Jag har aldrig varit i Bulgarien och egentligen har jag inte heller någonsin funderat på att åka dit. Bulgarien har varit landet, dit en av mina bröder en gång gav sig ut på en ganska äventyrlig cykelresa, och landet, som den där rosenparfymflaskan inuti i det lilla trätornet, som min syster fick som barn, kom ifrån. Resten är bara kartor och några få fakta.
Igår gick jag igenom texterna på förlaget perenns hemsida och fastnade då för skildringen av Per Nilsons och Jarek Malickis resa i Bulgarien i juli den här sommaren.
Som ett lockbete för er har jag plockat ut några bilder – det finns massor med fina bilder – och två textsnuttar ur denna reseskildring:
lunch i Arbarassi
I en mehana (traditionell bulgarisk restaurang) avnjöt vi denna måltid. Ölet var Stara Zagorka. Jag åt sallad (de är mycket goda) och en soppa som heter tarator. Den serveras kall och är gjord på yoghurt, gurka, persilja och buljong. Dessutom åt jag en kötträtt med potatis och grönsaker, allt serverat i en avlång skål, formad som en båt. Vi satt ute i en trädgård, det var mycket rofyllt. På bordet låg en duk i de traditionella färgerna rött och orange.
Per på väg upp mot Hizha Rai
Kanske minns ni min text om Český ráj och att ráj betyder paradis. Det gör rai också.
Veliko Turnovo med Dimitars kyrka
Jag tillåter mig att gissa att ”veliko” betyder stor. Men nu ska vi låta Per berätta om ett möte i staden:
I Veliko Turnovo, på Jordan Indjeto-gatan, kom en kille gående. Han började prata med oss. Han hette François Sikora. Han var fransman, men pratade polska eftersom hans far- och/eller morföräldrar utvandrade till Frankrike någon gång under 1900-talets första hälft. De arbetade i gruvorna i norra Frankrike. François besökte Polen flera gånger som barn. Och denna fransman arbetade nu som lärare i Göteborg på Hvitfeldtska gymnasiet! Han hade rest med tåg hela vägen hit från Frankrike. Vi bestämde att vi skulle ses på kvällen för att äta middag. Vi stämde möte vid Moder Bulgarien-monumentet.
Kalofer, en småstad i centrala Bulgarien
Här är en länk till hela resan.
Efter det här har Bulgarien börjat locka mig, Bulgarien just så här som Per och Jarek visar landet.
Jag sag ocksa den har skildringen nar jag surfade perenns hemsida for ett tag sen. Jag traffade Per under bokmassan i Goteborg, han berattade att han t o m hade varit i Lviv! (Men jag kande inte honom da.) Mycket intressant – den har resan till Bulgarien (om jag nan gang aker dit da ska jag lasa om den har skildringen)!
Lev,
roligt att ni har träffats! Jag tycker att Pers reseskildringar och sätt att resa är mycket stimulerande och lockande. Han verkar komma så ”långt in i” länderna han reser i och i människornas tillvaro på de olika platserna.
År 1969 lagade jag en toalett i Bulgariens huvudstad Sofia. Det var en vanlig flottörventil vars vertikala arm hade gått av. Lösningen? Den gamla vanliga: ståltrådsklädhängaren. Beundrande blickar efteråt från den sofiska befolkningen.
Jag är för övrigt övertygad om att om ståltrådsklädhängare inte fanns så skulle världen falla i sönder i sina olika beståndsdelar, inkluderat internet.
Detta är förstås också ett sätt att närma sig ett land…
Jag tror faktiskt att jag också har gjort något märkvärdigt med en ståltrådsgalge en gång, men jag minns inte vad.
Vilken imponerande händighet som här har avslöjats.
Jag vill, med följande haiku (?), slå ett slag för gemet, som källa till handgriplig kreativitet.
I all sin prydno / vad är en ståltrådsgalge / mot ett stålblankt gem!
Som kommentar till Gunnars fyrtio år gamla bravader i Bulgarien, vill jag bidra med ytterligare ett stycke originallyrik, denna gång i form av en limerick:
*En galge av ståltråd i toan
I Sofia av en Don Juan
applicerades, och med emfas
han ropade ut sin extas:
”Äntligen går det att spola’n !”*
Lars, jag är stum av häpnad, och stolthet. Att min lilla bulgariska anordning skulle bli ämne för en limerick fyrtio år senare… Who’d’ve thunk it?