När jag är i Varberg går jag alltid till havet – tillsammans med Londi och kanske någon mer. Oftast går jag över ängen, där barnen förr spelade fotboll – ja, kanske gör de det fortfarande, andra barn. Och så förbi Krutkällaren och ner över heden längs den vindlande stigen. Det växer mest ljung, en, slån och tall här. Träden kryper längs marken för den nästan ständiga vinden håller dem nere. Så här i sensommaren finns det mycket man kan äta här: de sista odonen och blåbären finns kvar, nypon, slånbären börjar mogna och björnbären har just börjat gå över till svart.
längs stigen
bortom ljungen anar man kusthotellet, det som förr var kustsanatoriet, och Subbe fyr
slånbäret, plommonets lilla vilda släkting, lockar med sin torra friska beskhet
getterörosen bildar nu fylliga nypon som är goda bara man låter bli ”klipulvret”
björnbären är kanske det allra bästa, fast än är inte den riktiga tiden inne