Att titta in så här i lärkgrenochbarrvimlet är nästan som att titta in i den egna själen…
Att titta in så här i lärkgrenochbarrvimlet är nästan som att titta in i den egna själen…
Nu är jag inne i den lilla bokhandeln vid huvudgatan i Vrchlabí. Jag vrider lite på stället med böcker från förlaget Vitalis, ett intressant Pragbaserat förlag som främst ger ut böcker på tyska. Deras utgivning cirkulerar kring det tysk-tjeckisk-judiska, med Kafka som ett slags nav eller hjärta.
Jag tar ner den här, en tvåspråkig upplaga av Edison av Vítězslav Nezval och börjar bläddra och läsa:
I efterordet finner man bland annat detta om bakgrunden till bokens tillkomst:
Es waren, nach Nezvals eigenem Bekenntnis, die Lichtergirlanden der Prager Brücken, die ihn von Anfang an bezauberten, schon, als er zu Beginn seiner Zeit im großstädtischen Prag noch Heimweh nach der dörflichen Idylle seiner Kindheit empfand. Sie regten ihn an, dem menschlichen Genius in der Gestalt des rastlosen Erfinders der Glühbirne, T. A. Edison, einen hymnischen Gesang zu widmen.
Det var alltså ljusgirlanderna på broarna i Prag som gav den första ingivelsen som sedan förde Nezvals tanke vidare till att skriva en hymn till ”glödlampans rastlöse uppfinnare”, Edison.
Kanske är det inte möjligt att förmedla hymnverkets suggestiva rytm och de besvärjande och nästan berusande upprepningarna med dessas glidande variationer genom något enstaka nedslag, men jag vill ändå göra ett försök och väljer början och slutet i den första sången. Början:
Trübsal ist unser Leben wie des Weinens Ton
Ein Spieler ging einst abends aus dem Spielsalon
Schnee fiel auf die Monstranzen aller Bars
die Luft war feucht nicht fern zum Frühling war’s
jedoch die Nacht erzitterte wie die Prärie
unter den Einschlägen der Sternartillerie
ihr lauschten da an Tischen schnapsbegossen
vor alkoholgefüllten Gläsern Zechgenossen
halbnackte Frauen auch im Pfauenfederkleid
Melancholiker wie stets zur Abendzeit
Doch war da etwas Schweres das zu zermalmen droht
Trauer Wehmut Bange vom Leben wie vom Tod
Och här är texten i original:
Slutet av första sången:
Ich dachte lass’ den Schatten endlich ihren Lauf
schlug langsam eine Wochen alte Zeitung auf
und leicht betäubt vom Duft der Schwärze schon
erblickte ich ein großes Bild von Edison
er saß da wie ein Priester einstmals im Talar
sie stellten seine neueste Erfindung dar
doch war da etwas Schönes das zu zermalmen droht
der Mut und auch die Freude am Leben wie am Tod
Originaltexten:
Som ni ser återkommer versraderna:
Doch war da etwas Schweres das zu zermalmen droht
Trauer Wehmut Bange vom Leben wie vom Tod
(Dock fanns där något tungt som krossar
sorg vemod rädsla hos livet och hos döden)
i ”lätt” förändrad form:
doch war da etwas Schönes das zu zermalmen droht
der Mut und auch die Freude am Leben wie am Tod
(dock fanns där något vackert som krossar
modet och glädjen hos livet och hos döden)
Den här slingan av ljus och mörker löper genom hela hymnen.
PS Skillnaden mellan den tyska och den svenska versionen här kommer sig att att jag – med hjälp – försökt mig på en översättning direkt från originalet. Dessutom har jag inte givit mig på några rim.
En morgon i Svatý Petr visar Londi tydligt att hon inte är upplagd för någon bergsvandring:
Vi bestämmer oss därför för att åka ner till Vrchlabí och köpa böcker, promenera lite och äta lunch på det vanliga stället med ”björnölet”:
Vrchlabí (på tyska Hohenelbe) är en småstad med rötter i medeltiden. Som namnet antyder ligger den vid Elbe och den är den andra staden vid Elbe från källorna räknat. Den första är Špindlerův Mlýn.
Vi strövar omkring lite i stan längs huvudgatan, till torget och slottet (som jag vill visa en annan dag).
torget
smågata nära torget
Till sist går vi in i bokhandeln:
bokhandeln finns i det närmaste huset här
Imorgon tänker jag – med er – gå in där och bläddra lite i en fascinerande bok.
Vi har kommit längs den lilla slingrande sandvägen genom bokskogen – en del av bokarna här är hisnande stora, de största jag sett, tror jag – och går nu uppför mot borgen Valdštejn, som är den äldsta i Český ráj. Om ni känner till Elbsandsteingebirge, så har ni en föreställning om hur naturen ser ut här. Sandstensformationer sticker upp ur det omgivande landskapet som tänder från jättelika urtidsvidunder:
Borgen var en gång stamsäte för adelsfamiljen Waldstein och den började byggas i slutet av 1200-talet. Trots landskapets oländighet är borgens olika delar väl förbundna med detta och bildar liksom fortsättningar på de tre klippor som de sträcker sig över.
Här genom bokskogens ljusdunkel går vägen till borgen Valdštejn, den äldsta borgen i det böhmiska paradiset, Český ráj.
Idag stannar vi här inne under bokarnas kronor, men imorgon ska vi besöka borgen.
(Kanske borde jag ha placerat bilderna i omvänd ordning?)