som lärare i svenska som främmande språk vid sidan av sidan av sidan… Igår berättade en äldre herre från Irak den här lilla historien om räven, duvan och storken för oss andra:

Det var en gång en räv som en dag såg en duva komma flygande till sitt bo med mat till ungarna i näbben. Då skrek räven till duvan: ”Kasta ner en unge hit, annars klättrar jag upp i trädet och slukar både dig och alla dina ungar!” Duvan blev stel av skräck och tänkte i sin förtvivlan just kasta ner en av ungarna, då storken som satt i trädet bredvid sa: ”Du vet väl att rävar inte kan klättra.” Duvan lugnade sig och satt bara där på bokanten och fläktade lite med vingarna. Räven hörde också storkens ord och blev förstås förskräckligt arg för att han gått miste om bytet.

Nästa dag möttes räven och storken vid dammen och innan storken hann fly sin kos hade räven slagit käftarna om halsen på den. Storken som var mycket klok frågade räven: ”Vad heter du?” Räven svarade: ”Wawi” och när han öppnade munnen flög storken iväg.

Några dagar senare lyckades räven fånga storken igen. Ännu en gång ställde storken sin fråga. Men räven som också var listig svarade den här gången: ”Wiwi”.

Tysk vår i Sverige?

Är det möjligen så att Sverige eller den svenska allmänheten så smått börjar öppna sig för tysk kultur eller kultur från tyskspråkiga länder? Jag tycker mig se vissa tecken på detta. I min omgivning hör jag plötsligt röster som säger ”Vad synd att min tyska är så dålig!” eller ”Jag tror jag ska gå en kurs i tyska, det finns ju så mycket intressant att läsa på tyska.” eller ”Vi har varit i Berlin en vecka – det är verkligen en stad!” Och Caspar David Friedrich-utställningen i Stockholm (2 oktober till 10 januari) har redan fått stor uppmärksamhet i media.

caspar-david-friedrich_zwei-maenner-in-betrachtung-des-mondes
Zwei Männer in Betrachtung des Mondes

Och nu har jag också hittat några sådana här tecken i bloggvärlden. Det här entusiastiska uttalandet hittade jag i Die Kaschemme härom dagen:

Förresten, jag har en känsla av att alla bloggande svenskar reser till Berlin för tillfället, kan det stämma? Jag tycker på allvar att detta är fantastiskt! Fram för mer turism, mer svenskar som lär sig tyska, fler svenskar som intresserar sig för (ursäkta om det låter svulstigt) ett gemensamt kulturarv som efter 1945 nästan helt begravdes, fram för mer intresse för ett land som tar kultur på allvar och dessutom kryllar av bildade människor (samband, någon?), heja, heja, heja. Kan det vara så att vinden håller på att vända? Alltså, jag vet inte, men för drygt ett decennium sedan var är du nazist eller? en ganska vanlig hånfull kommentar om man förde någonting tyskrelaterat på tal, det var mycket ”hö hö töntiga tyskar-stämning” om det mesta när det handlade om Tyskland. Det kändes så iallafall. Och om detta håller på att luckras upp nu så är det sannerligen på tiden. Mycket glädjande.

Och så här bland annat skriver Therese Bohman under rubriken ”Tysk höst”:

På tal om böcker av män utgivna på Atlantis förlag som inte blir nominerade till Augustpriset så började jag igår läsa Per Landins Dietrich Eckarts onda öga eftersom jag har tysk höst. ”[…] Ditmarschen, denna flik av Schleswig-Holstein som har fått sin prägel av den tyska Nordsjökustens växlingar mellan ebb och flod, ett kargt hedlandskap med egenartade utdikningar och bördiga åkrar inåt landet”, det tycker jag låter fint. Kargt hedlandskap! Egenartade utdikningar! Var Caspar David Fredrich där? Jag hoppas det. Han kom ju från grannlandskapet, eller vad det heter. Pommern. Jag lär mig saker om Tyskland!

Man kan alltså vilja ha en tysk höst utan att det skulle betyda något förfärligt och man kan vilja lära sig saker om Tyskland. Jag tror bestämt det är en ny låt i skällan här i landet i norr.