Igår sken solen under eftermiddagen och Londi och jag gav oss iväg till Vassbotten, första biten på cykel – och Londi småspringande – och sedan till fots genom hagarna. Fåren kastade långa blickar efter oss. Det är väl inte så ofta någon går förbi här, inte vid den här tiden på året i alla fall.
Lönnen lyste som en guldlampa bland de andra blekare träden.
Vi slank ner till vattnet på det där stället där strandäppelträden står. Jag plockade några äpplen och Londi luktade på marken bland de nerfallna.
Vi klättrade upp igen och fortsatte sedan en liten bit längs vår stig – det är nog inte många mer än vi som använder den – och strax var vi nere vid Norskens brygga. Det blåste lite, men solljuset glittrade i vattnet. Jag kastade en pinne från bryggan och Londi gav sig ut.
Skulle jag också försöka? Ja. Jag klev ut så snabbt jag kunde över den taggiga tegelbotten och så tryckte jag ner mig under vattnet. Det var brännande kallt. Sju simtag ut eller kanske elva – och så tillbaka och upp. Efteråt klöv jag ett strandäpple och vi satte tänderna i våra äppelhalvor för att värma upp oss lite grann. En blick över axeln och så hemåt igen.
