Karisma och politik
24/8 -2009
I gårdagens SvD läste jag en artikel av Tomas Lundin om det stundande förbundsdagsvalet i Tyskland. Huvudtemat i texten är Angela Merkels optimism och goda position i opinionsmätningarna. Det är emellertid ett sidotema jag funderar över. Lundin kommer gång på gång tillbaka till det han ser som Merkels brist på karisma. Han skriver:
Väljarna tycks strunta i att varken Steinmeier eller Merkel saknar karisma.
(Ja, här gör han visst en logisk kullerbytta, men sådant kan hända och det är inte det jag är ute efter.)
Och mot slutet av texten uttrycker han sig så här:
Jämfört med en hyperaktiv Nicolas Sarkozy eller en skandalomsusad Silvio Berlusconi är Merkel naturligtvis höjden av färglöshet.
Vad vill Lundin egentligen säga med detta? Att det är konstigt att Merkel kan ha framgång när hon är okarismatisk? Att de tyska väljarna är konstiga?
Och hur är det om vi ställer oss frågan generellt: Måste politiker vara karismatiska för att inte bli ifrågasatta? Eller vad är förresten karisma? Hur avgör man om någon har denna egenskap?
Carl Snoilsky: Vågbrytaren
23/8 -2009
Carl Snoilsky (1841-1903) tillbringade några somrar i Varberg. Han sökte sig dit för att bli av med ”en plågsam huvudvärk, men också för att få lindring för sitt svårmod”. Han trivdes egentligen inte särskilt bra i detta Sommarvarberg, badortslivet tråkade ut honom, men under den ena av dessa somrar skrev han de flesta av dikterna i diktsamlingen ”Sonetter” och under sommaren 1874 kom den långa och synligt varbergsinspirerade dikten ”Vågbrytaren” till. Den dikten kan man idag läsa ute på vågbrytaren längst ut i Varbergs hamn:
klicka på bilden för förstoring och räcker inte det så klicka här
Den här raden är särskilt suggestiv, tycker jag:
Fasta, säkra kvaderstenar, muskler uti hamnens arm,
Tittar man över vågbrytaren ser man kallbadhuset, som nu är mycket mera orientaliskt än när jag bodde här,
och fästningen ur en för vykortstittaren kanske lite ovanlig vinkel:
PS Jag baserar min textsnutt om Snoilsky på den lilla skriften ”Snoilsky i Varberg” av Per Ivar Nilsson, som för övrigt också ligger bakom tavlans tillkomst och placering.
Djurvänskaper: Evelyn Sokolowski
22/8 -2009
Efter över ett halvårs sporadisk men i många ögonblick intensiv läsning har jag nu avslutat Evelyn Sokolowskis bok Djurvänskaper i ljuset av den nya biologin.
Sokolowski (född i Danzig 1933) är till yrket kärnfysiker, men även hennes vetande om djur och om vår kommunikation med djur är fascinerande stort. Och hennes kärlek till djur är om möjligt ännu större.
I januari i år när jag började läsa boken skrev jag en liten text om den grå jakon Alex här. Jag kallade inlägget ”Papegojans fråga”.
Det kapitel som grep mig starkast var ”Död, värde och värderingar”. För alla som just står inför det här svåra att behöva välja mellan en trogen följeslagares död som en följd av ett beslut och detta djurs (växande) lidande vill jag visa på det här kapitlet, för jag tror att det kan ge styrka. I slutkapitlet som följer på detta skriver Sokolowski så här i de sista raderna:
För djur som vi tagit makt över, vilda som tama, måste därför vårt oavvisliga mål vara ett gott liv och en skonsam död. Att vi sedan i fråga om våra personliga vänner bland djuren vill låta dem slå följe med oss på vår egen långa livsväg så länge som möjligt avspeglar kanske mera våra egna behov en deras.
PS Jag har sett mig omkring bland recensionerna av boken, som kom 2007, och jag har hittat en som jag känner att jag kan ställa mig bakom helhjärtat, den av Tom Hedlund i SvD. Här är några rader ur den:
Karakteristiskt är Sokolowskis sätt att blanda evolutionsbiologi och intuition när hon gör ett slags formel för relationen till djur. Fantasi – inlevelseförmåga – medlidande är själva grunden där det ena ger det andra i tre steg. ”I ett djurs ögon finns för mig alltid en stum vädjan om barmhärtighet”, skriver hon och tycks därmed hamna farligt nära det förmänskligande av djuren som hon avvisar. Men egentligen talar hon här mycket medvetet ur sitt mänskliga perspektiv: det är för henne som om denna vädjan fanns i djurens ögon. Fantasin har via inlevelseförmågan fört fram till medlidandet.
Och här finns hela artikeln.
