Jag förstår inte din kommentar heller, men jag tolkar den som att boken är helig och inte möjlig att diskutera. På vilket sätt skulle jag anse att det hon råkade ut för och återger i boken vore rättmätigt? Hur kan du anta att jag skulle kunna berättiga en sådan bestialisk synpunkt? Och var får du ordet ”rasskäl” ifrån? Ras är ett ord jag aldrig använder, utom vid jordskred. Jag tror jag undviker kommentarer ett tag nu, det kostar mer än det smakar.

Erika Reimann kan i fjortonårsåldern inte begripa vilken situation hon befinner sig, men det är inte i den åldern hon skriver boken, hon skriver den i sjuttioårsåldern, och där finns det med ålderns rätt och krav möjlighet för oss att förvänta sig en djupare tolkning av den tid hon skildrar. Jag sa aldrig att man bör kräva det, men att man i diskussionen bör se det som en möjlighet, annars är vi inne i en slags censur igen. Det gäller att inte att glömma den horisontförskjutningen. Jag ville fr.a. diskutera bokens estetiska och dokumentariska funktion ur båda tidsåldrarnas perspektiv, men också ur det nuvarande, inför den segerfest som stundar i Europa. Jag vet inte i vilken mån boken beledsagas av noter, men det bör den, föklarande det tidsskeende som återges, helst ur en nyanserad synvinkel, men där undrar jag om jag blir bönhörd.

Jag besökte igår Reimanns hemsida, men det var tyvärr en ganska ödsligt kommenterad plats, trots att sidan var snyggt och tydligt utformad. Kanske symptomatiskt, men synd.

Lika fullt tycks det vara en stark läsupplevelse.

Den politiska diskursen är självfallet väsentlig men den får inte förhindra att en sådan här historia berättas. Varje läsare måste avgöra vad h/h gör med vetskapen. Att undertrycka den av oro för obehagliga konsekvenser vore ju censur av den typ som diktatoriska regimer ägnar sig åt.

Liksom de flesta har jag många, inte alltid sammanhängande, synpunkter på efterkrigstidens historia både i Sovjet, dess vassalstater, Västeuropa och inte minst i BRD. Men inget av detta bör påverka bedömningen av om en bok sådan som ”Rosetten” skall ges ut. Tyvärr lär väl frågan lösas automatiskt eftersom jag är rädd att förläggaren som Bodil talade med hade alldeles rätt när han säger att ”sådant här nog inte intresserar en svensk läsekrets”. Men jag applåderar Bodils försök och önskar henne lycka till.

Lev,
jag undrar vem det är som har skrivit den svenska Wikipedia-texten. För det är inte jag…

Michael,

till saken hör att jag har löpande kontakt med Erika. Hon har till exempel varit här i Vänersborg för att gå igenom några översättningsproblem (bland annat vad ordet ”Löffelschlucker” i detalj innebär) med mig och hon har förmedlat kontakt med en annan före detta fånge i Bautzen, som förde mig runt i ett av fängelserna där för några år sedan. Och boken består inte bara av skildringar från lägren utan nästan halva handlar om tiden efteråt. Jag skrev lite om det på ett ställe tidigare och det jag skrev där gäller fortfarande, så jag sätter in det här:

Efter åtta års fångenskap friges Erika en dag tillsammans med en grupp andra kvinnor. De har fått äta upp sig lite före frigivningen, men ser ändå ut så att man lägger märke till dem – de är utmärglade, grå i hyn och en del har ben som är uppsvällda av hungerödem. De är vilsna och vet inte längre hur man lever utanför lägervärlden. Erikas familj har lämnat DDR och bor i Hamburg. När Erika är på ett kort besök hos sina morföräldrar i hemstaden Mühlhausen innan hon reser vidare till Hamburg får hon veta att hon måste lämna landet så fort som möjligt. En ny våg av tillfångataganden är på väg, många av de nyss frigivna fängslas igen. Hennes namn finns på listorna. På falska papper räddar hon sig över till Västtyskland.

