Londi bland uppspolade blåmaneter i Lilla Apelviken – i bakgrunden Subbe fyr
19 kommentarer till “Vid havet”
Platser vid havet.
Det är upplyftande för den arma själen att titta på dina bilder. Eja vore jag där. Uppväxt i Borås, som jag är, så kommer jag aldrig över min dragning till Västkusten och Varberg. Varje sommar längtar jag dit. Vill sitta en stund på Fästningsterrassens kafe: en av Sveriges finaste platser för en utomhusfika eller en dito räkmacka med öl och utsikt. Promenera utmed havet. Besöka Getterön. Ingen annan svensk stad har väl någon motsvarighet till den omedelbara närkontakt med havet som Varberg har? Jag ”såg” inte Varbergs företräden på allvar förrän jag sedan länge hade flyttat till Sveriges baksida.
Men Stockholms skärgård är inte fy skam heller. St. Nassa, Kallskär, Gillöga, …
En annan favoritplats, inte så långt från Varberg, och som jag upptäckte så sent som för ett par tre år sedan, är Morups Tånge. Fantastiska strandängar. Och jag är inte ens ornitolog.
Lars,
jag sätter nog in sådana här bilder för att lyfta min egen ”arma själ” för en stund.
Eftersom jag – åtminstone till en del – vuxit upp i Varberg känner jag till en del varbergska glåpord eller fördomar mot boråsare. Det finns något som heter ”boråsardopp” och det är förstås inget riktigt (varbergskt djärvt) bad. Och sedan finns ordet ”baddjävlar”. Fast kanske är sådana här saker borta ur språket och tankarna, nu när Varberg öppnat sig en aning mot omvärlden och slutat vara så ingrott sig själv. (Det var för övrigt inte lätt att komma dit som stockholmare.)
Tack för de intressanta upplysningarna om Boråsare 🙂
Det var helt fantastiskt att, så här femtio år efteråt, få veta vad man kallades för i Varberg. Jag hade ingen aning om detta.
Bodil,
om det inte blåst så mycket i dag hade jag förlängt min lunchpromenad ända till Subbe!
Lars,
så du var alltså en ”ullhare”…
Först ”boråsdopp” och ”baddjävel”. Och nu en upptrappning med epitetet ”ullhare”. Baddjävel kan jag stå ut med, det låter lite häftigt och manligt. Men ”ullhare”? Hm.
Jag suger åt mig som en svamp. Så småningom kanske jag kan skriva en bok om detta. Eller en doktorsavhandling. Men i vilket ämne?
Tack, Lennart. ”Ullhare” var faktiskt väldigt roligt. Och jag hade inte hört det uttrycket heller, tidigare.
Obildade läsare informeras härmed om att Borås stadsvapen (numera kommunvapen, usch vilken tråkig benämning!) består av ”…twå ulle Saxser, den ene medh udden nedhåt, och den andre medh udden upwände…”. (enligt privilegiebrev för Borås undertecknat av Gustav II Adolf den 25 maj 1622)
Två ullsaxar som stadsvapen verkar ju helt naturligt för textilstaden Borås. Borås grundades för att legitimera gårdfarihandeln, och knallarna hade mycket smidesvaror att sälja. Det var alltså sannolikt smide och inte ull som saxarna symboliserade den gången.
(Källa: Wikipedia)
Baddjävlar är för roligt, tycker jag, och en så överraskande sammansättning att man häpnar.
Kul med ”ullhare”, väldigt trevligt ord. Undrar varför det blivit en hare av bråsaren (ja, ordet uttalas helst utan o-ljud).
Nilla, du känner väl ändå till uttrycket ”baddjävel”?
På tal om Varberg och badjävlar, så har jag på femtiotalet tävlat i simning i en badanläggning som låg i närheten av fästningen.
Annars är Badjävlar en film av Lars Mohlin.
Jag tror inte att jag har sett den.
Agneta, du är fantastisk som hittar sån’t här.
En ullhare är alltså en textilarbetare!
Din lista (en guldgruva) har jag kopierat och sparat. Jag känner igen många av dessa ord från min uppväxt i Borås.
