Františkovy Lázně – Franzensbad
24/7 -2009
Genom åren har jag vid olika tillfällen besökt de kända tjeckiska baden Karlovy Vary (Karlsbad), Mariánské Lázně (Marienbad) och nu Františkovy Lázně (Franzensbad) – igen. Dessutom spankulerade jag för ett par år sedan utmed floden Brembo på en besläktad plats, nämligen San Pellegrino och det är säkert inte hela min ”badhistoria”.
Vad är det som lockar med sådana här platser? Den märkliga stillheten, den skenbart obehindrade blicken bakåt åtminstone ett eller ett par århundraden, de vackra byggnaderna, de milda färgerna, parklandskapet – och det där konstiga vattnet som smakar så illa och som man, om man vill, kan tro på kraften hos.
Den hälsobringande kraften hos källorna i Františkovy Lázně har enligt vad jag läst varit kända ända sedan 1300-talet. Själva kurorten grundades 1793 och fick sitt namn efter den tysk-romerske kejsaren Franz II (fram till 1807 hette orten Kaiser Franzensdorf). Som de andra berömda böhmiska baden besöktes också Franzensbad av stora män och kvinnor. Att till exempel Goethe och Beethoven varit där hittade jag synliga bevis på.
blick uppåt staden från Franzensquelle
Vart ska vi? Till Saltkällan? Till Kejsarbadet?
Franzensquelle
Beethoven var här i augusti 1812
Goethe har fått ge namn åt denna byggnad
Josef II – Vem var han och var han enarmad eller är det bara statyn som är det?
namnlös källa
…
Kurortstexter under pausträdet:
Nattduksbord
23/7 -2009
Nattduksbord – smaka på det ordet och tänk er att ni just börjat lära er svenska. ”Natt” och ”duk” och ”bord” är redan införlivade i ert ordförråd och då är det väl bara att… nej, det är det inte. Vad är en nattduk? Och varför behöver man ett bord till något som inte finns?
Jag minns det här underliga ordet från barndomen – jag var ju redan tidigt ”förhäxad” av ord. Varje gång jag hörde det försökte jag gripa det i flykten, men det gled alltid undan och fråga ville jag inte, för jag visste ju vad ett nattduksbord var, så vad ville jag egentligen veta? Jag hörde ”nattyggsbord” eller ”nattycksbord” eller ”nattdycksbord” (kunde det vara ett r som fallit bort?) eller ”nattussbord” eller ”nattyxbord” (rätt otäckt) eller ”natthussbord” eller ”natthusbord” eller ”nattyssbord” (lite sjömansaktigt väl) eller…
Här finns knappast någon plats för en riktig broderad nattduk och absolut inte för en nattyxa värd namnet.
…
PPS Plats för länkar till annat som eventuellt skrivs om (sovrums)möbler – eller vad man har på dem:
Sommarens gloriet
22/7 -2009
Jag har sedan en tid en särskild dragning till ordet och företeelsen ”gloriet”. I Františkovy Lázně (Franzensbad på tyska) fann jag den här sommarens gloriet. Se här:
En ”gloriet” är – har vi här kommit fram till vid ett tidigare tillfälle – en paviljong eller ett lusthus gärna beläget på en upphöjd plats, men alls inte alltid. Ordet är av romanskt förmodligen spanskt ursprung och det verkar ha en särskild spridning i Centraleuropa: Österrike, Tjeckien, Kroatien…
Här finns en tidigare gloriettext med ett samtal kring ordet:
Till och från Luční Bouda
21/7 -2009
Nästan alla vandrare i de här trakterna gör någon gång ett stopp i eller vid Luční Bouda (Wiesenbaude på tyska). Det är den mest kända av alla ”Bauden” i hela Riesengebirge. Så här står det bland annat i den tyskspråkiga texten på husets hemsida:
Die Wiesenbaude ist nicht nur die grösste und älteste Bergbaude des Riesengebirges, sie ist auch das höchstgelegene Restaurant, mit der Höhe von 1410m ü.d.M.
Och här är hela texen och detta är den engelskspråkiga versionen. Tjeckiska och polska versioner kan den intresserade lätt leta sig fram till.
Den här sommaren besökte vi Luční Bouda två gånger. För den andra vandringen valde vi vägen längs Kozí hřbety (Ziegenrücken/Getryggen). Jag har lagt ut sträckan från Svatý Petr till Luční Bouda med lila stjärnor på kartan här:
klicka för förstoring
Under hela uppvägen hade vi vänligt halvsoligt väder och allt var lätt och behagligt:
blick längs Getryggen
Uppe på krönet mörknade himlen, men den höll tätt tills vi hann fram:
Sněžka/Schneekoppe i fonden
Så snart vi fått tak över huvudet började regnet vräka ner och det fortsatte timme efter timme och vi åt och drack – öl, soppa, bröd, blåbärsknödel… Till sist bestämde vi oss för att ta oss ner trots regnet:
blick bakåt mot Luční Bouda
På mängder av ställen bildades det nya bäckar rakt i det gröna:
Men när vi började gå ner längs Getryggen igen släppte regnet sitt grepp – nästan:
Svenskt översättarlexikon
19/7 -2009
När jag för någon dag sedan letade på nätet efter svenska översättningar av Vítězslav Nezvals texter hittade jag något intressant: ett nytt initiativ som kallar sig Svenskt översättarlexikon.
