Nej, jag sitter inte på den vita bänken vid dammen i Franzensbad, när jag lyssnar på Staffan Söderbloms ord om äppelträdet:
Äppelträdets poetik: grenen
gungar
efter frukten som föll
efter trasten som lyfte efter
himlen som rann genom äppel-
trädets krona.Landskapet kring Lübben i Spreewald har ett sandansikte och ett vattenansikte. Se här en upplysande karta jag hittade, som förutom allt möjligt annat visar var i Brandenburg Spreewald befinner sig (klicka för större bild):
Lübben ligger i det område av Tyskland där det fortfarande finns en spillra av sorbisktalande kvar. Cottbus eller egentligen byarna omkring staden är centrum för lågsorbiskan. Systerspråket högsorbiska talas i Sachsen i triangeln mellan Bautzen, Kamenz och Hoyerswerda och högsorbiskan verkar stå sig betydligt bättre mot ”tidens tand” än lågsorbiskan, kanske för att den katolska tron är mer sammanhållande än den protestantiska. Högsorbiskan ligger enligt vad jag har hört fonetiskt närmare tjeckiskan och lågsorbiskan närmare polskan. Hur det är på det grammatiska planet vet jag inte. Nå, under dagarna i Lübben hörde jag ingen sorbiska alls den här gången.
Lübben (på sorbiska Lubin) har rötter i 1200-talet, men staden förstördes nästan helt i slutet av andra världskriget och den ger idag ett ganska modernt och arkitektoniskt ointressant intryck; vackrast är nog slottet på den centralt belägna Schlossinsel:
Annars är det snarare naturen än kulturen eller möjligen den naturförbundna kulturen som fascinerar här. Denna består i ett mycket speciellt vatten-land-samspel, som väl idag mest är en turistisk rest av den gamla lågsorbiska kulturen med gårdar på öar i flodsystemet, flatbottnade båtar och ett myller av träbroar över flodarmarna mellan landtungorna.
Bilder av Lübbens vattenansikte:
Kända produkter från den här trakten är gurkor och linolja. Vi köpte med oss lite linolja för att ha till en enkel men god sorbisk specialitet som består av kokt potatis, kvarg, linolja och inlagda gurkor.
PS Lübben ståtar för övrigt med binamnet Paul-Gerhardt-Stadt eftersom diktaren och prästen Paul Gerhardt (1607-1676) levde och verkade i staden under det sista decenniet av sitt liv. Jag fäller in den första strofen av hans välkända ”Nun ruhen alle Wälder”:
Nun ruhen alle Wälder,
Vieh, Menschen, Städt und Felder,
Es schläft die ganze Welt;
Ihr aber, meine Sinnen,
Auf auf, ihr sollt beginnen,
Was eurem Schöpfer wohlgefällt.
PPS Och här en länk till ett annat inlägg om Spreewald: Wendisch Rietz
Och så kan man förstås fundera på ordet ”råge”. ”Nu är måttet rågat!” ”Och det med råge!”
…
Jag råkade faktiskt fånga en råka i flykten häromdagen.
Hälsningar Agneta
Landskapet runt Berlin – Mark Brandenburg – hör inte till de mer spektakulära eller snarfagra: Tallar, tallar, sand, sand – ganska platt, väldigt mycket av ingenting särskilt och ändå är (förstås) också det här landskapet älskat och omskrivet, gärna i en lågmäld ton av ”trots allt”.
Bilder från Treppendorf utanför Lübben i Spreewald (som egentligen har helt andra landskapliga sidor):
Mark
Mich rühren die sandigen Wege
Im alten sandigen Land.
Die Heckenrosengehege.
Die Holderbüsche am Rand
Der alten Felderraine.
Die Gräser reden mir da
Von Zeiten, die warn noch nicht meine,
Als ich das Früheste sah:
Die Gräser. Und hörte die Lerche.
Und roch dieser Sande Geruch.
Seither schlepp ich diese Erde
Mit mir als Segen und Fluch.
Ich muß diesen Sand verwandeln,
Bis er schmilzt und Wort wird in mir.
Diese Erde läßt nicht mit sich handeln.
Ich komm nicht umsonst aus ihr.
Eva Strittmatter
PS Tack Keri!
Så har jag kommit in i årets ”guldgrävarfas”. Det finns ingen svamp som kantarellen, jag menar den riktiga gula, guldgula. Ett kantarellställe är hemligt, andra svampställen kan man avslöja eller dela med sig av, men innan man bjuder in någon annan till ett kantarellställe, krävs det något alldeles särskilt – om inte den här andra är en långväga gäst, som aldrig skulle kunna söka upp platsen på egen hand.