Tursamt nog, tycks människor kunna lära bättre av sådant som fungerar väl – men i stället blir vi fast i våra tankar och har svårt att se att det kan finnas andra, mer framgångsrika sätt att lösa ett nytt problem… Tankar som ”så här har jag alltid gjort” hämmar utveckling och nytänkande. Och eftersom vi har så svårt att lära av andra eller av historien, är vi troligen dömda att upprepa samma misstag om och om igen, ”uppfinna” samma lösningar, presentera samma ”nydanande” idéer med andra ord…tills den dag då någon verkligen tänker helt nytt och fritt och har lärt sin läxa, utan att låta sig nedslås av den.
Fast – vem skulle det vara? Skulle vi lyssna? Eller skulle vi spika upp vederbörande på ett kors, låsa in honom/henne och kasta bort nyckeln, förlöjliga hans/hennes budskap av ren, oförfalskad rädsla för verklig utveckling?

Världskatastrofen sover lugnt och stilla
emellan lakan på ett snyggt hotell.
Inget rep gör någon broder illa,
och ingen syster slumrar vid ett slutet spjäll.

Inga män blir plötsligt sönderbrända
och ingen dör på gatorna just då.
Visst är det lögn, det kan väl hända.
Jag bara säger: Vi kan låtsas så.

Stig Dagerman 1954

Karadzic får nog ingen tid att ”förbereda ett försvar”. När tiden är inne, är den inne. Han kommer inte undan och allt annat än en omedelbar rättegång vore oacceptabelt. Skuld efter krig är komplicerade saker… Var person har makt att säga nej, inte delta i en massaker eller gängvåldtäkt. Masspsykos, plötslig död, extrem rädsla och förvirring i kombination med order från starka auktoriteter får de flesta att göra saker de aldrig ens skulle kunna tänka sig under normala omständigheter. Självklart, kan man inte se genom fingrarna med maktpersoner som beordrat massmord, förföljelse och orsakat total ödeläggelse av människors liv. De makthavare i Europa som inte ingrep, utan bara tittade på – bär de någon skuld? Vi tog alla emot flyktingar, men kläckte inte en enda genomförbar plan för att få stopp på eländet under nästan 10 års tid. De som for på solsemester till t.ex. Grekland, Italien eller Rumänien, för att ”komma ifrån vardagen” alldeles vid kaosets och dödens gräns – bär de någon skuld? De profitörer som tog rejält betalt för att smuggla ut flyktingar ur landet under vedervärdiga former – bär de någon skuld?

Kan man sona ett massmord genom att sitta i fängelse? Blir bördan av att ha förlorat hela sin släkt i ett meningslöst inbördeskrig mindre av att Plavsic kommer hem och äter kaka? Blir det lättare för Plavsic att leva bland de människor hon gjort så illa? Finns det möjlighet att gå vidare och bygga något nytt, om man ständigt påminns om alla oförrätter, all outsäglig smärta? Är det rätt att låta ilska, hämndbegär och sorg förstöra och förmörka det korta liv man har här på jorden? Hur lever man med att hela ens släkt blivit utplånad? Kan man bygga något nytt och ljust efter det? Om man inte försöker bygga något nytt och komma vidare – vad händer då? Blir man i så fall straffad dubbelt för något man inte bär ansvaret för? Har inga svar – bara frågor… Allihop och fler dök upp i samma sammanhang som fick dig att skriva blogginlägget. Alla de där svåra orden – rätt, fel, skuld, oskuld, etik, moral, omoral, förlåtelse, hämnd, oförlåtligt och det där hemska ordet ”borde”…