Igår i texten om Ana Maria Nartis essä om realismen citerade jag på slutet tillsammans med Narti några rader av den tjeckiske poeten Jaroslav Seifert. Detta fick mig att tänka på en barnbok vi har här i huset. Sången om äppelträdet heter den och den är skriven av Seifert (som ju inte i första hand är en barnboksförfattare). Bilderna, för det är förstås en bilderbok, är gjorda av Josef Paleček.
Jag minns hur jag läste den för barnen när de var små och jag minns hur mycket de tyckte om alla äpplena som finns inte bara i själva bilderna utan också på försättsbladet och runt sidnumren.
Fåglarnas flykt över byn, över landskapet är också något särskilt.
En riktig äppelbok är det. Se så fina de gula runt talet 19 och solen är också som ett stort äpple.
Och här på sidan 22 har äpplena blivit röda och två av dem har rullat ner ur bilden. Och svalorna kan man nästan fånga med handen.
Ett litet stycke text – jag tänker mig att rytmen i originalet är mer ”besvärjande” – så enkel och saklig men ändå full av äppelcharm.
Bokens text är en cirkel som skildrar äppelträdets år. Ett ställe jag minns att vi tyckte om när vi läste den här boken på allvar är:
och den granna fjärilns vingar bredde ut sig
som ett uppslag i en sångbok.
Och här är baksidestexten med en bild av de två skaparna:
Den svenska tolkningen är gjord av Helena Friedlová och Susanna Hellsing.
”Rulla äpple,
vinter, sommar, höst och vår,
rulla äpple hem till mig!”
Titta, ligger inte redan ett i skålen?
Eller flera i korgen…
…
PS I förrgår publicerades min recension av Felicitas Hoppes roman Pigafetta i Hufvudstadsbladet.
Bilderna paminner om Chagall.
Ja, jag tänkte faktiskt också på Chagall när jag satte in den där bilden med fågeln över den ”snedställda” byn.
Förutom de fina illustrationerna, så fastnade jag för ditt postskriptum. Jag har läst din intressanta recension, som ger mig två associationer. Den ena är så privat att den är ointressant, men jag kan inte låta bli: Jag höll föredrag i skolan om Magellan. Äventyr fascinerar.
Den andra iakttagelsen är kanske något intressantare: Angående Noaks ark. Jag läste nyligen ”Gilgamesch-eposet”, en litteratur som skapades av sumererna i Mesopotamien c:a 2700 f. Kr. Detta epos anses vara världens äldsta litteratur. I brist på datorer skrev man på lertavlor med kilskrift.
I detta epos beskrivs, mycket detaljerat, hur en ”ark” strandade på ett berg och hur dess skeppare släppte ut fåglar för att utröna om floden hade börjat dra sig tillbaka etcetera. Bibelns GT var alltså lite sent ute med denna nyhet.
Lars,
om Gilgamesh-eposet har jag skrivit här flera gånger. Om du vill titta på en av texterna, så finns den här.
Och Ola Wikanders bok om olika fornspråk lockade mig en gång att fundera kring det sumeriska skriftspråket.
Mycket intressant, Bodil. Jag har nu tagit del av ditt gamla inlägg om Gilgamesh från 2007. Det är den av dig omnämnda nytolkningen av Warring/Kantola som jag har läst.
Ja, det är rätt märkligt hur nära detta uråldriga epos ändå ligger nutidsmänniskan.
Jag associerar också till Chagall. Vilken underbart vacker bok- både bildmässigt och textmässigt. Tack för att du tipsade mig! Jag ska beställa den från biblioteket! (Synd att den inte finns kvar i ”vanlig cirkulation” längre). Den borde bli en ständigt närvarande klassiker, tycker jag.
Ja, den här boken är så frisk och klar som riktiga äpplen, som inte rest för lång väg genom världen omogna eller halvmogna. Både bilder och texter är fyllda av både lättaste lek och en djup magi. Kanske kan boken nytryckas igen…