Agneta, du hittar som vanligt nycklarna till allt. Och dessutom har du tävlat i simstadion! Jag vet jag inte hur det ser ut dä nur, men jag tror att hopptornet (som jag aldrig vågade hoppa ifrån) är borta och förmodligen är mycket av det där mörka stenbrottsaktiga borta nu, för det kan väl knappast passa in i den här tiden.
Här kommer ett annat för oss rätt vanligt uttryck : ” att ta sig en boråsare ”, vilket innebär att man mitt på en – kanske ganska trafikerad gata – gör en sväng åt motsatt håll. Där fick dom !
A propos simstadion så har det inte varit mycket simning där denna sommar, för bottenfärgen flagnade av igen. Nu överväger man om man ska kakla det hela, eller täcka botten med en duk (?) eller annat. Själv har jag ingen anledning att bada där, för fins det en skönare badplats för oss än ”vår” brygga med ”vår” sten att lägga kläderna på. Förresten ser det ut att vi även i dag kan ta oss ett dopp, möjligen bara ett ”boråsadopp”, i fall inte vågorna är för höga.
Bodil: Jag är uppvuxen med ”baddjävlar”, men häpnar fortfarande över ordets rolighet.
En tidsbild:
Under sextio- och sjuttiotalen brukade mina föräldrar, då pensionärer, hyra en lägenhet i en villa på Magasinsgatan i Varbetg. Dom tillbringade mycket tid vid de båda nakenbad som finns strax bortom fästningen. När bilen hade parkerats, så gick mamma till damernas och pappa (och jag om jag var där på besök) till herrarnas. På ”herrarnas” fanns ett kotteri med äldre herrar, som hade ett eget revir bland klipporna, där stort och smått diskuterades, ofta under högljudda skrattsalvor. Kotteriet bestod av boråsare och varbergsbor i en salig blandning. Pappa DÖK alltid i havet från den lilla bryggan, även efter åttio år fyllda. Är det ”boråsadopp”? Jag bara frågar. (Själv använde jag badtrappan. Jag var för ung för att sätta mitt dyrbara liv på spel.)
Nu undrar jag vad de korrekta namnen är på dessa båda bad.
Jag har namn som ”Skarpe nord” och ”Djupa dräkt” surrande i huvudet, men vet inte riktigt vad de står för. ”Djupa dräkt” låter inte som ett nakenbad.
Jag förväntar mig ett uttömmande svar från den samlade illustra varbergsexpertisen på denna blogg.
Och hur är det med ”Goda hopp”?
Jaha, där fick vi lite mer boråserier. Det är tydligt boråsarna är viktiga vid den varbergska horisonten. Och tack för upplysningarna om simstadion, Mamma.
Nilla,
jag tänkte väl det. Fast en stund fick jag för mig att jag hittat på det där med baddjävlar eller att jag fått det från den där filmen Agneta nämner en bit upp här, men det kanske är är tvärtom: Filmtiteln är inspirerad av det här Varbergsuttrycket?
Lars,
det är klart att det din pappa gjorde inte var något klassiskt boråsadopp. Vad baden heter? Herrarnas heter ”Goda hopp”. Damerna har två: ”Skarpe nord” och ”Käringhålan”. ”Djupa dräkt” är ett vanligt bad, där alla får bada och det är där jag badat mest genom åren.
PS Om jag har fel i något om namnen finns det säkert någon som kan rätta till det.
Fel har du säkert inte, Bodil, bara en poäng: lirar man med en frusen trissa i Kungälv, spelar man bandy på Skarpe Nord. Men då får man ägna sig åt andra djupdykningar, snacka om hårt vatten…
Varberg måste vara västkustens mest angenäma pärla, trivs alltid där.
Går det fortfarande tåg Borås-Varberg och vice versa?
Bodil, ett stort tack för utredningen av namnfrågan. Som bonus skall du och övriga läsare få ta del av ytterligare en autentisk skildring av ett nakenbad.
