I gårdagens SvD läste jag en artikel av Tomas Lundin om det stundande förbundsdagsvalet i Tyskland. Huvudtemat i texten är Angela Merkels optimism och goda position i opinionsmätningarna. Det är emellertid ett sidotema jag funderar över. Lundin kommer gång på gång tillbaka till det han ser som Merkels brist på karisma. Han skriver:
Väljarna tycks strunta i att varken Steinmeier eller Merkel saknar karisma.
(Ja, här gör han visst en logisk kullerbytta, men sådant kan hända och det är inte det jag är ute efter.)
Och mot slutet av texten uttrycker han sig så här:
Jämfört med en hyperaktiv Nicolas Sarkozy eller en skandalomsusad Silvio Berlusconi är Merkel naturligtvis höjden av färglöshet.
Vad vill Lundin egentligen säga med detta? Att det är konstigt att Merkel kan ha framgång när hon är okarismatisk? Att de tyska väljarna är konstiga?
Och hur är det om vi ställer oss frågan generellt: Måste politiker vara karismatiska för att inte bli ifrågasatta? Eller vad är förresten karisma? Hur avgör man om någon har denna egenskap?
Här, Bodil, känner jag precis som du: vad är det som är så bra med karisma?
Hade inte Hitler karisma? Det gick ju som det gick med den sakens hjälp…
Nej, säger jag bara, tänk på Olof Palmes stora ”karisma” – låg inte den honom i fatet egentligen? Han Hugo Chavez, är inte han också väldigt karismatisk? Ahmadinejad,Castro, Idi Amin, Arafat, listan kan göras jättelång med fantastiskt ”fängslande” personer. Många fängslas på vägen.
Jag gillar hon Merkel. Fin dam det.
😀
Ja, privat kan man väl tillåta sig att falla för ”karisma”, men när det gäller politik så tror att det är värt att åtminstone försöka frigöra sig från den lockelsen. Din uppräkning talar ju sitt tydliga språk. Som du säger kan den här listan göras lång. Jag fortsätter med ytterligare några med ”karisma”: Stalin, Mussolini, Lenin, Pol Pot…
På tal om logiska kullerbyttor… Enligt ert resonemang är alltså samtliga karismatiska personer eller i alla fall politiker destruktiva och onda diktatorstyper??? Dalai Lama är extremt karismatisk, Moder Theresa var det också. Det är inte logiskt troligt, att graden av karisma avgör hur ”god” eller ”ond” man är – de flesta gör väl så gott de kan och de är/var inte alltid perfekta. Churchill och Eisenhower var karismatiska och en nutida karismatisk politiker som slår mig som främst en positiv kraft är väl Obama.
Jag tycker oerhört mycket om Merkel som politiker. Nej, hon är kanske inte speciellt karismatisk, men hon är en driven politiker som i alla fall tycks vilja tyska folket väl. Jag antar att den stora respekt hon åtnjuter som ärlig, intelligent, hårt arbetande och hängiven politiker är vad som gör henne så enormt populär. Karisma har inget med saken att göra. Tomas Lundins kommentarer förefaller mig obegripliga. Har han kanske missat den enkla sanningen i det engelska uttrycket ”Actions speak louder than words”?
Det vore dock märkligt om vi inte lät oss övertygas – till viss del – av en politikers utstrålning, åtminstone inledningsvis. Vi dömer ofta folk som tråkiga, intressanta, spännande, intetsägande, etc. på deras utstrålning, det intryck vi får av dem och den grad av förtroende de inspirerar i oss. Vi är så ytliga, psykologiskt generaliserat, att vi vill liera oss med det vackra och/eller karismatiska, snarare än det fula och/eller intetsägande. När en politiker sedan väl är vald, handlar det om vad den personen åstadkommer på sin post och hur personen hanterar sin roll. Men visst – misstaget att välja politiker som är själviskt orienterade, som manipulerar sina väljare genom att charma dem och som sedan kommer att införa diktatur och låsa alla fredliga vägar till förändring kommer att upprepas lite här och var i världen, för vi är mänskliga. Vi må vara/bli förlåtna…hoppas jag…
Tja, logisk ”kullerbytta” – men kanske lite ensidigt (tills du dök upp) om farorna med det karismatiskas lockelser. Naturligtvis är inte karisma – vad det nu är – i sig något ont, men dess förtrollande verkan har många gånger fört människor på förfärliga villovägar.
Jag säger i min förra kommentar så här:
”Ja, privat kan man väl tillåta sig att falla för “karisma”, men när det gäller politik så tror jag att det är värt att åtminstone försöka frigöra sig från den lockelsen.”
Med det vill jag säga att det inte alls är lätt, men att vi bör vara vaksamma. Och det är naturligtvis inte alls konstigt att vi lockas av sådant som utstrålning.
Jag antar att vi egentligen inte tänker så olika om detta, Marita, och eventuella missförstånd beror väl på att jag inte målade upp hela bilden direkt utan uppehöll mig vid en sida.
Jag tror vissa politiker tränger igenom till de flesta oavsett politisk färg. Jag håller inte med det mesta som Merkel står för, men som politiker är det lätt att acceptera/respektera henne, på samma sätt som en gång Joschka Fischer lyckades. Respekt uppnår nog politiker inte genom karismatiska utfall, tal, dumheter eller annat. Där finns nog andra, mer allmänmänskliga drag, och kanske en smula av det som en gång kallades sunt förnuft. Och pondus? Läs Merkels bakgrund, den som vill, nog så intressant. Och färgstark.
Som vanligt är exemplen på karismatiska ledare kommunister eller liknandesinnade. Nå, det kan man kanske leva med, kanske kan det vara en smula smickrande. Den diskussionen lämnar vi i tysthet. Men ingen av oss nu talande kan bedöma om Stalin eller Lenin var karismatiska, vi var helt enkelt inte där, och andras vittnesbörd är tunnfloriga omdömen. Man kan drömma, men icke veta. Jämför Ernst Thälmann med Walter Ulbricht, vem var mest karismatisk, kan man gissa? Och vem var i så fall mest hotfull mot det man kallar demokratin?
Och en följdfråga jag älskar att älta: Hur hade DDR sett ut med Thälmann vid rodret?
Naturligtvis är det svårt att bedöma hur karismatiska icke längre levande ledare är. Vissa av dem kan i och för sig ses på film, men det räcker kanske inte för att man ska få någon uppfattning om hur man själv hade reagerat ”i verkligheten”. Dessutom är det väldigt svårdefinierat vad detta med karisma egentligen är.