Här följer ett litet utdrag som presenterar lexikonet och ger en del länkar in i det:
Svenskt översättarlexikon publiceras av Södertörns högskolebibliotek och har utvecklats där under medverkan av litteraturvetare, språkhistoriker, översättare och kritiker. Tjänsten lanserades i maj 2009. Lexikonet utvidgas kontinuerligt med nya artiklar och är fortfarande under utveckling, se vidare listan med planerade artiklar.
Läs om tankarna bakom lexikonet i artikeln Om Svenskt översättarlexikon. För en längre text om lexikonet och översättningshistoria, se Kleberg, Lars (2009), ”Att göra översättningar synliga: Om översättningshistoria och databasen Svenskt översättarlexikon” (Ingår i: En bok om böcker och bibliotek: tillägnad Louise Brunes, Erland Jansson (red.), Huddinge: Södertörns högskola, s. 173-186). En första rapport om översättarlexikonet, Svenskt översättarlexikon: Rapport om ett nytt projekt skrevs av Jonas Lembke 2006 och beskriver förarbetet.
PS Om ni undrar hur det här hänger ihop med mitt sökande efter en svensk Nezvalöversättning, så kan jag berättade att lexikonet rymmer en artikel om Erik Lindegren som översättare och att han har översatt Nezvals dikt ”Syrener” – ”Bez u musea na Václavském náměstí” (Syrener vid museet på Wenzelplatsen).
Läsning vid vattnet
18/7 -2009
Ena dagen i České Budějovice tillbringade vi till stor del liggande i gräset vid Vltavas vatten. Husen mittemot speglade sig tungt i vattnet och skapade en vacker kuliss till läsande och slumrande:
Vi flyttade omkring lite i gräset – efter sol eller skugga eller hälften av varje. Jag läste en bit i ”Vandrarna” av Jan Henrik Swahn, en bok om samhällets lyckliga olycksbarn. Nej, så kan man nog inte beskriva den, för den går nog inte att sammanfatta i en sådan där halvsnitsig fras. Jag försöker med några strödda citat ur bokens senare halva i stället:
Han kan inte hejda det, vill inte hejda det, och med skrattet kommer sorgen fast den tar sig inget uttryck, följer bara med på undersidan av skrattet som tjocka kokor av slem och han skrattar så att han ramlar av stolen, kommer upp igen
…
Han bastar, sitter inne i saunan och tänker att vi alla är nakna, det finns ingen större skillnad på oss, några upprättar större revir, andra mindre, ser sig ogenerat omkring, flackar, viker undan, äger, ber om ursäkt, sitter med rak, med krum rygg. Som i verkliga livet, där allt förstärks med kläder, antalet kvadratmeter.
…
Utan minsta aning om någonting rusar han iväg. Eller har han ett mål? Är det en skön känsla att springa och springa, tills alla former vältrar sig över en, i en kaskad av färger?
…
Men hon flydde åt ett håll, han gick åt ett annat, gick och gick och nu står han vid Västerbroplan, han bodde här någonstans en gång, såg alla människorna som arbetade på ett statligt verk alldeles intill komma till busshållplatsen vid regelbundna tider, så regelbundna att han tyckte sig kunna lägga hela deras liv utifrån denna enda pusselbit, ett jobb, en lön, en bostad, en busshållplats där kön av hemvändande människor plötsligt blir trettio meter lång strax före fyra och där bussarna konvulsiviskt kräks upp lika många klockan halvnio på morgonen.
…
En man som ser ut att ha förlorat allt på mycket kort tid. Sin självbild inte minst. Han verkar befinna sig över ett bråddjup. Det är en slak lina han balanserar på, men det är inte balansen som sviktar utan styrkan, han orkar nog inte så mycket mer, viljan att falla kommer snart att väga jämnt med viljan att hålla sig upprätt, och sedan, väga över.
…
Det blir grön gubbe. Det vackra paret kommer emot henne utan att se henne och hon skänker dem ett stort leende som hon inte har någon som helst kontroll över, som sliter sig loss från henne för att det vill över till kärleken.
…
En gång har jag tänkt att lugn, lugn, det finns en utväg om det skulle bli för tungt. Ett enda samtal räcker. Det är bara att lyfta luren och slå ett par tre siffror och så kommer det tre bilar. En likbil. En bil för tvångshämtning av min far. En bil från det sociala för att omhänderta min son.
…
–Ja. Jag längtar så efter en gammal buss som jag åkt med. Den körde förbi här en natt. Sen dess har jag sprungit hit ut och väntat jag vet inte hur många gånger, trots att jag inser att jag aldrig kommer att få se den igen.
…
I huvudet kasar berusade tankar hit och dit som dåligt surrad last
…
En vandrare balanserar mellan lycka och sorg, befinner sig alltid i rörelse, talar gärna om ödet men lever likväl som om det inte fanns, som om allt hängde på henne själv. En vandrare är inte rädd för att misslyckas, misslyckandet är ofta stommen till en bra historia.
…
Man skulle kunna säga att vandraren alltjämt väntar på sin Messias.
…
I slutkapitlet säger Swahn om personerna i den här romanen – dessa vingklippta, lidande människor, som visserligen för några ögonblick möter en stor glädje – att de är vandrare, att de alltid befinner sig i rörelse, men för mig är det nog snarare orden och dessas flöde här som påminner om vandrare eller kanske bussen, en huvudperson av plåt, denna buss som bildar ett slags flyktig vandrande himmel för romanpersonerna.