I februari 2007 besökte jag och min fru Gran Canaria. Första dagen bestämde vi oss för att gå en lång promenad utmed den välkända Playa del Inglès. Min fru tog med sig sin baddräkt, men inte jag. Jag badar sällan och var absolut inte inställd på bad i februari. Vi började gå där playan börjar, mitt i staden med samma namn, ut mot de berömda sanddynerna i Maspalomas. Hela denna långa strandremsa är under dagtid ständigt befolkad med promenerande turister. Alla går c:a tio meter ovanför vattenbrynet, så det bildas en väl upptrampad och bekväm ”väg” att gå på.
När vi hade gått ett par tre kilometer kom vi, helt oväntat, fram till ett område som var reserverat för nakenbad. Turistströmmen med ”motionärer” påverkades dock inte av detta faktum, utan man fortsatte frejdigt på samma trad. Men nu överfölls vi av en oemotståndlig lust att BADA. Sagt och gjort. Jag var ju nu juridiskt oförhindrad att bada, och solen och havet var inbjudande. Vi hyrde var sin solstol (obligatoriskt) och tog av oss paltorna. Hustrun tog på sig baddräkt, men jag var alltså spritt språngande naken, trettio meter från vattnet, och med en strid ström av promenerande människor mellan mig och det våta elementet. Jag lovar att det var lika mycket folk som på Ströget i Köpenhamn en lördagseftermiddag.
Det var en minst sagt ovanlig upplevelse att naken korsa detta mänskliga lämmeltåg och gå ner till vattenbrynet och vidare ut i Atlanten. Ändå kändes det fullständigt naturligt. Nakenhet ”besvärar” inte på samma sätt i ”ett oändligt rum”. Men om man tänker efter, så var det ju ungefär samma sak som att korsa Hamngatan från ”Gallerian”-sidan och knalla in på NK. Utan kläder!
Michael,
ja, den tåglinjen finns allt fortfarande. Ibland händer det att jag tar den vägen ifrån Vänersborg till Varberg. Lite långsam färd med stopp vid varje håla, men sommartid kan det vara rätt fint att resa så.
Lars,
haha!
Åter efter några dagars konfererande återkommer jag till nätet och läser med glädje denna tråds utbrott av varbergiana och stärks i övertygelsen att Varberg i någon mening är världens centrum…
Platser vid havet.
Det är upplyftande för den arma själen att titta på dina bilder. Eja vore jag där. Uppväxt i Borås, som jag är, så kommer jag aldrig över min dragning till Västkusten och Varberg. Varje sommar längtar jag dit. Vill sitta en stund på Fästningsterrassens kafe: en av Sveriges finaste platser för en utomhusfika eller en dito räkmacka med öl och utsikt. Promenera utmed havet. Besöka Getterön. Ingen annan svensk stad har väl någon motsvarighet till den omedelbara närkontakt med havet som Varberg har? Jag ”såg” inte Varbergs företräden på allvar förrän jag sedan länge hade flyttat till Sveriges baksida.
Men Stockholms skärgård är inte fy skam heller. St. Nassa, Kallskär, Gillöga, …
En annan favoritplats, inte så långt från Varberg, och som jag upptäckte så sent som för ett par tre år sedan, är Morups Tånge. Fantastiska strandängar. Och jag är inte ens ornitolog.
Lars,
jag sätter nog in sådana här bilder för att lyfta min egen ”arma själ” för en stund.
Eftersom jag – åtminstone till en del – vuxit upp i Varberg känner jag till en del varbergska glåpord eller fördomar mot boråsare. Det finns något som heter ”boråsardopp” och det är förstås inget riktigt (varbergskt djärvt) bad. Och sedan finns ordet ”baddjävlar”. Fast kanske är sådana här saker borta ur språket och tankarna, nu när Varberg öppnat sig en aning mot omvärlden och slutat vara så ingrott sig själv. (Det var för övrigt inte lätt att komma dit som stockholmare.)
Tack för de intressanta upplysningarna om Boråsare 🙂
Det var helt fantastiskt att, så här femtio år efteråt, få veta vad man kallades för i Varberg. Jag hade ingen aning om detta.
Bodil,
om det inte blåst så mycket i dag hade jag förlängt min lunchpromenad ända till Subbe!