Erika gifter sig och får barn, skiljer sig, gifter sig igen och får barn. Hela tiden hänger det förflutna över henne. Hon kan inte frigöra sig från upplevelserna i lägren eftersom hon inte får tala om dem. Antingen bemöts hon med misstänksamhet: Riktigt oskyldig kan du väl inte ha varit. Man spärrade väl inte in folk så där utan anledning? Eller också ber man henne att äntligen släppa det gamla och se framåt. Men hon kan inte göra sig av med de förnedrande minnesbilderna och tvånget att tiga gör hennes liv svårt och komplicerat. Hon har svårt att lita på människor, hon känner sig föraktad. Först nu när hon är över sjuttio år har tiderna och samhällsklimatet förändrats så att det finns plats också för en röst som hennes. Det hon har att berätta gör bilden av vår samtidshistoria mer svårtydd och mindre svartvit än den hittills varit för många. De flesta av Erikas olyckssystrar och olycksbröder har hunnit dö under tiden som gått sedan fångenskapen, men några finns kvar och det gäller att lyssna på dem medan de ännu kan tala.

Jag har hört många historier som påminner om den här, från olika sidor av eländet, men den här slår det mesta i absurditet i och med att flickan bara är ett barn och ändå hamnar i fängelsesystemet (Gulag är här en felaktig beteckning) och hålls kvar där så länge. Hennes öde är återigen ett av miljoner och kan hennes skildring litterärt sett, eller historiskt, då verka som ett exemplarfall? Vore inte en bredare skildring mer adekvat i så fall? En sån här helvetesvistelse rymmer knappast andra facetter än de mest vedervärdiga (jag har inte läst boken, så jag kan inte veta), men jag minns fruktansvärda skildringar från släktingar och bekanta från östfronten, och jodå, från fängelser och flykt efter kriget, och de rymmer ibland (ja, där blev det en ordlek, trots att jag flyttat från G) om än sparsamma ögonblick av mänsklig värme, där det knappast kunde förväntas, och jodå igen, även från dem som Europa numer fastslagit är förra seklets paria. Som sjuttioåring skriver hon om sin historia, men rymmer den förståelse om varför hon är där hon är, och kring de skeenden hon hamnat som en olycksalig fågel i? Finns i boken andra aspekter än de som anas i dina utdrag, ett helvete som våldtar Thüringen?

Nu är det här en läsvärd och horribel diktamen från helvetets förgård, och i sin unicitet (och goda översättning) är det aldrig för mycket att läsa, det behövs, lärdomen från det förgångna stärker förnuftet i det kommande. Jag undrar ibland, utan att mena något politiskt därvid, vart den här långsamma men starka processen kring Tysklands förbjudna minnen från efterkrigsåren kommer att leda. I tyska bokhandlar är det inte och har det varit inte svårt att finna material om själva kriget, arméers och enskildas framgångar och lidande, men även från andra aspekter på krigets följder, från ömse sidor. Kanske är den tyska historien så sammansatt, att den är svår att greppa om man inte kan gå djupare in i den med språkets hjälp? Skildringar på svenska eler andra språk känns ofta von aussen, ytliga och utan inkänsla. Otillräckliga.

Ditt projekt har ju pågått under flera år utan framgång, men nu menar du att det är dags, och tidpunkten kan inte väljas bättre. Fram till jul kommer det att dansas kring den döda kommunistgranen, och till allas lycka är världen nästan helt svart-gul. Socialismen är död, leve marknadskrafterna, krisen ordnar vi, fast vi förorsakade den, inga problem. Nå, alla har sin sommar, efter kommer hösten då en del blad rodnar.

Som jag sade, är jag fortfarande kluven till ditt projekt. Det både behövs och inte. Som en tändsticka i den torra och döda kommunistgranen är det förstås ett måste, särskilt om man vill bidra till att kväva den alternativa historietolkningen av Europas förflutna, och där ligger din liberala världsbild farligt nära. Att dansa på gravar är en hal uppgift. Men boken skildrar en fruktansvärd tid i europeisk historia, och förtjänar att återberättas. Om du inte får den publicerad, kanske du kan göra det här, det vore kanske ett forum där det allvarliga i vad som skildras kommer närmare både läsaren och dig.

Vem vill ge ut min pappas memoarer från krigsslutet, då han flyr från tjeckiska partisaner, knatar till Lübeck och tar sig till ett Sverige han en gång lämnat för…ja, ni vet vem?