Över heden ner till havet
21/8 -2009
När jag är i Varberg går jag alltid till havet – tillsammans med Londi och kanske någon mer. Oftast går jag över ängen, där barnen förr spelade fotboll – ja, kanske gör de det fortfarande, andra barn. Och så förbi Krutkällaren och ner över heden längs den vindlande stigen. Det växer mest ljung, en, slån och tall här. Träden kryper längs marken för den nästan ständiga vinden håller dem nere. Så här i sensommaren finns det mycket man kan äta här: de sista odonen och blåbären finns kvar, nypon, slånbären börjar mogna och björnbären har just börjat gå över till svart.
längs stigen
bortom ljungen anar man kusthotellet, det som förr var kustsanatoriet, och Subbe fyr
slånbäret, plommonets lilla vilda släkting, lockar med sin torra friska beskhet
getterörosen bildar nu fylliga nypon som är goda bara man låter bli ”klipulvret”
björnbären är kanske det allra bästa, fast än är inte den riktiga tiden inne
Om glaspärlespel
20/8 -2009
För några dagar sedan dristade jag mig att lägga in ett citat av Hesse under pausträdet. En reaktion – i det verkliga livet – på inlägget var att det här är elitism. Och nyss läste jag i en recension av Tony Samuelssons ”Jag var en arier” några rader som lyder så här:
Men den kontrafaktoriska historieskrivningen kan bli en intellektuell lek, eller ett glaspärlespel.
Ordet ”glaspärlespel” är oupplösligt förbundet med Hesses roman ”Das Glasperlenspiel” och det står helt klart att recensenten här inte tycker att det är bra att syssla med glaspärlespel.
Jag skulle kunna ta ytterligare några exempel på Hessereaktioner från senare tid, men jag stannar vid detta och frågar mig i stället vad det är hos Hesse som irriterar eller stör människor så. Ställer han extrema krav på människan eller tycker man att han flyr ifrån ”det verkliga livet”? Har han för liten acceptans för det medelmåttiga? Eller vad är det som skaver så?
Jag funderar nu speciellt över ”Das Glasperlenspiel”, eftersom jag uppfattar den som en nyckel till hela Hesses författarskap. Jag har läst romanen två gånger – en när jag var så där 20-25 år och en för kanske fem år sedan.
Jag tittar på ett och annat jag strukit för i marginalerna i boken.
Das Glasperlenspiel ist also ein Spiel mit sämtlichen Inhalten und Werten unserer Kultur
Glaspärlespelet är alltså en lek med alla vår kulturs innehåll och värden
•
Aber so leicht es ist, beliebige Abschnitte der Vergangenheit in die Weltgeschichte schön und sinnvoll einzuordnen, so unfähig ist jede Gegenwart zu ihrer Selbsteinordnung
Men lika lätt som det är att på ett vackert och meningsfullt sätt infoga valfria avsnitt ur det förflutna i historien, lika svårt är det för varje nutid att se sin egen plats i historien
•
Einen hübschen kleinen Bambusgarten in die Welt hineinsetzen, das kann man schon. Aber ob es dem Gärtner gelingen würde, die Welt in sein Bambugehölz einzubauen, scheint mir doch fraglich.
Visst kan man anlägga en vacker liten bambuträdgård i världen. Men om trädgårdsmästaren kan klara att bygga in världen i sin bambuskog, det undrar jag om det är möjligt.
•
Wir sollen nicht aus der Vita activa in die Vita contemplativa fliehen, noch umgekehrt, sondern zwischen beiden wechseln unterwegs sein, in beiden zuhause sein, an beiden teilhaben.
Vi ska in fly ur Vita activa till Vita contemplativa och inte heller tvärtom, utan växlesevis röra oss mellan dem båda, vara hemma i båda och ha del i båda.
PS Kanske är det dags för en ny omläsning av hela boken, för den verkar på ett särskilt intensivt sätt samspela med den tid som är nu.
Tankar om läsande och resande
19/8 -2009
Då och då hör jag någon säga något som avtecknar sig på ett särskilt sätt mot den vanliga ordströmmen:
En gravt dyslektisk flicka till sin farmor: Farmor, hur känns det att kunna läsa? Jag menar hur är själva känslan när man läser?
En dam till en annan: På Sydneys flygplats gråter alla. Det är för att det är så långt borta.
En översättares väg
16/8 -2009
Salongen har just vaknat upp efter sommardvalan och vi inleder med en ny översättarintervju i vår ”evighetsserie”. Det är den mångspråkige översättaren Ervin Rosenberg som svarar på frågorna. Jag blev så fascinerad av svaret på den första frågan att jag vill visa det här under pausträdet också:
…
Hur kom du in på översättarbanan?