Lars,
så du var alltså en ”ullhare”…
Först ”boråsdopp” och ”baddjävel”. Och nu en upptrappning med epitetet ”ullhare”. Baddjävel kan jag stå ut med, det låter lite häftigt och manligt. Men ”ullhare”? Hm.
Jag suger åt mig som en svamp. Så småningom kanske jag kan skriva en bok om detta. Eller en doktorsavhandling. Men i vilket ämne?
Tack, Lennart. ”Ullhare” var faktiskt väldigt roligt. Och jag hade inte hört det uttrycket heller, tidigare.
Obildade läsare informeras härmed om att Borås stadsvapen (numera kommunvapen, usch vilken tråkig benämning!) består av ”…twå ulle Saxser, den ene medh udden nedhåt, och den andre medh udden upwände…”. (enligt privilegiebrev för Borås undertecknat av Gustav II Adolf den 25 maj 1622)
Två ullsaxar som stadsvapen verkar ju helt naturligt för textilstaden Borås. Borås grundades för att legitimera gårdfarihandeln, och knallarna hade mycket smidesvaror att sälja. Det var alltså sannolikt smide och inte ull som saxarna symboliserade den gången.
(Källa: Wikipedia)
Baddjävlar är för roligt, tycker jag, och en så överraskande sammansättning att man häpnar.
Kul med ”ullhare”, väldigt trevligt ord. Undrar varför det blivit en hare av bråsaren (ja, ordet uttalas helst utan o-ljud).
Nilla, du känner väl ändå till uttrycket ”baddjävel”?
Ullhare och andra ord från Marbo,
beläget några mil söder om Borås.
På tal om Varberg och badjävlar, så har jag på femtiotalet tävlat i simning i en badanläggning som låg i närheten av fästningen.
Annars är Badjävlar en film av Lars Mohlin.
Jag tror inte att jag har sett den.
Agneta, du är fantastisk som hittar sån’t här.
En ullhare är alltså en textilarbetare!
Din lista (en guldgruva) har jag kopierat och sparat. Jag känner igen många av dessa ord från min uppväxt i Borås.
Agneta, du hittar som vanligt nycklarna till allt. Och dessutom har du tävlat i simstadion! Jag vet jag inte hur det ser ut dä nur, men jag tror att hopptornet (som jag aldrig vågade hoppa ifrån) är borta och förmodligen är mycket av det där mörka stenbrottsaktiga borta nu, för det kan väl knappast passa in i den här tiden.
Här kommer ett annat för oss rätt vanligt uttryck : ” att ta sig en boråsare ”, vilket innebär att man mitt på en – kanske ganska trafikerad gata – gör en sväng åt motsatt håll. Där fick dom !
A propos simstadion så har det inte varit mycket simning där denna sommar, för bottenfärgen flagnade av igen. Nu överväger man om man ska kakla det hela, eller täcka botten med en duk (?) eller annat. Själv har jag ingen anledning att bada där, för fins det en skönare badplats för oss än ”vår” brygga med ”vår” sten att lägga kläderna på. Förresten ser det ut att vi även i dag kan ta oss ett dopp, möjligen bara ett ”boråsadopp”, i fall inte vågorna är för höga.
Bodil: Jag är uppvuxen med ”baddjävlar”, men häpnar fortfarande över ordets rolighet.
En tidsbild:
Under sextio- och sjuttiotalen brukade mina föräldrar, då pensionärer, hyra en lägenhet i en villa på Magasinsgatan i Varbetg. Dom tillbringade mycket tid vid de båda nakenbad som finns strax bortom fästningen. När bilen hade parkerats, så gick mamma till damernas och pappa (och jag om jag var där på besök) till herrarnas. På ”herrarnas” fanns ett kotteri med äldre herrar, som hade ett eget revir bland klipporna, där stort och smått diskuterades, ofta under högljudda skrattsalvor. Kotteriet bestod av boråsare och varbergsbor i en salig blandning. Pappa DÖK alltid i havet från den lilla bryggan, även efter åttio år fyllda. Är det ”boråsadopp”? Jag bara frågar. (Själv använde jag badtrappan. Jag var för ung för att sätta mitt dyrbara liv på spel.)
Nu undrar jag vad de korrekta namnen är på dessa båda bad.
Jag har namn som ”Skarpe nord” och ”Djupa dräkt” surrande i huvudet, men vet inte riktigt vad de står för. ”Djupa dräkt” låter inte som ett nakenbad.
Jag förväntar mig ett uttömmande svar från den samlade illustra varbergsexpertisen på denna blogg.
Och hur är det med ”Goda hopp”?
Jaha, där fick vi lite mer boråserier. Det är tydligt boråsarna är viktiga vid den varbergska horisonten. Och tack för upplysningarna om simstadion, Mamma.
Nilla,
jag tänkte väl det. Fast en stund fick jag för mig att jag hittat på det där med baddjävlar eller att jag fått det från den där filmen Agneta nämner en bit upp här, men det kanske är är tvärtom: Filmtiteln är inspirerad av det här Varbergsuttrycket?
Lars,
det är klart att det din pappa gjorde inte var något klassiskt boråsadopp. Vad baden heter? Herrarnas heter ”Goda hopp”. Damerna har två: ”Skarpe nord” och ”Käringhålan”. ”Djupa dräkt” är ett vanligt bad, där alla får bada och det är där jag badat mest genom åren.
PS Om jag har fel i något om namnen finns det säkert någon som kan rätta till det.
Fel har du säkert inte, Bodil, bara en poäng: lirar man med en frusen trissa i Kungälv, spelar man bandy på Skarpe Nord. Men då får man ägna sig åt andra djupdykningar, snacka om hårt vatten…
Varberg måste vara västkustens mest angenäma pärla, trivs alltid där.
Går det fortfarande tåg Borås-Varberg och vice versa?
Bodil, ett stort tack för utredningen av namnfrågan. Som bonus skall du och övriga läsare få ta del av ytterligare en autentisk skildring av ett nakenbad.
I februari 2007 besökte jag och min fru Gran Canaria. Första dagen bestämde vi oss för att gå en lång promenad utmed den välkända Playa del Inglès. Min fru tog med sig sin baddräkt, men inte jag. Jag badar sällan och var absolut inte inställd på bad i februari. Vi började gå där playan börjar, mitt i staden med samma namn, ut mot de berömda sanddynerna i Maspalomas. Hela denna långa strandremsa är under dagtid ständigt befolkad med promenerande turister. Alla går c:a tio meter ovanför vattenbrynet, så det bildas en väl upptrampad och bekväm ”väg” att gå på.
När vi hade gått ett par tre kilometer kom vi, helt oväntat, fram till ett område som var reserverat för nakenbad. Turistströmmen med ”motionärer” påverkades dock inte av detta faktum, utan man fortsatte frejdigt på samma trad. Men nu överfölls vi av en oemotståndlig lust att BADA. Sagt och gjort. Jag var ju nu juridiskt oförhindrad att bada, och solen och havet var inbjudande. Vi hyrde var sin solstol (obligatoriskt) och tog av oss paltorna. Hustrun tog på sig baddräkt, men jag var alltså spritt språngande naken, trettio meter från vattnet, och med en strid ström av promenerande människor mellan mig och det våta elementet. Jag lovar att det var lika mycket folk som på Ströget i Köpenhamn en lördagseftermiddag.
Det var en minst sagt ovanlig upplevelse att naken korsa detta mänskliga lämmeltåg och gå ner till vattenbrynet och vidare ut i Atlanten. Ändå kändes det fullständigt naturligt. Nakenhet ”besvärar” inte på samma sätt i ”ett oändligt rum”. Men om man tänker efter, så var det ju ungefär samma sak som att korsa Hamngatan från ”Gallerian”-sidan och knalla in på NK. Utan kläder!
Michael,
ja, den tåglinjen finns allt fortfarande. Ibland händer det att jag tar den vägen ifrån Vänersborg till Varberg. Lite långsam färd med stopp vid varje håla, men sommartid kan det vara rätt fint att resa så.
Lars,
haha!
Åter efter några dagars konfererande återkommer jag till nätet och läser med glädje denna tråds utbrott av varbergiana och stärks i övertygelsen att Varberg i någon mening är världens centrum…