Sommaren 1991 stod jag inför ett svårt vägval. På grund av sjukdom kunde jag inte längre fortsätta som lärare, jag hade inga klara föreställningar om hur mitt liv skulle gestalta sig i fortsättningen. I juni det året flyttade jag till Stockholm och gjorde tafatta försök att komma in på översättarbanan. Jag ringde till förlag i Stockholm, berättade att jag var från Ungern och att jag hade universitetsexamen i franska, italienska och ryska. Jag vill minnas att jag inte har prålat med mina kunskaper i hebreiska. Snart stod det klart för mig: dessa samtal skulle inte leda till någonting.
Något tidigare det året kom min yngsta dotter hem från Israel. Hon hade arbetat några månader som volontär på en kibbutz. Vid hemkomsten hade hon med sig en bok i present. Hon visste att jag uppskattade Amos Oz författarskap, därför gav hon mig Oz senaste roman på hebreiska, den som två år senare skulle ges ut på svenska i min översättning med titeln Det tredje tillståndet. Men för detta måste det till en rad händelser som jag inte ha kunnat drömma om då. Då, på våren 1991, läste jag boken, tyckte väldigt mycket om den och … stoppade den i bokhyllan bredvid andra böcker på hebreiska.
Tidigt på hösten det året frågade min syster om jag ville göra henne sällskap till en sammankomst på Judiska Församlingen. Ett antal bemärkta personer, professor Georg Klein, ”radiodoktorn” (Peter Paul Heinemann hette, tror jag, denna under många år mycket omtyckta person, som brukade säga kloka ord i P1), andra. Ämnet var det ofta problematiska förhållandet mellan den generation som överlevt Förintelsen och barn och barnbarn till dessa överlevare. Jag följde med.
Vi anlände tidigt, vid en tidpunkt då det bara fanns några få personer i lokalen. En kvinnlig bekant till min syster frågade om jag inte kunde tänka mig att hjälpa en annan kvinna, åka bil till hennes arbetsplats på ett förlag i staden och hämta ett antal böcker, som publiken skulle kunna köpa när talen, frågorna, hela sammankomsten var över. Jag följde med den för mig då helt okända kvinnan i hennes bil.
Under den korta färden, på förlaget och på återfärden ställde hon ett antal personliga frågor till mig. Snart hade jag berättat om min belägenhet och vad jag skulle vilja göra. Jag nämnde vilka språk jag eventuellt skulle kunna översätta från. Hon noterade allt detta, men tillade, vilket var rena sanningen, att svenska inte var mitt modersmål, och detta faktum skulle ligga mig i fatet. Till min överraskning nämnde hon sedan att hon genom en vän hade fått höra att ett av förlagen i Stockholm sökte någon som kunde översätta från hebreiska. Hon skulle kunna nämna mitt namn för sin vän, sedan fick man se. Jag har inte fått veta vilket förlag, vilken författare, vilken bok som det gällde. Hon ville inte avslöja något mer, jag skulle ge mig till tåls, hon skulle tala med sin vän om mig. Jag fick nöja mig med hennes löfte.
Kvällen var intressant och givande, det som sagts under sammankomsten sysselsatte min hjärna medan jag åkte hem till min bostad i förorten. Men andra tankar kring mitt samtal med förlagskvinnan gav mig ingen ro.
Väl hemma sa jag till mig själv: tänk om den bok som förlaget X sökte en översättare till var just den som jag hade fått av min dotter några månader tidigare. Det var tänkbart, kanske inte särskilt troligt. Kanske. Jag gick till bokhyllan, tog fram böcker av Oz på svenska, jag ville veta vilket förlag som hade gett ut dem. Därpå tog jag fram hans senaste roman, Hamatsav haslishi hette den. Jag översatte första kapitlet. Dagen därpå försökte jag mig på kapitel två men fann det för knepigt, tredje kapitlet tyckte jag gick bättre. Några dagar senare åkte jag till förlaget, tilltalade första person jag såg gående i korridoren en trappa upp. Det råkade vara förlagschefen. Jag nämnde mitt ärende. Han bad mig in på sitt kontor. Vi hade ett trevligt och vänligt samtal, detaljerna minns jag ingenting av, till slut bad han mig att få läsa de översatta kapitlen. Inte många dagar senare ringde någon från förlaget, jag minns inte om det var förlagschefen eller någon annan. Jag blev erbjuden att översätta boken.
Några veckor senare ringde kvinnan som hade lovat att föra fram mitt namn till sin väninna. Hon sa att hon visst inte hade glömt sitt löfte, hon hade nämnt mitt namn och sagt att jag kanske skulle klara uppgiften. Hon var inte så lite överraskad av … min berättelse.
Så började min verksamhet som översättare.
…
Och här finns resten av intervjun.
PS Jag drar mig tillbaka härifrån för ett par dagar, men någon gång i mitten av den kommande veckan dyker det upp en ny text under trädet.